You

Last blog of the year. And it´s going to be about you. Because through a static phone line, through all the miles that separate us, the spark was still there. So, I leave myself in your hands now. No safety nets, no way outs. Just me. And you. In the equation. Do what you will. Love me forever or leave me broken. I don´t care. I´m not walking away. Not unless you ask me too.

Happy New Year, darling you!

The Pogues – Love You 'Till The End

Mood swings

I have this feeling of dread. It has nothing to do with you. We´re ok. It has to do with change. 2010 was the year I could´nt picture ending. 2010 was the year I was´nt sure I´d survive. 2011 was my year. The year I was suddenly fully in sync again. Alive. Vivid.Translucent. Here. What will 2012 be like? Somewhere inbetween? I always had trouble with change. I always feared what I did´nt know. And lots of things are up in the air again. I´m having difficulties focusing. Because the future is so hazy. And the haze is heavy on me. I have to fight to push the air out of my lungs. I have to fight to not curl up in bed and cry my eyes out. I have to fight to not make the decision to not venture outside tonight.

But give me an hour or so and I´m sure things will be different.

Ulf Lundell – Jag Saknar Dej

Decided

Last day of the new year. I´m thinking that I´m still hooked. I´m thinking that the only one who can change that is you. Logic does´nt seem to matter. Complicated does´nt seem to matter. History does´nt seem to matter. So, we´re in this. I think we kind of have to be. The road was chosen way back when. We´ve walked it. We´re still walking it. So, let´s give it one try darling. Let´s make one wholehearted attempt at it. Because I´m spellbound. And I can´t seem to snap out of it.

Screaming J.Hawkins – I Put A Spell On You

Fuck off!

Och denna är till dig. Bara till dig. Jag tror kanske vi kommer att träffas snarare än jag (och säkert du) hade hoppats.

Timbuktu – Resten av ditt liv

A given

Ok, jag har faktiskt ett nyårslöfte i år. Att hetsa mindre. Jag måste försöka tygla min panik och jag måste sluta låta mina demoner få fritt spelrum. Jag måste tillåta mig att känna tillit och sluta upp med att konsekvent måla fan på väggen. Det är inte ett helt lätt löfte att hålla. Särskilt med tanke på att jag någonstans alltid presterar bäst med paniken i bröstkorgen. Problemet är när jag inte måste prestera. När det inte finns några bollar att kasta upp i det blå eller berg att bestiga. Det är då mina demoner driver mig till vansinne. Någonstans handlar det nog om en inre osäkerhet och rädsla för att jag inte kan klara av det som läggs på mig. Att jag inte kommer att orka stå upprätt när livet kastar ut bollen utanför planens gränser. Men det kan jag ju. Det vet jag ju att jag kan. Jag har gjort det förr. Jag har tagit mig upp och vidare. "Put yourself in the equation Nina", har varit mitt mantra i många månader. Från och med nu kommer det att vara ännu, ännu viktigare! DET är mitt nyårslöfte!

Wot u at

Jag sitter och går igenom gamla sms från året som gått. Det är någonting jag gör inför varje nyår. Och när jag kommer till dina måste jag bara le. De är humor trots att du inte förstår det. Och jag och Julia kommer att garva länge och väl åt dina fraser. Långt efter att du försvunnit från Malmö. Långt efter att du försvunnit ur mitt liv. Det är lite elakt. För trots din stora hjärna, så har du enorma problem att stava. Och du hatar att skriva. Det vet jag ju. Att tala är din grej. Inte bokstäver. Men när jag för tredje gången hittar "wot u at" i min telefon så måste jag fnittra lite för mig själv. Och det framstår med all tydlighet just varför, varför jag inte kan hata dig, men också (med ännu större tydlighet) varför, just varför, jag måste gå.

The return of the flow

Jag känner den återvända. Flowen. Självkänslan. Och jag känner hur jag växer. Av några få, enstaka ord. (Och nej, de har ingenting med dear Gallagher att göra, he can bugger off!) Av att jag lyckas få igång min tv helt själv. Av att jag har fantastiska, fina människor i min närhet och av att världen plötsligt (igen) ligger öppen och vid framför mina fötter. Allt jag behöver göra är att sträcka ut handen. Lite längre än vanligt. Med lite mer fasthet än vanligt. Så faller det jag vill ha ner i min handflata. Välkommen tillbaka kära, bästa, finaste flow! Och varmt välkommen 2012!

Mellandagsrea

I cykelaffären

Anneli: Men skulle inte du också köpa en cykelhjälm?
Hipp, leende cykelhjälmsförsäljare: Jasså!?
Jag: Nej, eller jag vet inte...
Inre tankegång: Fy fan, de ser så förbannat töntiga ut...
Hipp, leende cykelhjälmsförsäljare: En rosa kanske?
Jag: NEJ, definitivt ingen rosa hjälm!
Inre tankegång: Idiot, är du helt dum i huvudet?
Hipp, leende cykelhjälmsförsäljare: Nehej.
Anneli: Har ni någon ilsket röd?
Jag: Haha!
Inre tankegång: Som jag kan slå dig i huvudet med din irriterande, sexistiska sportkille!

Hey

Det kommer att bli lite tomt här. Men det är tid att gå vidare. Det har det varit länge, men jag har inte varit redo att lyssna. Nu, hör jag igen. Nu, ser jag. Jag vet inte varför du gör som du gör. Jag tror inte du vet det själv ens. Jag gav dig så många chanser att avsluta detta snyggt. Men du har en förmåga att alltid välja den väg som är sämst. För dig själv och för andra. Hatar jag dig? Nej. Det kan jag aldrig göra. Du var någon jag behövde möta. Men någon på vägen mot någonting annat. Jag går nu. Och jag är rädd att du inte kommer att stanna kvar i mig särskilt länge. För desto fler dagar som går, desto fler timmar vi är åtskilda, desto mer uppenbart är det: Du och jag var aldrig någonting annat än en sprakande, men bräcklig dröm i gryningsljuset.

Rufus Wainwright – This Love Affair

Längtan

I miss your truths.

Åh, snart är det sommar!

Och vilken sommar det kommer att bli. Det har jag bestämt! Och jag längtar mig rosa och orange och gyllene. Efter skir grönska och prunkande, blommande mattor i Bokskogen, doftande, ljumma grillaftnar i trädgården i det blåa huset vid världs ände, eldiga nätter i salsans tecken i Folkets och magiska dagar i solen vid havet med den lätta sjöbrisen mot huden. Polkaglass från Lejonet och Björnen (ja, jag vet, det heter inte så längre, men angående vissa saker är jag en hopplös stofil), ljust, bubbligt öl på Lilla torg medan saltet bleker håret till en ljusare nyans av rött guld, sand mellan tårna och långa, sköna promenader ner till Sibbarp och tillbaka längs med havet igen. Skira sommarklänningar som fladdrar i vinden, lätta ballerinaskor i regnbågens alla färger, nordiska nätter utan slut och ögon och leenden mer smeksamma än sammet. Och ljuset. LJUSET! Som jag saknar varenda eviga minut, varenda eviga sekund. Men nu är allt på gång att vända om ännu en gång. Snart har vi avverkat januari och februari, ett regnigt mars och innan jag ens hinner blinka är skira april här. Och allt jag har att säga är ett rungande: Bring it on!

 The Cave Singers – Hen Of The Woods

Ojoj!

Ehh, jag är nog lite galen fortfarande. Och det blir inte bättre av att du inte litar på mig. Snarare tvärtom. Så, det kanske är för tidigt det här trots allt. Just denna morgon känner jag mig långt ifrån redo. Även om jag höll mig i skinnet och agerade en perfekt wingwoman inatt. Men jag träffade människor som fick mig att komma ihåg alla de saker jag saknar hos dig. Som fick mig att undra (igen): In the long run -- can you blow my mind? När din svärta blir vardag. När din impulsivitet inte längre är brännande ny. När jag hört dina fantastiska sanningar så många gånger att de rinner av mig som vatten på en gås. En sak är säker: Om du vill stanna kvar i mitt liv så är det tid att ta bladet från munnen.

Future plans

S: "Vad händer nu då?"
Jag: "Jag har sagt till honom att saker kommer att förändras. Vi har påbörjat ett nytt kapitel och det betyder att han kommer att se mer av vem jag är."
S: "Oh boy, he´s not going to know what hit him..." (Flinande i mjugg.)

Angus & Julia Stone – Paper Aeroplane

Bumblebee:ish

Du, du vet väl att jag inte är hälften så tuff som jag verkar? Du, du vet väl att det bara är en yta? Jag måste ju skydda mig. För livet är inte alltid snällt. Livet är inte alltid vänligt. Och jag börjar av olika anledningar tappa lite av min naivitet. Egentligen, egentligen, är jag mjukare än bomull på insidan. Egentligen, egentligen, är jag känsligare än de flesta. Missförstå mig rätt. Jag kan vara hård som flinta. Jag kan ta för mig och jag räds inte konflikt. Jag står inte tillbaka. Och även om jag är rädd för det mesta så kör jag vidare i hundraåttio om det skulle behövas. Men vi har påbörjat ett nytt kapitel nu. Det betyder att du kommer att se en mjukare sida av mig. En sida som är precis lika stor (om inte större) än den Nina du lärt känna under dessa månader. Men jag tror redan du vet. Du är ju precis lika intuitiv som jag. Och just precis likadan du med.

Sia – Breathe Me

Gotto love it...

Kollega: "Så du är tillsammans med en irländare nu -- vad roligt!
Jag: "Ja, det är fint."
Kollega: "Vad jobbar han med?"
Jag: "Han är byggare"
Kollega: "Jaha..."
Tystnad
Kollega: "Så är han arkitekt eller ingenjör då eller?"
Jag: "Nej, han är en faktisk byggarbetare."

And I love it! Uttrycket av total förvåning och viss förvirring hos den som ställt frågan. Jag undrar om du möter detsamma när du berättar om mig. Jag gissar det. För vi är förbannat omaka du och jag. Och det är definitivt en del av tjusningen!

Patience

Nu har jag hängt runt en smula. Med människor jag tycker om och respekterar. Jag har fått rätsida på saker i mitt huvud och jag har sagt ett förlåt som var långt overdue. För jag kan vara en frenetisk bitch ibland. Mot människor som förtjänar det (som idag, när jag inte fick min smörgås till bordet eftersom kyparen helt enkelt var ouppmärksam), men också mot människor som inte alls gjort något ont och som jag faktiskt är glad över att ha i mitt liv. Jag har planerat julen (som jag avskyr eftersom den är full av påtvingad lycka och köphysteri), och benat ut saker angående mitt kärleksliv. Lärdom: allt kan inte kontrolleras. Allt kan inte vara precis som jag vill. Det är ok ändå. Och angående den svarthårige igelkotten från Irland: Jag faller inte lätt. Jag faller inte ofta. När jag faller betyder det någonting. Så, only time will tell. Time will provide the answers. Och även om det är svårt nästintill omöjligheten: "You will have to wait."

Tom McRae – Ghost Of A Shark

Fan också Nina!

Jaha. Du har varit borta i två dygn nu. Jag kan inte säga att jag saknar dig. Och det får mig att känna mig lite galen. Har allt detta kanske varit en schimär? Har jakten, känslan av att få en man som du att falla, varit huvudsyftet? Nu när jag vet var jag har dig -- tänker jag mest att det aldrig kan funka. För vi är inte han och jag. Vi läser inte Shakespeare tillsammans, vi avgudar inte Oscar Wilde och vi älskar inte att hänga i bokaffärer jorden runt. Istället dricker du pints och pratar, pratar, pratar om construction och saker du vill göra med ditt liv (som såklart aldrig blir verklighet eftersom baren alltid kallar). Jag är ledsen, men det är inte jättespännande. Med en man utan andra intressen än att hänga på den lokala puben. Jag behöver lite mer ambition än så. Jag behöver lite mer spända bågar och större referensramar. Det känns lite konstigt och tomt. Att alla dessa månader kanske varit ett enda långt spel. Att jag i slutändan kommer att göra dig illa (precis som jag faktiskt någonstans alltid trott -- du har alltid haft mer att förlora än jag), genom att komma fram till att du (bakom din fasad) faktiskt är otillräcklig. Att härkomst och tillhörighet och bakgrund faktiskt spelar roll. Och att lika, men ack så olika barn inte alltid leka bäst.

Ida Maria – Bad Karma

Simplicity

Jag: "Perhaps we should call it a day? I don´t want to be another load on your back."
M: "But Nina, you´re not on my back..."

Moments

I dina armar. Igen. Och ingenting kunde kännas mer rätt. Men inatt undrade jag. Hur mycket av detta som har att göra med honom. Hur mycket som har att göra med era gemensamma nämnare. För vi sover precis som han och jag. Och när jag ser dig bakifrån blandar jag ihop bilderna i huvudet. När vi är vakna försvinner han. För du är så mycket som han inte var. Du har en värme som han saknade. Du har en bräcklig styrka som han inte hade. Du har ett intellekt som liknar mitt. Men när jag tänker på vår historia, så är han hela tiden närvarande. Kanske handlar det helt enkelt om att jag äntligen hittat någonting som kan bli lika brännande stort, lika brännande nytt, lika dramatiskt och intensivt som den gången. Kanske handlar det mer om dig och mig än om honom. Den tanken både skrämmer och tröstar mig.

Perfection

Idag kommer du hem. Idag kommer du hem! Ett enda dygn, sen ger du dig av mot den gröna ön. Och jag kan inte hjälpa att jag tänker: Shit, just precis här har jag varit förut! Och jag kan inte hjälpa att jag tänker: Nina, du vet ju vad som hände sedan. Tvärs över världen, bort från allt jag visste. Över the Badlands, genom Yellowstone, förbi Mount Rushmore och precis, just precis när vi rullade in över bergen. In i det vackraste landskapet jag någonsin sett. Började denna spelas i radion. Och ingenting kan någonsin bli mer perfekt än just det ögonblicket.

The Edge – Heroine

Skypifeid

Dina ögon lös när du såg på mig inatt. Rakt igenom datorskärmen och min suddiga internetupplösning. Som vanligt när jag ser dig var det som om en blixt slog ner i hjärttrakten, och jag tappade resolut alla mina tankar på hallgolvet. Igår och imorgon försvann, allt som fanns var du och jag, just då, just där. Med många fysiska mil emellan oss, men egentligen inga distanser alls. Som vanligt. Efteråt kunde jag inte sova. För du var i mitt huvud och hjärtat slog så hårt att jag inte kunde få ro. Så, jag låg sömnlös och log för mig själv medan bandet spelade upp vår sällsamma historia från början tills nu. Jag undrar var detta kommer att sluta...

To love

You know you can trust me, right? It´s really not so much about you, it´s about me. About my heart. Cause you´re in there now. And that means something. It means I don´t look at other people the same way as I did before you. It means I am in an hands off kind of mode. Because whomever I meet. Whoever I see, you are are right there beside me. Perhaps not physically, but through my heart and my mind. Falling in love is not a conscious act. But deciding to love someone is. You can trust that. Always.

Mine, yours

"Nina, I´m working as fast as I can here. Because I have to get back to Malmö to see you before I leave for holls."

Och bara sådär är allt på pränt som behöver vara på pränt.

In limbo

Ok, näsan är nu avsevärt mycket bättre. Vilket betyder att jag har tid och kraft att obsessa över annat. Det känns inte bra det här. Att hänga liksom i limbo. Mellan raderna. Jag är inte byggd för mellan raderna. Och jag är definitivt inte den tålmodiga typen. Men jag har absolut inget val för du är för långt borta. För eventuella frågor som inte lämpar sig för telefon. Ingenting är klart än. Ingenting är på pränt. Och kroppen är i uppror. Ångesten är på plats. Alla tankar sitter på näsan. "I don´t know if it´s real, but it´s how I feel." Men egentligen är det nog ganska enkelt. Om detta är ett spel, om det varit ett spel hela tiden -- då kommer jag att förlora. För shackplanen är inte oändlig och då är det precis här, just precis nu, som du kastar ut ditt shackmatt. Men om det är på riktigt. Allt som sagts och gjorts och passerat. Ja, då sträcker sig historien bortom horisonten -- då spelar det ingen roll att pjäserna ramlat och att vi inte kan komma längre just på detta bräde. Så, det blir långa dagar och nätter framöver.

I miss you

I wish I could let my guard down. But darling, I can´t. I´ve been guarding for too long and I don´t know how to stop. I think you might be expecting a girl, but I´m no girl. I´ve been through hell and back because of love and it´s going to take time. Time that we might not have. Today I wished I was different. Today, I wanted to tell you that I miss you. I wanted to say: My flat feels empty without you in it. Hollow. But I did´nt and since you know me by now, you adapted to my tone. Once, just once, I let go. I remember how that surprised you. How your eyes started gleaming and how your armour fell to the floor. I remember being proud of myself. That I had the courage. That I took that leap without waiting for a que from you. And how vulnerable you suddenly looked beneath the street light shining through my window. But if I let go now. (Not that I even know how to.) It would be an avalanche kind of ordeal. And frankly, I don´t think either of us are ready for it.

Nine Inch Nails – Hurt

A long nite

Inatt hade jag lite panik. Över min näsa (och ja, jag ringde och tråkade sjukvårdsupplysningen i arla morgonstunden, bara för att få lugnande besked. "Nej, jag ser ingen anledning till att du ska gå och sätta dig på akuten på grund av svullnaden på din näsa.) Över att du inte hört av dig på många dagar (Och ja, det var nära att jag ringde Sahlgrenska för att se om du fanns där, men jag lyckades avhålla mig.) Men jag kollade Göteborgsposten om och om igen efter knivmord och död. Sedan, när jag satt i sjukvårdsupplysningens ultralånga kö gick jag in på fejjan en sväng. Då fanns där ett mail från dig. Så fullt av dyslexistavfel att jag var tvungen att le. (You´re certainly not a writer darling, but that´s ok -- because I am.) Det förklarade varför jag fått obscena bilder skickade till min telefon i måndags. Det förklarade varför du förhållit dig inkognito sedan förra helgen. Det förklarade att vi är ok. Genom stavfel och abrupta fraser. Och jag är så glad att det är fredag. Jag är så glad att min näsa är bättre denna morgon. Men mest av allt är jag glad att du inte ber mig.

Shall we?

Äntligen fredag i morgon. Äntligen, äntligen. Och jag har en inflammation på näsan som hotar att döda mig. Hitintills har jag lyckats med konststycket att varken ringa mannen mellan raderna eller mitt allra bästa x för att få svar på tal att jag inte kommer avlida över natten. Så, jag ser ut lite som ringaren i Notre Dame, fast puckeln sitter då på näsan, inte på ryggen. Dig, kan jag ju inte ringa. Av många olika anledningar, men mest därför att du skulle förhålla dig mycket tyst i trettio sekunder, liksom glo på mig genom telefonen och sedan skulle du börja prata om annat. Jag hoppas du kommer hem i morgon. Jag hoppas att jag inte skrämde ihjäl dig förra helgen. Jag hoppas, att om detta måste avslutas, så stänger vi boken snyggt. Jag är dock inte säker på att det kommer att bli så. Men du, jag kan aldrig hata dig. Jag kommer alltid att se ljuset runt dig. Det som ingen annan verkar se utom jag. "Gör slut!", ekar från alla håll. Och visst, det finns många skäl -- Stockholm är bara ett, men jag har sagt det förr -- jag klarar bara av att gå om du ber mig. Direkt eller indirekt spelar ingen roll. Då går jag vidare. Men inte förr. Och det finns anledningar till det också. För i våra händer har vi två romantiker. I våra händer har två stora egon. I våra händer har vi två narcissister. En flicka och en pojke som är precis lika starka och lika bräckliga på samma gång. Inte en helt enkel ekvation. Så du, det är kanske bäst att du ber mig...

Kurt Vile – Runner Ups

Word

Jag: "Vad tycker du? Ska jag avsluta det hela?"
Anneli: "Ja".
Jag: "Vad baserar du det på?"
Anneli: "He´s going to end up in jail or worse..."
Jag: "Hmpf..."
Anneli: "Du ställde frågan Nina."

Common denominators

Det kryllar av dem. Inte bara språket. Inte bara ditt/ert svarta hår. Era komplexa personligheter och era komplicerade, komplicerade bakgrunder. Inte bara denna situation. Där någon måste lämna och allt är osäkert in i det sista. Era stora intellekt, era svårigheter att hantera ilska och era stora egon. Er impulsivitet och er förmåga att känna på djupet. När du berättar om henne känner jag igen mig. Jag tas tillbaka till en tid då jag styrdes av min egen rädsla, så mycket att jag låste in den jag älskade mest. Och det är som om du är min chans att bevisa för mig själv att jag en gång för alla har stoppat in den osäkra lilla flickan i städskrubben, låst dörren och kastat bort nyckeln för gott. Du var inlåst i fem år, han i sju. Konstigt att saker kan komma tillbaka igen och igen. Kanske söker vi det vi behöver lära oss? Tills vi lärt det. Kanske vi vill bevisa för oss själva att vi faktiskt kan förändras. Att det som gjorde så illa, som förstörde så mycket i en annan tid inte behöver begränsa oss i nästa. Det tar jag med mig. Vad som än händer.

Violently struck

"Loretta, I love you. Not like they told you love is, and I didn't know this either, but love don't make things nice - it ruins everything. It breaks your heart. It makes things a mess. We aren't here to make things perfect. The snowflakes are perfect. The stars are perfect. Not us. Not us! We are here to ruin ourselves and to break our hearts and love the wrong people and die. The storybooks are bullshit. Now I want you to come upstairs with me and get in my bed!"
 
Griffin House – The Guy That Says Goodbye To You Is Out Of His Mind

Shaking you gently

You know, you are my dream, but also my nightmare. So, yet again I´m checking out. I can´t do this with you. Just be a man and leave. I know I´ve said it many times, but this time I mean it. And you have to help me. By going quietly, without any fuss. You are the most fun I´ve ever known. You dance with me through the streets -- like a scene from some old movie. You climb fences with me, without me having to ask you too. You make me feel important and grande and you bring out the sweet and caring within me. (Everybody is still really surprised about that.) You spell out truths I´ve always wanted to hear, you use all the right words and you don´t ever let go of my hand. You make me feel alive, you make me feel vivid and extatic. But you also keep me up at night. You´re the most selfish person I have ever encountered and so full of fear. I can´t trust you to say what you mean, what you feel and what you do say is starting to sound hollow. You drink too much, you fight too much and you´ve bottled things up for so long that it´s made you crazy. But you did broaden my world. You made it bigger. More translucent. My horizons are wider now than in May. And I think I served the same purpose for you. Are you breaking my heart? No, it´s not breaking. But you did bruise it. Just a little bit, as I did yours. So remember me fondly. The up-town girl who refused to let you pay her way. The strawberry blonde with the suits and the high boots, red lipstick, the dressy jackets and tweed skirts. A cool exterior hiding a heart on fire. With an intellectual capacity and a vocabulary you had never encountered before. That rendered comments from your friends: "What is a woman like that doing with you?", as I walked in, only to move up to you and kiss you gently on the cheek, taking your hand in mine. A Scarlett who saw her Rhett Butler in you for a second or two.

But it´s time to wake up now my love. Come on, wake up.

Whiskeytown – Everything I Do

Just a dream

I feel like I´m dreaming. And that I´ve been dreaming for many months. I think it might be time to wake up, eh Irish?

 Tori Amos – A Sorta Fairytale

Magic morning

När du inte är här. Det är då jag får lite tid att andas. Att reda ut allt i huvudet. Och det är då det slår mig med full kraft: This could actually be it. You could be the one. That I want for the rest of my days. Bilderna passerar i revy i mitt huvud. Du och jag mitt på gatan. Den första gången vi diskuterade ett vi. Du och jag hos pizzabagaren. När du frågade mig om jag ville följa med till Irland. Du och jag här. Morgonen efter. I min röda soffa. När du berättade för första gången att du ville ge mig en ring. Och jag for upp och började samla koppar i ren och skär panik. Du och jag så tätt, tätt ihop, i en ljum sommar, en krispig höst och en mild, men blåsig vinter. Detta kan bli stort. Detta kan bli större än störst. Detta är så romantiskt att jag borde skriva ett filmmanus. För jag är inte intresserad av vad du gör. Det handlar inte om status eller pengar. Eller om egenskaper jag är gammal nog att veta att jag behöver. Detta handlar om kärlek. Om två hjärtan som håller på att fogas samman. Kosta vad det kosta vill. Vare sig vi vill det eller ej. För det finns egentligen inget val. Det är inte längre vi som håller i trådarna. Jag undrar om det någonsin var det.

Hey, Irish

I´m either going to marry you or you´ll break my heart. There is no in-between.

And I´ll never be the same.

Now

"You´re in here now." Sa jag, och pekade på mitt hjärta. Det är tid. Tid att ta bladet från munnen. And I do it well!

The Weepies – Same Changes

A good night

Så, nu var han på plats. Den glassige. Han som var för axelbred och alltför classic. Han som egentligen skulle passa mig mycket bättre än du, pojken med guld i händerna. Han stod där. All big and intelligent. Och jag kunde inte låta bli att säga hej och le. Men jag kände absolut ingenting. För vi är ett vi nu. Och det är precis, exakt som det ska vara. 60 mil norrut trots allt. Ikväll gick jag ner till baren bara för att vara ärlig. "You can really hurt me now." Du svarade precis som jag hoppades. Och nu, efter allt spänning, är jag så trött att jag bara tänker ramla rakt ner i säng.

On fire

Varje söndag i nästan ett halvår, har jag befunnit mig i en bar med x-antal irländare. De är mycket chevalieriska. Som från en svunnen tid. Pussar mig på kinden. Pratar om mitt vackra röda hår. Jag måste alltid strida för att köpa min egen öl. Och oftast förlorar jag. De tycker om att jag bits. De gillar att jag snackar tillbaka och att jag väser ibland. Ett hårt, beprövat folk, som är ännu hårdare beprövat nuförtiden. Jag undrar hur deras kvinnor är. Hårda på ytan säkert. Med en kärna som brinner, med rasande frenesi. Lite som jag. Och som den ryska folksjälen. Den känner jag bättre. I Moskva trivdes jag. Kände mig hemma. Jag som sällan passar in hittade plötsligt en sfär där allting stämde. Och efter att ha blivit presenterad för i runda slängar ett femtiotal irländska herrar i varierande ålder så tror jag kanske att jag skulle hitta hem där också. För jag vet ingenting om att vara lagom. Det har jag aldrig gjort. Jag köper inte beige. Och jag gillar inte ljummet. Det ska fräsa och pysa. Spraka och ta fyr. Då är jag nöjd. Skillnaden är att jag inte stänger inne. Jag vet helt enkelt inte hur man gör. Du vet hur man gör. Och det irriterar mig. Du irriterar mig. Det är nog delvis därför du fastnat så hårt.

Darling, where do we go from here?

The Irish circle

Big, balding man: "Would you like to dance?"
Jag: "I´m not drunk enough yet."

And boy, did you get a kick out of that one...

The flow

När jag bläddrar tillbaka mellan inläggen under månaderna som har gått ser jag hur mycket som faktiskt har passerat. Hur mycket som har hänt och hur förbannat roligt jag faktiskt haft. Vilken resa det har varit. Det är som om en hel livstid har svischat förbi bara sådär. I flera år kände jag mig stagnerad och livlös, bara för att ta igen de åren med råge på sex korta månader. Nu kommer ett nytt kapitel. Med helt nya boksidor. Jag är fortfarande nyfiken och spänd. Kanske inte riktigt lika flygfärdig, fötterna är fast förankrade på marken nu, men blicken är (trots allt) riktad framåt. Jag har alltid hatat vintern. Inte därför att det är kallt. Inte därför det är blåsigt och regnigt (detta är trots allt Skåneland). Utan därför att ljuset försvinner och dag och natt flyter samman. Jag älskar däremot nyår. Inte så mycket därför att det är nyår utan snarare därför att jag får jag säga att sommaren snart är här. Sedan får jag se ljuset komma tillbaka. Med sin magi och kraft. Och sommaren. Efter den som gått vet jag hur mycket som kan ske under bara några korta, ljusa månader. Faktum är, jag kanske ska ge mig på och skriva en bok om tiden som passerat. Nu när jag ändå inte kommer att göra så mycket annat än att stå till arbetsmarknadens förfogande på obestämd tid. Juli. Det var som om alla stjärnor stod rätt. Som om hela världens energi koncentrerades till mig. Det är en synnerligen narcissistisk tanke, jag vet, men jösses, hur kunde det annars bli såhär? Hur kunde jag på lämna en relation med en man som var min bästa vän. Så mycket min bästa vän att jag tillslut inte kunde ta hand om mig själv utan honom. För att sedan träffa en annan man som (vad som än händer) alltid kommer att vara en av de tre män jag faktiskt har älskat (jag tror inte jag behöver utveckla det hela mera -- för skeende, se Nina funderar). Sedan skaffade jag ett nytt jobb i gräddornas gräddor (som visserligen inte är mitt längre, men som var det för en kort, flyende sekund) och lyckades få världens finaste lya i bostadsbristens Malmö -- inte genom kontakter, inte genom att leta, utan därför att en hyresvärld faktiskt hittade mig.

Nu vet jag, hur snabbt allting kan vända. Hur det är att ha flow. Och när jag ibland glömmer och börjar hetsa om framtiden så scrollar jag bara tillbaka genom månaderna och ler.

Ben Howard – Keep Your Head Up

Yes

You: (smiling, almost shyly) "I´m going to be in your book?"
I: "Well, your opening line certainly will be..."

What you don´t know. What I did´nt tell you yet. Is that you might be a book of your own.

Crunch time

I need to talk to Anthony now. Cause to much has been left unsaid and I don´t know how to deal with it. Everything is changing and no words have been exchanged. Are we going to pick up and go for it? I need to know, because I´m tired. Tired of this lack of words. It´s not for me. I´m all about words. And you´ve become a big part of my world. Much bigger than I thought. Anthony is so level headed. I sort of know what he will tell me. Open your mouth Nina. Talk to the man. But it´s not that easy. Because too much that should have been said has been left unsaid for so long. And now I really don´t know where to start. Sixty miles north. It´s not the end of the world, I know. But it´s not great either. It´s too new, too fresh, and we´re too complex. And I´m no good with change. Even though I tell myself that it´s the one thing I can trust, the one thing that is static. I´ll adapt. We´ll adapt. But for me, it´s a go (and reach for the stars) or a no go (goodbye) situation. It´s all or nothing. That´s just the kind of person I am. I think we are on the same page. I think you know what I mean. I think you understand that right now, this very moment, is crunch time.

Nights made of satin

Then: Velvet summer dreams. All wrapped up in blankets of stars. Late June. You, at the table opposing ours. My gaze fleeting. Sizing you up. Coming to the conclusion: No, I think not. That changed. In mere minutes. Was it something you said? I don´t remember now. But I do remember your eyes. Transfixed. Focused, on me. I remember your hand on my hip as you steered me into my seat with a firm grip. I remember brushing past you as I moved my head away when you tried to kiss me -- the lights were dimming. "Soft, you said", as you touched my cheek. Too close, too fast. Exploded in my mind and I stepped away. Just to be able to breathe. Sometimes I still have trouble breathing when I am around you. Most of the time, when your gaze is fixed on me, I am the one who has to look away. It´s simply to intense to bear.

I think I´m going to start not to.

Ett kungarike för ett plåster

Idag har jag KOL. Och det som mamma hela tiden benämnt som rökhosta är nog just rökhosta. Så nu får det vara bra med pinnarna. De var trevliga och fyllde sin funktion, men jag klarar inte rädslan och hypokondrin. Det är fan att jag inte är en sådan där härlig typ som klarar av att röka bara på helgerna. Jag har verkligen försökt, men när måndagen kommer är jag den totala bitchen som gör livet surt för precis alla i min närhet. Så, det blir till att fimpa. Jag har gjort det innan, jag har gjort det förr. Och med plåster är det inte särskilt plågsamt. Förutom de första dagarna då. Då ska nog alla hålla sig undan en smula. Snus är ett alternativ. Fast inte ett särskilt gott sådant. För, det får vara bra med att vara slav nu. Det får vara bra med den eviga, nattliga jakten på cigaretter. I´m done here.

Love

Du har de längsta ögonfransar jag någonsin sett. Du har de finaste handlederna i mannaminne. Och när du tittar på mig och ler vill jag ta ner månen åt dig. Dina ögon gnistrar och du säger: "You bitch, you really have me now." Sedan dansar vi genom natten. Klättrar över stängsel, hänger i lyktstolpar, fastnar mot en vägg i den kalla vinternatten och orden bubblar, tankarna far -- upp hela vägen till stjärnorna. Sedan tar du mitt ansikte mellan händerna och stirrar på mig tills jag måste vika undan med blicken. Säger: "I love that you are strong, Nina!" Och någonstans är det nog också nyckeln till varför jag fallit så hårt. Du vill inte ta hand om mig. Då vill gå sida vid sida, luta dig ibland när du snubblar och du vill att jag ska göra detsamma. Det är nytänk för mig. Jag är van vid att få utrymme för alla mina neuroser. Jag är van vid att inte ha några begränsningar. Att luta mig hejdlöst -- så mycket att jag tillslut tappar bort den jag är. Och då måste jag gå. Då måste jag lämna. Bara för att finna. Du låter mig vara. Och när jag hetsar upp mig över någonting litet tittar du bara på mig med dina vackra, gröna ögon och säger: "Ok, but let´s go do something now."

This is what all those songs are about. This is love. Du vet inte varför. Du kan inte sätta fingret på hur det egentligen gick till. Men du vet att det inte längre finns någon återvändo. Att möjligheten att vända om inte längre existerar. Allt som finns är framåt. Med hans hand i din.

Griffin House – River City Lights

On the verge

Lundell kunde skrivit vår kärlekshistoria. Eller Brel. Om flickan med pärlörhängen och skräddarsytt, med tankar och demoner som alltid, alltid gör henne rastlös. Och machopojken med guld i händerna. Han som rullar ihop sig till en boll av sorg över sin oförmåga att tala. Klockorna klämtar högt nu. Så högt att jag nästan inte kan höra någonting annat. Och jag vet inte om de varnar eller bejakar. Men det var aldrig enkelt med dig, aldrig svart eller vitt, så jag gissar att de klämtar åt båda hållen. För vi står på randen av klippan. Jag håller din hand hårt. Så hårt att det gör ont. Jag vill aldrig släppa taget.

Men älskling, jag kanske måste.

Ulf Lundell – Jag Saknar Dej

A deer caught in the headlights...

Bara sådär, på en helt vanlig söndag...

M: So Nina, would you like to go to Ireland?
Jag: Sure. (Hjälp, hjälp, goodness gracious!)
M: When would you like to go to Ireland?
Jag: When would you like me to go to Ireland? (Herrejösses, helvete!)
M: Hey, I put the question out there. Now the ball is in your court...
Jag: Ok. Anytime then. The answer is anytime. (I´m so, so in love with this man, but...)
M: For Christmas?
Jag: Ok. For Christmas then. (Jul med Gallagherfamiljen? Did´nt really see that one coming...)

James – Sometimes

In due time

Du ser ut som ett barn när du sover. Och inatt kändes det som om jag var på klubb med min bästa vän. Jag skrattade lika mycket som jag gör med henne. Jag dansade lika extravagant som med henne. Jag fick vara nästan lika fri som med henne. Jag undrar vad som ligger i botten här. Hur mycket det här handlar om att jag faktiskt känner att du, din hårda yta till trots, faktiskt behöver mig. Hur mycket som handlar om att jag någonstans vill rädda dig. Det kommer jag nog aldrig att få veta. Inte förrän efteråt. Om det blir något sådant.

Us...

Nej, jag tror inte det. Ikväll var det bara vi. På en klubb mitt i stan. Och jag har aldrig skrattat så mycket. Hoppas att vi alltid har det så här. För det är vi. Alltid.

No, I think not

Men jag tror inte att jag kommer att tröttna. Och med risk för viss sirapssliskighet. Hur kan jag? När du är allt jag är, men har så många vrår som jag inte har...

Eeeh?!

Ok, han har dyslexi och sms:ar mig: Wot u at?", på reguljär basis. Jag är språkfascist.
Han gillar världens sämsta musik och vet inte vem Kate Bush eller Patti Smith är. Dessa två kvinnor tillber jag på mina bara knän.
Feminism är ett ord han bara hört på tv. För mig är det ständigt närvarande i min vardag.
Han kan stål. Jag kan HR.
I anknytning till ovanstående: Han tycker att November rain är världens vackraste kärlekslåt. Jag föredrar Leonard Cohen.
I framtiden vill han ha tusen barn att komma hem till på den irländska västkusten. Jag är inte särskilt förtjust i ungar (om jag inte känner dem väl) och sätter karriären främst.
Han bär uppknäppt skjorta (även om jag lyckats få honom att knäppa ännu en knapp) och guldmanschetter. (Det senare påminner mig skrämmande mycket om mannen mellan raderna och inget ont i det, men han är 60+.) Jag föredrar business, elegans, pärlor och less is more.
Han är inte främmande för att ta till nävarna. Jag väljer att strida med ord.
Han går till puben på fritiden. Jag skriver romaner och drömmer om en bättre värld.

Eeeeh!? Men well, ni vet vad de säger: Opposites attract. Jag hoppas vid gud att jag inte tröttnar! Då lär det bli jobbigt med detta hjärta och dessa nävar!

Quite simply

Tidigare i veckan slog det mig: pangpang! Att jag förmodligen är arbetslös om fyra veckor. Jag knäade lite under tyngden av den tanken. (Jag har liksom varit förmäten nog att tro att jag aldrig skulle befinna mig i den situationen igen.) Och jag tappade fotfästet en smula. Jag kunde bokstavligt talat känna hur mitt självförtroende bara rann av mig som vatten på en gås. Ja, jag erkänner, jag var en ömklig syn ett tag. Ett hängande huvud fullt av rädslor att inte vara god nog. (Lika lätt som jag drabbas av hybris, lika djupt kan jag också falla.) Men sedan tröttnade jag på att vara rädd. Jag tröttnade på att vara ett offer. Och började prata mig till rätta istället. Varje gång samma tanke flög in i huvudet tillrättavisade jag mig själv milt men bestämt. Efter ett tag märkte jag att det faktiskt fungerade. För jag är inte mitt jobb. Jag är inte min arbetsroll. Min status som människa sitter inte i min extravaganta titel. (Även om den är trevlig.) Den jag är, är mina val, mina erfarenheter, de människor jag omger mig med och de mål jag bestämmer mig för att nå. Det är du och jag under en milsvid himmel med tusen stjärnor. När du säger att jag är fantastisk och hänger i dörren och ropar: "Be careful on your way home", medan du ser mig gå nedför gatan. Den jag är, är någon som alltid vågar, trots att hon alltid, alltid är rädd. Jag är räddare än vanlig nu. Men jag är fortfarande jag och när jag ibland glömmer bort det nyper jag mig i armen och väser en smula åt mig själv. Det är inte svårare än så.

Kate Bush – Jig Of Life

Scared

So, I´m kind of scared. I need you to leave for a while. (And you are. In a couple of weeks time.) Cause this is all moving way too fast. On the other hand, I´ve never been built for anything but speed. And I want you. Quite possibly for the rest of my days. But right now, I need air. My life is moving beyond me again. I need to fix things in my head. I need to make sure that I get this right. Because when you, an Irish catholic boy, choose to give a girl a ring, it´s not on a whim, it´s not a spur of the moment thing -- it´s for life. I think I might be ready for the rest of my life. But I have to make sure...

Kinnie Starr – Alright

Independence

Ikväll är jag sur. På min chef som väljer någon annan framför mig. På att alla mina blommor vissnat på fem röda (kanske för att passa mitt mood). På att jag inte längre orkar med att ge ens sextio procent på jobbet (jag är ju ändå på väg därifrån). Men mest därför att jag börjat om från noll på alla cylindrar de sista fem månaderna, och nu när jag är i hamn är jag trött och vill sova på samma ställe ett tag. Fast det får jag inte. Jag får inte lära mig grunderna i ett jobb jag älskar. Jag hinner helt enkelt inte. Jag får inte sitta runt fikabordet och störa mig på en chef som äter apelsin. Och jag får inte hänga med kollegor som sporrar och utmanar mig varenda eviga dag. I en kreativ miljö där ett tak inte är ett tak -- om det inte når till himlen. Det finns andra jobb, jag vet. Men när jag hänger på AMS (vilket är ganska ständigt nu för tiden) lyser de med sin frånvaro. Och jag vägrar vandra nedåt på stegen. Men jag vägrar vara arbetslös ännu mer, så vi får väl se vad jag tvingas inlåta mig med. Om jag ska se det positivt så har dessa månader gett mig världens mest komplicerade igelkott. Han säger: "With a brain like yours, you won´t be unemployed for long". Han knäböjer framför mig, lägger armarna om min midja och säger om och om igen: "Why, why, why, did´nt you call me right away when you found out? Why, Nina?" Och jag har inget bra svar. Bara att jag inte kommit så här långt för att falla tillbaka i fällan att luta mig så mycket på någon annan att jag snart inte kan gå ett enda steg själv. Bara att jag är livrädd för att tappa det jag byggt upp under dessa månader, den tilltro och styrka som är min och bara min. It´s you and I Gallagher, but I need alot of space to breathe. And I think you understand. Because you did always get me. Without any words. Without any explanations. Att vara med dig har alltid varit som att cykla sida vid sida längs en grusig skogsväg. Ibland ser jag en alldeles speciellt vacker fjäril och försvinner ut på min egen upptäcktsfärd ett tag. Jag kommer tillbaka till huvudstigen och berättar vad jag sett och i samma sekund som jag slutar tala kommer vi till en korsning. Till vänster ligger en sjö. Vi ser den glittra och glimma mot horisonten. Den högra mynnar ut i skogsklädda berg och jag känner hur det drar i benen: "Jag vill klättra", ropar jag och svänger av. När jag vänder mig om står du kvar och ler mot mig. "I´m going swimming, Nina." Sedan blåser du mig en kyss. Ropar: "Be careful up there". And we´re off. To a flying start. Helt säkra på att vi möts igen snart, snart.

Jag tror...

Att den här bloggen riskerar att bli en regelrätt siraps och honungssoppa. På gränsen till för äckligt söt. Som vackert, men kräkframkallande spunnet socker i ljuvaste rosa eller skiraste vitt. Eller en hel kaka Marabou mjölkchoklad tätt följd av en påse sega råttor i skimrande, artificiella färger. Sockerchock och diabetesvarning nuförtiden. Och jag ber om ursäkt, men tyvärr, trots att livet på många sätt är svårt just nu (med uppsägning och sedvanlig och konstant skräck för olika inbillade åkommor) så är soluppgången det enda som existerar. Jag vill skrika från hustaken och stanna uppe hela natten, bara för att jag kan. För jag är förtrollad. Av en man med gröna, gröna ögon, svart hår och gräslig klädstil (fast den har dock blivit bättre sedan jag kom in i bilden). Jag har en konstant längtan att nipa honom i näsan och rufsa om hans hår. Och jag undrar om någon, någonstans, i någon tid, känt så här tidigare. Jag är såklart övertygad om att så inte är fallet. Precis som de andra två gångerna. Första gången minns jag att jag antastade människor på gatan. Jag flög på allehanda främlingar och frågade om de någonsin varit kära. Jag bad dem berätta om då, hur det var, vad hon/han hette. Hur det kändes när de vandrade hand i hand nedför gatan med bankande hjärtan. Jag får precis samma impulser idag, men är inte tjugotvå längre och därför något mer kontrollerad. Och så har jag ju min blogg. Som jag kan stoppa full med hur mycket socker jag vill. Som jag kan överösa med söta karameller, färgglatt, sockerstint "Gott och blandat" och sirapssliskig, men beroendeframkallande mjölkchoklad. Because seriously: Desto längre tid som går. Desto fler magiska minuter som passerar och blir till minnen. Well, honey, the worse it´s going to get.

But...

You´re difficult. You´re a pest. And you can be a total bitch.

Still: Howie Day – Oxygen

Wonder

Lately the world seems translucent. Lately everything in it seems worth something. Climbing fences with you. Just because we can. Just because we dare. Dancing with you. On a crowded dancefloor where only you and I exist. Moving, at my own speed (because you always let me) but still in sync with your steps. To songs that make up my childhood memories.

Is this just a dream?

Irish thunder

"For Christmas I am going to get you something that you will wear for the rest of your life..."
 
Joshua Radin – We Are Only Getting Better

Just, so

"He´s got a heart of gold. But the world is not always kind to people with hearts of gold..."

Tonight

I think I love you. And that I´ve loved you for a long time without knowing it. Tonight you told me about wanting to buy me a ring. In Ireland. I had nothing to say to that. Except sometimes you can feel your life shifting. You can actually feel the gearwheels turning. This might be one of those times.

And once again: The Saw Doctors – Green And Red Of Mayo

Ode to saturday

This life leaves me dumbfounded. This life leaves me flabbergasted. This trust I feel leaves me exhilirated at the core. And despite all. Despite everything. I am so bloody thankful to be here. Right now. And to be me.

 Daniel Adams-Ray – Gubben i lådan

Jävlar!

Jaha, så infann sig då gruset i maskineriet. Jag blir så trött. Verkligen. På att livet alltid måste gå i 120. Nu när mitt kärleksliv äntligen nått någon sorts equilibrium så ska annat börja jävlas. Idag kallade chefen in mig igen (och inte till Savoy denna gången). Och cirkus två minuter senare var jag (troligen) uppsagd från och med den första januari (Vilket underbart sätt att börja ett nytt år!) Så ikväll är jag ledsen. Ikväll är jag tom. Jag dricker vin ur mitt allra finaste glas, bara för att fira att det trots allt är fredag. Men jag har bestämt mig för att ikväll får vara en ledsen kväll. Jag tänker tillåta mig att känna mig eländig och att gå och lägga mig tidigt. Sedan, i morgon, är det dags för kraft och krav igen. Men ikväll rullar jag ihop mig till en liten boll och gråter en smula. Jag dricker kaffe med mjölk, äter mintig, mörk choklad och går inåt på ett sätt som jag annars inte tillåter mig att göra. Och så tänker jag på Scarlett and the words simply roll of my tongue: "After all, tomorrow is another day".

Love song

You like really bad music. (Apart from the homeland tunes that you force me to listen to.) You sing along (with feeling) to "the first cut is the deepest" and I tell you it´s crap and to snap out of it. Then I think about playing you a real, true love song. But then I realize that it´s way too much to the point. Our point. Your point. And I don´t play it after all. Only in my mind.

Leonard Cohen – Suzanne

"In this life darling"

"And you ended up with a poor, Irish lad..." sa du när vi pratade om mitt arbete som är så långt från det du gör att du inte ens kan föreställa dig vad det handlar om. Som jag, att behöva dra in en miljon bara för att täcka mina egna omkostnader. Som jag, att bära ett ansvar mycket tyngre än vad mina axlar egentligen klarar av. Som jag, att ha förväntningar på mig som hade kunnat kväva mig om jag inte bet ifrån och skrek: "Sluta nu då!" Du handlar i metall. Du bygger basen, strukturen som allt centreras kring. Du lägger stängerna som bygger Reepalus Malmö, kör kranar hundra gånger större än du själv och vandrar gatan fram i gnistrande gul neon och kraftiga arbetskängor. Du gör det bra. Du gör det bäst. Och jag är så förbannat glad att du hade rätt och jag hade fel. Jag trodde inte det, men du, du visste redan den där ljumma sommarkvällen. Att min resa skulle sluta såhär, med dig -- a poor, Irish lad with the best heart I know.

Totales

Det är som om jag lever i en förtrollad bubbla. Jag har landat visst, efter alla dessa turbulenta månader, men huvudet är fortfarande litegrann bland molnen. Jag älskar mitt jobb. (Med en chef som minst sagt är lite egen, men som ger mig friheten att ta precis alla beslut därför att han tror på mig.) Jag har min fantastiska lya. Där jag lufsar omkring i sann glädje över att vara precis, just jag och just här. Med plats för mitt enorma avokadoträd, min röda soffa och alla mina böcker. Kretsen är på plats. Och den är vidare och större, men på samma gång trängre än någonsin. De har svart hår, rött, blont och brunt, med ögon som strålar och skrattar och säger: följ med. Nu leker vi! När jag vaknar varje dag gör jag det med ett rungande "good morning morning"! (Sedan sticker jag näsan utanför porten och blir arg som ett bi för att det är så förbannat kallt och vintrigt.) Men när jag tar mig genom stan på cykeln kan jag inte låta bli att flina lite i mjugg ändå. Bara för att Lisaliten väntar på mig på jobbet. Och tusentals arbetsuppgifter som aldrig tar slut, men som passar mig som handen i handsken. Och så har jag dig. Med alla komplikationer, alla demoner och en hjärna som aldrig, aldrig slutar köra i hundratio. Med snabba fötter och ett hetsigt hjärta. Så, ja, jag älskar mitt liv just nu. Gud nåde den som försöker smyga sig på mig med en nål.

Dawn

I few words. And everything changes. I few words and the world is different. Brighter. Wider. More translucent. Suddenly making sense.

Just a few words.

Nick Drake – Northern Sky

Taken

Du vet att ditt hjärta är tingat. När du träffar någon som du tänkt på länge. Du pratar med honom. Han tar din hand. Han säger att du är unik. Speciell. One of a kind. Han ler mot dig och sitter tätt, tätt intill. Han gör allting, precis allting rätt, men ändå är det fel. För han har inte gröna ögon. Han ser inte ut som en igelkott när du rufsat om hans hår. Hans händer är skrivarhänder. Vita, polerade, inte sargade, brutna. Han får inte tusen skrattrynkor när han ler. Och när han ser in i dina ögon, när han ler mot dig och pussar dig på pannan. Då är det någon helt annan du egentligen ser.

Having an Irish boyfriend

Är som ingenting annat. Han pratar om the Atlantic ocean, that streaches as far as the eye can reach. Han pratar om att manövrera kranar som är hundra gånger större än han själv. Han berättar om en eldig mamma med rött hår och en far som alltid arbetade alltför långt bort. Han lämnar dricks åt mannen mellan raderna och planerar att svetsa/bygga en grill till densamme. Sedan nämner han vidsträckta, böljande smaragdgröna kullar och rasande, störtande klippor ut mot ett stormigt hav. Han spelar "homeland music" och dansar genom rummet medan han hötter med näven. Sedan improviserar han röster, accenter, personer och berättar historier tills jag skrattar så jag kiknar.

Och jag är såld. Så jävla såld att hälften kunde vara nog.

The Dubliners – The Black Velvet Band

Leap of faith

Can I trust you? Can. I?

Rage Against The Machine – Bulls on Parade

Mannen mellan raderna

Min måttstock har skägg. Min måttstock arbetar lika väl med huvudet som med händerna. Han har fingrar som ser ut som prinskorvar och när han blir arg kan han förvandla dig till sten med bara en blick. När jag växte upp jobbade han alltid över. Jag minns att jag stod i fönstret på andra våningen i det blåa huset vid vägs ände. Jag spanade ut och väntade på att kungen skulle komma hem. Då läste han sagor för mig och ibland somnade både han och jag över boken och fru Rosa fick skaka liv i honom när det var sängdax. Vi hade kuddkrig, kungen och jag, vi spelade kula och vi plockade svamp. Min måttstock är ingen enkel man. Han kan vara så isig att klockorna stannar. Han kan vara tungsint och svårmodig och kan skrämma slag på de flesta om han tycker det skulle behövas. Samtidigt är han obrottsligt lojal, med ett hjärta som klappar starkare än kulingvarning. Han gråter i slutet på sorgliga filmer, dansar gärna genom huset som en virvelvind när han glad och har ett rättvisepatos som är obevekligt. Det finns ingenting jag inte kan lägga på hans axlar. Han fortsätter att stå upprätt, han fortsätter att vara min klippa -- i storm och solsken, i sorgen, i lyckan. Kungen. Min måttstock. Som få kan leva upp till.

Förväntan

Nu har jag druckit cirka hundra muggar citronvatten med honung. Och mitt halsonda börjar äntligen ge vika. Jag har blivit uppläxad av världens bästa f.d kollega, som jag saknat under många veckor. (Och ja, det handlade såklart om Irish.) Jag har varit ute på stan och köpt ett rivjärn (eftersom jag måste baka två stycken Västerbottenostpajer till i morgon) och känt mig som den största största skolkaren i mannaminne. Jag hann också köpa världens finaste, smaragdgröna yllekjol och så, en skjorta till dig. Därför, bara därför jag inte tror att du fått så mycket, någonsin. Det rimmar illa med att göra slut, jag vet, men I just can´t help myself. Jag har funderat ut att jag vill vara din vän (för du behöver en vän) och att jag vill ge dig Greven av Monte Cristo i julklapp (bara för att jag tror du kan identifiera dig med den gode greven i mångt och mycket). Nu tänker jag städa lägenheten tills den skiner som sola (den förtjänar det), och sedan ska jag ställa mig och göra cranberrysås.

Ikväll vill jag spela poker med dig. Ikväll vill jag att vi verkligen ska tala med varandra. Vi får se om du är på samma blad som jag.

The Magnetic Fields – The Book Of Love

To prepare for battle

Helgen närmar sig med stormsteg. Och jag är inte redo. För dig. För det jag måste göra. Är jag stark nog? När jag väl ser dig så är det så lätt att sugas in, att sugas med. Trots allt. Så, jag både fruktar och välkomnar de kommande dagarna. En Thanksgivingfest med mat upp till taket (och du är portförbjuden efter att ha blivit handgriplig alltför många gånger). Det är lite som om jag förbereder mig för ett krig. Men mot mig själv mest av allt. Jag inväntar slaget darrande. Jag tänker att nu, nu måste jag göra det jag borde ha gjort för längesedan. I tanken är det knappast möjligt, i praktiken har det visat sig vara oändligt mycket svårare. Men desto längre jag väntar, desto mera omöjlig blir situationen att reda upp. Jag önskar att du inte gav så mycket. Jag önskar att du inte var så mycket. Och jag önskar att du inte kastade ur dig sanningar jag alltid velat höra, men faktiskt aldrig hört från någon annan än mig själv. Det är komplicerat det här. Med döda systrar som figurerar i bakgrunden. Med gamla spöken från andra liv som andas på mig när jag ser på dig. (Med blonda lockar och blåablåa ögon och med svart, vågigt hår och bruna ögon under kraftiga, markerade ögonbryn.) För du är ett hopkok. Av de män jag älskat mest. Av de som format mig, som räddat mig och som brutit ner mig. Så i morgon ska jag färga håret rödare. Som en sköld av eld. Jag ska ta på mig min finaste kornblåa klänning, som får mig att se ut som en älva ur en svunnen tid. Jag ska gömma mig bakom fasaden och samla kraft. Sedan ska jag vända dig ryggen i ett enda svep. Vandra ner för gatan, taktfast och utan att se mig om.

Det är planen. Time will tell om den håller.

Feist – The Bad In Each Other

Just for a little while...

Det får vara så här nu. Jag vill ha det så här nu. Just nu. Förstår ni inte det? Det kostar inte mer än det smakar. Då hade jag aldrig fortsatt. Jag vet vad det är att få hjärtat krossat. Jag vet vad det är att älska någon så mycket att du tillslut inte finns kvar. Jag vet vad det är att slitas i tusen bitar. När du ser honom gå. Nedför gatan. Fem år senare. Svart, vågigt hår. Bruna ögon och ljus, ljus hud. Din D'Artagnan vars drag du en gång kände lika väl som dina egna. Han, som du ömt betraktade när han sov, medan vågor av värme pulserade genom din kropp för att sedan centreras någonstans i brösthöjd. Utan honom var du inte dig själv. Och med honom var det ett ständigt krig. Lika barn som inte lekte bäst. Jag har vaknat, många år senare, insnodd i svettiga, förvridna lakan, kippande efter luft. Av samma dröm, alltid samma dröm. "You´ve stolen my dreams", sa jag till dig för hundra år sedan en morgon i ett kylslaget land. Det var sant -- du var min dröm. Länge. Alltför länge egentligen. Men få människor kan säga att de levt sin dröm. Det är ett privilegium. Även om det slutade i ett svart, bottenlöst hål. Tror ni verkligen att jag skulle riskera det igen? Att försvinna så djupt ner att det finns en risk att jag inte kan ta mig upp? Det finns inte på kartan. Ja, jag medger att jag kanske kommer att gråta en smula när detta är över. Ja, jag kanske kommer att ömka mig och slänga stora ord omkring mig ett tag. But that´s beside the point. Då är fortfarande inte nu och jag är en annan. Så låt mig flyta runt en stund. Jag är alltid, alltid främst. Lita på mig. Bara lite till.

Fatigue

Jag känner mig så underligt utsugen. Liksom matt in i märgen. Det kan ha att göra med att jag sovit cirka två timmar i sträck i natt (samma envetna hosta som fick mig att klökas hela vägen från Stockholm i förra veckan är fortfarande potent närvarande). Det kan också ha att göra med att helgen innehöll alltför mycket vin, alldeles för lite sömn och nästan ingen mat. Jag tänker att kanske handlar det om att jag gått på helspänn alltsedan jag började mitt nya, utmanande jobb långt uppe i gräddornas gräddor. Att jag undrat och våndats eftersom jag inte vetat om jag skulle få stanna kvar. (Efter lunch med min chef på Savoy så vet jag nu äntligen.) Det kan också ha att göra med att allt varit så mycket så länge att jag inte riktigt har hunnit stanna upp och andas. Men jag tror inte det. Jag tror det handlar om dig. Och mig. Två lite underliga och vingabrutna barn som ramlat över varandra i natten. Du ser din älskade syster i mig (hon som dog så tragiskt tjugotvå år ung -- din bästa vän, din främsta vapendragare). Och jag, vad ser jag i dig? Mig själv kanske. Om jag haft otur. Om jag inte fötts i det blåa huset vid världs ände. Om jag tvingats vandra uppför trappan till bårhuset, tjugoett år gammal, bara för att se hans ansikte (han som jag alltid älskat mest besinningslöst) platt som en pannkaka efter att han tappat kontrollen över bilen i kurvan och kört rakt in i en betongfug på vägen hem. Om jag fått cancer när jag var femton "When I woke up after the operation I realized I had turned sixteen." Om mitt ansikte var fullt av metall, om min kropp var obotligt skadeskjuten efter inte en, men två bilolyckor som nästan tog livet av mig. Om ingen fru Rosa hade funnits i mitt liv och den skäggiga mannen man måste läsa mellan raderna var någon annan. Så ja, jag förstår. Jag vet varför. Och jag ser dig. Kristallklart.  Men jag är trött nu. När du kommer mot mig nedför gatan vill jag fortfarande inget hellre än att krama dig in i evigheten, men jag orkar inte riktigt lyfta armarna. Du gör ditt bästa för att hjälpa mig. Du lyfter upp mig, du håller mig hårdare än någonsin. Men jag tror inte riktigt att det räcker...

Running up that hill...

"Look Nina, I have one day off during the week. And I want to spend it with you."

Mirror image

Jag har känt dig i nästan fem månader nu. Och fortfarande är det liksom som om hjärtat tar ett extra andetag när jag ser ditt namn i displayen. Jag andas in, saktar ner i några sekunder -- sedan plockar jag upp luren och du är på andra sidan. "Hey, there." (Andas, andas Nina.) "How are you?" (Lugn hjärta, lugn.) Och du har absolut ingen som helst aning. Vilken inverkan du har. Jag gömmer mig bra -- bäst av alla, bättre än du. Det, tror jag däremot att du vet. That you have met your match. Att jag aldrig, aldrig ger efter. Att jag är envisast som synden och att du aldrig kan vinna. Du har sagt det ett par gånger: "I can´t win with you, can I?" Men det stämmer inte riktigt. Du har redan vunnit. Mitt hjärta. Varesig jag vill det eller ej. Varesig du vet det eller ej. Ibland skrämmer det mig. Fast för det mesta gör du mig så glad att klockorna stannar. För det mesta får du mig att skratta sådär långt inne från botten. På ett sätt som jag aldrig har gjort tidigare med någon man. Du är egentligen inte min typ. Du är för instabil och för styrd av ditt klappande hjärta. Jag brukar instinktivt välja min motsats, aldrig någon som är som jag. Det är intressant att plötsligt vara på andra sidan. Att liksom se sig själv utifrån, fast genom att betrakta en annan människa.

Jag hoppas jag får känna dig länge. 

The Tallest Man On Earth – It Will Follow the Rain

Veckan i bokstäver

Ok. Denna vecka har innehållit följande härliga komponenter:

Jag har haft diverse olika inbillade åkommor.
Jag har blivit totalt utskälld av en bitch angående mitt konferensprogram.
Jag har vandrat Stockholm runt med världens största och mest ohippa väska (ja, jag vet att jag borde ta mig råd att köpa en liten vacker Samsonite, men jag har bara haft lite annat för mig).
Jag har varit och hängt på Stureplan (med min väska).
Jag har haft alla möjliga tvivel och farhågor angående mitt arbetsliv (och annat).
Jag har vandrat från stationen med handväskan på pakethållaren (fast utan att spänna fast den, vilket innebar att den helt plötsligt kom flygande och lyckades snärta till mig på vaden innan den slog i gatan.)
Jag har köpt världens finaste och mest knallröda läppstift. (Som ska invigas på lördag!)
Jag har lyssnat så öronen blöder på: Rebecca & Fiona – Bullets
Jag har lyckats bli förkyld och därför behövt klöka mig igenom flygningen Stockholm-Malmö (till de andra resenärernas uppenbara fasa).
Jag har haft panik över Irish´s senaste tilltag (som denna gång verkligen är något i hästväg).
Jag har haft panik över min framtid (och ja, Irish´s senaste tilltag måste räknas in där).

Så nej, detta har inte varit den bästa av veckor, men i morgon är det fredag så all is still well with the world.

Försöka duger

Alright, jag tänker försöka glömma det som hände i söndags. Jag tänker försöka koppla bort det du sa (för jag orkar helt enkelt inte att inte kunna tänka på annat). Jag tänker försöka ignorera det du gjorde på restaurangen (framför näsan på x-antal av dina vänner). Och jag har gett mig den på att försöka att aldrig mer tänka "men tänk om". Vi får se hur bra det går.

What!?

Vad fan är det som händer här Gallagher? Svaret är nej. Just nu iallafall. Men snälla, ställ inte frågan!

How do you know...

Jag: I need you to promise me something.
M: What?
Jag: That you won´t, under any circumstances, touch my golden egg when you´re drunk. It´s very precious to me.
M: Only if you promise something in return...
Jag: Alright?
M: If you see me creating a havoc...
Jag: Mmmm
M: I want you to step in and tell me to shut up...
Jag: Ok.
M: Then I want you to take my hand, look into my eyes and say: "Darling, let´s just go home now."

Jag: (Silently)...how to push exactly the right buttons?

Att vara hypokondriker...

suger! Men det är nog någonting jag helt enkelt får leva med. Fast förbenat trist är det.

Hell On Wheels – The Soda

Irish eyes

I går natt träffade jag någon annan. Men han var inte du. Han var för lång, för axelbred och alltför glassig. Så jag gick hem och du var i mitt huvud trots att telefonen varit död hela kvällen. Det kändes tomt. Och det kunde slutat där. Men klockan tio i morse ringer telefonen. Du är nykter. Du är sårbar. Du är ute och går därför dina tankar gjort att du drabbats av insomnia. Jag sätter på vattenkokaren och öppnar dörren. Du ser halv ut när du kommer in. Tyst (du är aldrig tyst), bruten och tung. Så börjar vi prata om saker som verkligen betyder någonting. Och då minns jag. Varför jag stannat så här länge. Varför jag har sådana problem att gå. Vi dricker kaffe (och du grimaserar en smula eftersom det inte är te). Jag tvingar dig att lyssna på svensk pop när den är som bäst och jag märker att ditt hjärta är öppet igen. Sedan går vi ut i dagen och äter biff med dina vänner (på ett hemskt ställe, du gillar ju hemska ställen). Du frågar om jag vill möta dig senare på den bästa irländska baren. Och jag säger såklart: "ja." Du frågar om jag träffar andra och jag svarar: "nej". Du frågar om jag undrar vad du tänker och jag säger: "nej, varför skulle jag det. Det du ger just nu är tillräckligt." Och förvånande nog känner jag att det jag säger faktiskt stämmer. Du undrar över mitt liv. Mina val. Och jag berättar och förklarar. Och bara sådär -- är vi tillbaka som ett vi igen.

Kristian Anttila – Vill Ha Dig

Hej!

Du, jag gillar det jag ser. Jag gillar det jag hör. Det har jag alltid gjort. Ska vi göra någonting av det eller?

Friska Viljor – If I Die Now

Walk on

Är detta rätt? Att låta dig ringa into oblivion utan att svara. Borde jag hantera det på ett annat sätt? Förtjänar du det? Nu på morgonen hade jag fem missade samtal. Och då knöt det sig i magen lite. Men samtidigt känns det som om jag gett dig så många chanser redan. Du behöver inte flera. Det handlar om respekt. Den jag hade för dig är borta. Men min egen då? Jag vill göra detta snyggt. Jag vill göra detta rätt. Så jag kanske borde ringa dig i eftermiddag (så förvånad du kommer bli att jag faktiskt hör av mig till dig) och bjuda mig själv på en kopp te vid ditt rangliga matrumsbord. Jag kanske borde säga som det är: "I´m done darling. No hard feelings, it´s been a blast. But we should just call it a day now." Så får du en chans att göra rätt du med. (Även om jag inte vet om du kommer att ta den.) Det är en underlig känsla. Att plötsligt kunna tänka sig att se dig i ögonen och ändå gå vidare. Jag som varit så förtvivlat förälskad. Med ett brinnande hjärta. Och nu känner jag bara irritation när jag tänker på dig. Men samtidigt ett ansvar. Eftersom du är den du är och eftersom du under ditt pansar har ett hjärta som klappar hårt, fort och hett. Även om du är bra på att stänga av. Även om du är bra på att vända dig om och gå.

It´s time darling. Just walk. On.

I think not...

Och så har jag övergivit de romantiska männen och nynnar, nynnar, nynnar med...

Jennie Abrahamson – Wolf Hour

Och ja, min telefon kommer att vara inställd på silent mode inatt också (liksom hela veckan).

Pensive

Helg. Och min stackars chef kanske äntligen kan få komma hem från sjukhuset. Han har tydligen lyckats få någonting så osannolikt som ett hål på sin tarm. Även om han troligen kommer att säga upp mig inom snar framtid så tycker jag förbannat synd om den stackars kraken. När jag pratade med honom tidigare idag lät han ynkligast i världen medan han försökte arrangera nycklar till lägenheten i Vasastan som min kollega ska låna när vi flyger upp till Stockholm för business på måndag (själv ska jag såklart bo hos världens bästa, bästa älskling i förorten). Sedan fick jag information om vilken ingång på MAS som gällde samt vilken våning. Ifall hålet skulle bestå. "Det får en att tänka till lite", sa han. "På livet och hur lång tid man egentligen faktiskt har kvar." Och jag förstod precis vad han menade. Jag har hitintills lyckats undvika hål på tarmen, men ingen av oss vet egentligen -- hur lång vår tid är. Därför handlar hela existensen om att faktiskt göra det du vill. Ingenting annat. Och gör det nu! Det handlar om att inte förslösa och om att behandla dig själv och andra (som förtjänar det) med respekt. Att jaga drömmar och mål, men inte glömma bort de som står bakom dig. Som lyfter upp och för dig framåt. Se dig själv som ett gyllene ägg -- dyrbart och oerhört bräckligt, och låt aldrig någon som inte förtjänar dig få behålla dig. Detta (och tusen andra saker) tänker jag på ikväll.

I just can´t help myself

Och så ännu en sån där romantisk, singer-songwriter man som jag alltid, alltid (och till mångas förtvivlan) går igång på:

Matt Nathanson – Come On Get Higher

Nada energizer bunny

Åh, jag är utarbetad. Och idag tvingades jag närvara på inte bara en, men två! personalfikor. "Men så trevligt vi har det...", flåsades det runt bordet. Och allt jag kunde tänka var: "För helvete, jag har saker att göra, drick upp ditt förbannade kaffe gubbfan!" Missförstå mig rätt. Det är absolut inget fel på mina kollegor, jag är bara alltför rastlös för att sitta och tjabba i det oändliga med diverse personer när hela huvudet är fullt av tankar och idéer angående ett stundande eller rådande projekt. I morgon är det äntligen fredag! Då har jag i stort sett bara ett enda task: Att skriva en killeransökan till min drömtjänst -- som tyvärr är placerad långt norrut, så jag hoppas långt där inne att de inte väljer mig. Jag har det bra här nu. Saker och ting har landat och mina fötter når marken igen. Numera flyger jag bara på helgen -- och snart är den här!

Despite

Fast helt ärligt, jag tror att vissa personer i min närhet kommer att sakna dig en smula. Aldrig en död sekund och ingen tv behövs -- vi ringer Nina och allt det där...

Sommarens CV

Hitintills har du hunnit:
Jaga en stackars person, barbröstad, och med ditt bälte hoprullat i handen (därför att han frågade efter mitt nummer).
Skrämma vettet ur min stackars kollega (en sen natt utanför Debaser).
Bli portförbjuden på nämnda kollegas fest (på grund av det som hände utanför Debaser).
Attackera din kompis (därför han satte sig lite för nära mig).
Högljutt läxa upp dina vänner (därför att de inte tog din flickvän i hand när de lämnade baren vi befann oss i).
Bli utslängd från en fest (efter att du kommit ihop dig med värdinnans pojkvän ca fem sekunder efter att du kom innanför dörren).
Jaga din bästa vän nedför många trappor och gatan fram (efter att han grabbat tag i min ända på ett otillbörligt sätt).
Skrikande jaga en cyklist nedför trottoaren (därför att ett ombygge gjorde att han körde några meter på nämnda trottoar).
Hota en stackars man som ville diskutera böcker med mig.
Förolämpa samtliga av mina ex (därför att de är mina ex).
Vidare har du:
Gjort ditt bästa för att jag ska bli utslängd av min hyresvärd.
Telefonterroriserat mig genom nätterna.
Svurit på att sparka in skallen på alla som stör mig.
Ringt och tvingat upp mig för frukost i arla morgonstunden på en söndag (bara för att ha däckat när jag kommer fram och ringer på).
Slagit sönder min dörr (efter att jag stoppat din mobil i kylen).
Blivit utslängd otaliga gånger (av mig) eftersom du uppfört dig som en bortskämd unge.

Så nej darling, jag kommer inte att sakna dig. Men konstigt nog är jag fortfarande förbannat glad att jag fick uppleva dig!

Blue Foundation – Eyes On Fire

Jepp

Julia: Vadå, har du lagt honom på hyllan nu då eller?
Jag: Hyllan? Nej, i källaren.

A thousand and one reasons

Du har rätt, vet du. Jag vet inte hur du vet, men du gör det. Jag gissar att du är precis lika intuitiv som jag. För någonting annat håller på att komma emellan. Och då väljer du såklart att flippa ut totalt. It´s just your way. Jag tror att du är ovan. Så ovan vid att någon annan håller i trådarna. Det är därför du jagar mig om och om igen. På de mest underliga tider. I fyra månader har jag kunnat sätta klockan efter dina samtal. På dag och tid. Nu är du totalt oberäknelig. Du ringer när du brukar, men hör också av dig vid tidpunkter när jag är ovan att behöva hantera dig. Du frågar saker jag är ovan att svara på (när det gäller dig), du vill att vi ska resa till andra städer, du vill att vi ska laga mat och se borta med vinden, men samtidigt är du är hård som flinta (pansaret är tillbaka och den lilla glipan där jag smet in är stängd). Varje gång jag säger: "No, I´m busy", tänker jag: "Det där var nog sista gången". Men så plingar telefonen till igen, (du skriver sms -- du skriver aldrig sms!) och du är på andra sidan. Jag svarar någonting förstrött och tänker i andra banor ganska direkt efteråt. Men så plingar det till igen och igen. Du skrämmer mig inte. Jag skulle aldrig kunna vara rädd för dig, men jag undrar -- hur du vet. Hur du visste redan i helgen. Innan jag ens riktigt visste själv. Jag är inte en person som tror på det övernaturliga, men det har hela tiden varit någonting mycket annorlunda med denna romans. Hur jag vandrade in, (på ett ställe som jag hatar), hur du sa saker som i min bok förtjänade tiotusen örfilar, men i slutändan tog jag emot ett glas vin (jag som alltid, alltid betalar för mig själv) och sedan gav jag dig mitt telefonnummer. Hela den rafflande sommaren. Allt som flimrat förbi mellan raderna -- för egentligen behövde vi aldrig några ord. Sedan konflikt, hårdhet och frånvaro. Men hela tiden kände jag dig. Jag kunde hålla på att sortera min tvätt utan en tanke på någonting för att plötsligt behöva stappla baklänges och föra handen till hjärttrakten. Din närvaro var så stark att jag golvades. Vi har alltid haft en nästan kuslig, telepatisk kommunikation. Därför vet jag precis vad som händer i dig nu. Du är tung. Du är arg. För det är alltid den vägen du väljer. Det är en av anledningarna att jag inte kan stanna.

Men det finns tusen andra.

Thank god for silent mode

On a sunday? Really Gallagher! Fuck off!

Idjott!

Din jävla idiot! Det är precis som om du känner på dig att jag är på gång. Som om du vet att nu är det dax att hålla dig undan. Men du, det spelar ingen som helst roll, I´m done here. Och på torsdag (din vanliga hälsningsdag) är det för sent. Då finns det annat som tar min tid och jag kommer inte att svara. Vilket betyder att du kommer att fortsätta ringa, jag kommer att fortsätta att inte svara och i slutändan kommer det vi hade att vara nedsolkat och fult. Och jag kommer att vara ännu en bitch på din Europakarta -- just precis det jag ville undvika. But that´s life I guess. Valet är hur som helst inte mitt. Du har mage att ringa och i anklagande ordalag fråga om jag var ute igår. (Bara för att jag inte svarade på dina nattliga sms.) Att säga: "Give my best to him", när jag är upptagen med att gå på bio med en vän (som råkar vara väldigt mycket tjej). Jag tackar försynen att jag var där jag var i fredags, så att jag fick svart på vitt på hur idiotiskt du beter dig. Jag säger fortfarande good luck och all the best. Men det griper till lite i magen när jag gör det.

När du kommer tillbaka är det för sent, alltför sent.

Rädsla

Och så det enda jag kan lyssna på när det viner i mig. Som just precis nu.

Ulf Lundell – Hon Måste Va En Kristen Kommunist

Butterfly mode

Så har fjällen plötsligt fallit. Och bara sådär är det inte längre svårt att inte svara när du ringer. Det sker per automatik. För hjärtat klappar inte längre när jag ser på dig. Jag vet inte varför. Men jag tror att det mesta har sin tid. Och denna var din. Den håller på att rinna ut i sanden. Jag hoppas att du är på samma blad. Så att detta inte behöver göra alltför ont. Så att våra minnen kan förbli sprakande, brännande, guldkantade. För du har hjälpt mig spränga mig ut ur den gråa puppan där jag inte fick någon luft. Mina nya färgstarka, glittrande vingar är inte helt torra ännu och jag är lite vinglig, men för varje dag som går flyger jag ännu lite högre, ännu lite längre. Jag ser dig där nere. Hur du blir mindre och mindre i natten. Snart är jag för högt upp för att komma tillbaka ner igen.

God morgon kvälla

Ok. Jag är vaken nu. Och klockan är nästan sex. Bra där Nina! Igår fick jag bevittna ännu en tuppfight (ja, Irish var såklart inblandad), jag fick världens finaste komplimang ("du är en intressant människa"), och så fick jag bli skrikig och enerverande plakatfull. Idag känner jag mig som ett mycket blekt lakan och jag kan inte riktigt förstå hur jag ska orka ta mig ut och runt till den där festen ikväll. Nu ska jag äntligen tvätta bort gårdagens smink, fylla tvättmaskinen till bredden och dricka dagens första kopp kaffe.

Jacques Brel – Ne Me Quitte Pas - Ré-enregistrement 1972

Friday fantastic!

Åh, fredag! Och jag är totalt utarbetad efter att ha blivit utskälld av diverse eftersom jag i blixtrande hast tvingades byta konferensdatum. Helt plötsligt blev jag fem år, putade med läppen och ville skrika: "Men det är inte mitt fel. Jag kan inte hjälpa det!" Fast det gjorde jag förstås inte (utom till kollegorna). Istället var jag proffsig och effektiv. Gladlynt och mild, och tog emot klagomålen med en hjälpande vänlig hand. Men inuti bets jag såklart en smula. Tydligen kan jag när jag vill. Det känns tryggt att veta. Och nu vill jag bara däcka i sängen. Under filten som jag fått av kommunledningen. Fast vad vore en fredag utan AW? Svar: Ingen fredag alls. Det blir inget flaxande inpå sena timmen inatt dock. Snarare lite lugn och stillsam samvaro i en fönsterkarm ut mot gambianrondellen. Och lite häng med den mest komplicerade, men absolut sötaste irländaren i mannaminne. Tjusningen i att bjuda på te och munhuggas är verkligen förbannat underskattad.

Robyn – Don't Fucking Tell Me What To Do

Diamond

Ibland undrar jag hur djupt jag har gått. Inte vad du tänker -- I could care less, men vad känner du? Eftersom du inte talar är det omöjligt att veta. Men jag kan gissa. I fredags kväll, när du kom in i min lägenhet och tog tag i mig precis innanför dörren. Såg mig i ögonen i en evighet och höll mig så tätt, tätt intill ännu längre. Sedan förföljde du mig ut i köket utan att släppa taget. Jag släpade runt på dig medan jag försökte göra te och när det äntligen var klart damp du ner i min fåtölj och drog mig med dig med orden: "You have to hug me now". På många sätt hade mitt liv varit bättre utan dig. Mina kära men hatade Marlboro lights hade kunna flyga åt pipsvängen, mina helger kunde spenderats med att leva som jag borde efter att ha lämnat en lång relation -- som singel. Mina dörrar hade fått vara ifred och mina grannar hade åtminstone fått en lugn stund under helgerna. Men jag är trött på beige. Jag är trött på vintervitt och ljusgrått. Jag vill ha karmosinrött och lysande orange. Azurblått och gnistrande violett. Så, du får vara min soluppgång ett tag framöver. Trots att alla kort är osäkra med dig (förutom att du hör av dig och att jag inte gör det). Och trots att jag aldrig vet om och när jag ska behöva gå.

Ben Howard – Diamonds

The danger of being a romantic

Är att jag kanske inte alltid ser så klart. Och att jag lätt blir kär i känslan av att vara förälskad, istället för objektet jag tror att jag är förälskad i. Eller så är jag bara ganska förvirrad just nu -- med fyra män som upptar merparten av tiden i mitt huvud (fast jag lämnar dem hemma när jag går till jobbet). Såklart finns det en som får större volym än de andra. Han har bär skjortor med knapparna uppknäppta ner till naveln (upptäckte jag när min kära väninna skickade över bilderna från festen i lördags), näbbskor med spänne (även kallade italienare) och har ett mycket glesnande hårfäste. Nu är jag lite elak det vet jag, but I have very conflicted feelings about this man. För jag kan inte rå för att jag frågar mig själv ibland: Varför Nina, varför? Och sedan sitter jag i min korgstol i några minuter och känner mig dum som ett spån. För helt ärligt, jag har faktiskt ingen aning.

Men det är ok det med.

Unexpected

Inatt drömde jag om dig. Vi vandrade hand i hand längs med vattenbrynet på en strand. Det var kulen höst och allt var grått. När jag vaknade med ett ryck kände jag en intensiv smärta över att ha förlorat dig. Sedan upptäckte jag att mitt huvud vilade på din bröstkorg.

Förtröstan

Så har jag lyckats ännu en gång. Utan att egentligen veta varför eller hur. Mitt liv har nog alltid varit sådant. Plötsligt faller massor med vackra saker i knäet på mig och jag fattar absolut noll. För idag har jag fixat en talare till min konferens. Som vanligen tar 60.000 för ett framträdande (viktig, viktig man), men just denna gången har han bestämt sig för att närvara helt gratis. (Jag tänker inte fråga honom varför.) Ungefär som när jag desperat sökte bostad för tre månader sedan, bara för att de facto hittas av en hyresvärd, och efter en vecka hade jag en alldeles egen lya mitt i hjärtat av Malmö. (Skitsamma att han numera troligen bittert ångrar sitt tilltag.) Eller när jag författade världens kaxigaste ansökningsbrev till min drömtjänst och blev kontaktad av VD:n två timmar senare. (Jag fick ju som bekant också tjänsten som har visat sig vara det roligaste jag någonsin tagit mig för.)

Jag måste ha förskräckligt flitiga skyddsänglar.

Daylight

"I just want to be next to you..."

Bright Eyes – First Day Of My Life

Gentlemannen

Du hade varit så stolt över mig. På så många sätt att jag inte ens kan räkna dem. För den jag har blivit. Vad jag gör. Och hur jag gör det. Du var alltid stoltast över oss. Hela vägen. Ända sedan vi var barn. Du. Rak i ryggen. Stilig in i det sista. Med dina golfklubbor tätt intill. Ibland blev du utslängd. Du hade lånat pengar som du inte betalat tillbaka (lite för många gånger). Du hade promenerat runt i det blå huset vid vägs ände utan att ta av dig skorna, alltför många gånger. För du var lite av en handfull. Och gjorde på ditt eget sätt och ingen annans. Jag fick dig att gråta en gång. Genom att ge dig en trumpen, föraktfull tonårsblick under nattsvart spretigt hår när du frågade mig hur det var i skolan. Men det var bara en gång. När du blev sjuk hälsade jag på. Tillsammans med honungshunden med de chokladbruna ögonen och pojken med blonda lockar som jag förälskat mig i på buss tjugo. Då lyste du av glädje och stolthet. Jag tänker på dig ofta. Mest nere vid havet när vågorna kluckar. Vi brukade springa på varandra där genom bråkiga tonår och de tidiga tjugo. För dig kunde jag inte göra något fel. Och även när jag gjorde fel var det rätt. När du ser ner nu, från din himmel (var den än är) ler du nog extra förnöjt och säger: "Ja, du fru Rosa, hon blir nog statsminister eller professor tillslut."

Rainbow

När jag är med dig. Finns det inte längre någonting som gör ont. Ingenting skrämmer mig. Nuet är allt som existerar. Och det glimmar i regnbågens alla färger. Jag känner smärtan, men det gör ingenting. Jag tänker fortfarande samma tankar, men de är inte längre skrämmande. För jag är här. Jag lever. Jag får uppleva detta ögonblick. Botten är svart. Men ljuset tränger ut ur sprickorna. Och sedan, när du tar mitt ansikte mellan dina händer. När jag ser in i dina ögon. Exploderar allt i ljus.

Bara för att...

Nu har jag tvättat tre maskiner tvätt. Diskat alla glas jag äger. Dammsugit golven i samtliga rum och vinkat av fint besök från Göteborg. I huvudet skriver jag förlåtbrev till mina arma grannar (som verkligen fick veta att de levde inatt), hetsar över arbetsveckan som kommer och så tänker jag på dig. Jag vet att jag kan vara lite väl intensiv ibland. Och jag vet att du fascineras samtidigt som du skräms av det draget. Tidigt i morse. Precis som alltid när det blir för mycket drama för att du ska känna dig bekväm, började dina ögonlock att fladdra. Och medan du blinkade som besatt gick jag ännu lite närmare. Bara för att se vad som skulle hända.

Då log du.

Jonathan Johansson – Aldrig ensam

Rättfelrättfel?

Inte så smart Nina. To be continued...

Markus Krunegård – Ibland gör man rätt, ibland gör man fel

On

"I like me and you here..."

Säkert! – Isarna

Fortsatta lunchplaner

Jag: Ja, Gökboet/dårhuset/dagiset -- kärt barn har många namn...
KM: (ler)
Jag: Och ibland blir jag sentimental och trött på att jobba med kompetenta och normala människor.
KM: (Höjer frågande på ögonbrynen.)
Jag: Ja, så därför är Gökboet numera mitt självklara val av lunchställe.
KM: Jaha, och hur ska jag tolka det?
Jag: Vadå?
KM: Flykten till Gökboet, från kompetenta och normala människor.
Jag: (Frågande)
KM: (Med ett flin) Ja, men hur passar jag, som ditt val av lunchgäst, in i det sammanhanget?

Jag: (I tysthet) Attans, attans, attans att du redan är upptagen!

Some songs...

Vill du inte slita ut. För de tillhör en speciell tid. Och när du spelar dem tar de dig direkt tillbaka till den du en gång var. Du vill bevara den känslan. Du vill ha dina minnen intakta. Du vill inte blanda ihop då med nu. För det är lätt att sudda ut igår. Tiden har en tendens att göra det. Men ikväll, ikväll tillåter jag mig att spela denna: David Bowie – Strangers When We Meet. Om och om igen. Inte därför att jag vill tillbaka. Men därför ibland, ibland känns det bra när det gör lite ont, bara en smula, där inne på botten.

Åh, denna härlighet!

Idag tvingades jag närvara på ännu en evinnerlig personalfika (ja, jag störs ofta av andra människor). Det hela slutade med att jag hotade min chef medan jag åt en clementin.

Rollbesättning: Chef, (sittande på kortsidan av bordet, skalandes en apelsin), jag, (snett bredvid -- just plockat åt mig en clementin ur fruktkorgen), Lisa, (som just vid tillfället åt en clementin bredvid mig), resten av arbetslaget (tio personer på resterande platser, ätandes tårta).

Chef: Åh ja, de små flickorna äter clementiner medan den store mannen såklart äter en apelsin.
Jag: (Sätter första klyftan i halsen av chocken och börjar hosta).
Lisa: Mummel, mummel (ohörbart vad).
Arbetslaget: Hahaha!
Chef: Hehe (i sann glädje över sitt eget skämt).
Jag: (Slutar klökas på clementinen, spänner ögonen i chefen och väser) Akta dig!
Chef: Hehe!
Jag: (Visar tänderna och artikulerar stavelserna extra noga) Akta dig!!!
Chef: (Flinar nöjt i mjugg.)

Sen fick jag såklart ågren. Fan, jag måste försöka vara lite mindre stridslysten och välja mina krig mer omsorgsfullt. Jag ska genast börja ett nytt, vänligt och milt liv. Det är mitt fredagsmål.

Lunchplaner

KM: Bestäm du ställe. Jag har tjänstecykel, så jag har bra räckvidd.
Jag: Tjänstecykel? Det är grejer det...
KM: Jag har faktiskt tillgång till tjänstegasbil också. Fast jag tror det räcker med cykeln i detta fallet.
Jag: Regionen har verkligen skaffat sig fördelar.
KM: Mmmm, because we´re worth it.
Jag: Ok, men vi möts på Gökboet då?
KM: Gökboet? Var det inte där du brukade jobba?

Do you?

Question: Do you know who you are? 
Answer: Ofcourse, I´ve always been the same. För jag har fått plats hela livet. Alltsedan födseln och uppväxten i ett blått hus nere vid vägs ände. Bakom låg en äng -- där vi lekte och klättrade i träd, kastade boll och jagade fjärilar. Och framför låg ditt hus: rågblonda, blåögda du som var min allra bästa vän under så lång tid. Faktum är att alla gatans ungar såg ut ungefär sådär. Utom jag; ljushyad, långbent, fräknig och rödlätt. Argsint och bestämd, stridslysten och godhjärtad. That never changed. I skolan samma sak. Om jag inte gillade dig var jag trubbel (vilket ett par lärare bittert fick erfara) men för det mesta förde jag in energi i rummet. Så följde USA, sedan Tyskland, Ryssland och så USA igen. Men alltid rakryggad. Alltid trygg. I grunden. Även om det ofta var svårt. Den där tryggheten ni gav mig -- i det blåa huset vid världs ände. Den finaste pärlan på mitt pärlhalsband. För alltsedan dess har jag haft en fallenhet att känna mig hemma precis överallt. Därför har jag också många hem. Många ställen på jorden där jag fortfarande vandrar som om det vore mina hemtrakter. Min trygghet bär jag med mig. Jag är mitt hem. Så ja, jag vet precis vem jag är. Och varför.

Question: But how do you know that you know? 
Answer: You have to travel back in your mind and find that moment. That defined you and still defines you. A moment when the essence of what you are was as brilliant and clear as the brightest ray of sunshine. When you knew beyond a doubt -- this is who I am.
Declarative: But I don´t remember...I don´t know.
Exhortation: Then find out. And never loose the answer to your question.

Johan Heltne – Hjärta.Instinkt.Principer

Forever

This morning. Always. Bara därför att.

Ben Howard – Only Love

Häxerier

Idag har INTE varit den bästa av dagar. Som avslut tvingades jag gå på min evinnerliga designkurs. (Som jag i slutet av varje termin beskriver i termer av dödande tristess och aldrig mer, men lik förbannat återvänder jag igen och igen av någon morbid, självplågande anledning.) Så, jag sitter där vid min maskin, med mitt tyg, och plötsligt känner jag en påtaglig närvaro. Utan att behöva titta upp vet jag vem det är. Den fruktansvärt, enerverande kvinnan som jag åtskilliga gånger råkat i luven på, eftersom hon konsekvent vägrar plocka undan efter sig när den obligatoriska fikan är undanstökad. Jag förstår att hon vill någonting -- (förmodligen ville hon ha just MIN plats) och jag hinner tänka: (med fanatisk frenesi) "Jag hatar dig kärring." Men sedan händer någonting underligt -- hon vänder på klacken och går bort till andra sidan lokalen. Sedan höll hon sig undan mig resten av kvällen. Jag börjar tro att jag har vissa psychic powers. And boy, I´m I going to use them!

Fuck

Ursäkta mig livet. URSÄKTA, men kan du lugna ner dig ett slag nu kanske? På tre månader har jag hunnit med följande:

Lämna en av de viktigaste relationerna i mitt liv. (Med den bästa mannen jag någonsin känt.)
Flytta. (Till någonting som är bara mittmittmitt och där jag trivs som fisken.)
Säga upp mig från mitt jobb. (Som jag hatade.)
Sylta in mig med någon typ av småalkad irländare. (Som drev mig till vansinne på så många sätt att jag inte ens kan räkna dem.)
Få ett nytt jobb. (Med arbetsuppgifter som passar mig som handen i handsken.)

Man kan ju tycka att det skulle räcka där. Kanske. Men nej, från och med den 1 december ska jag tydligen stå till arbetsmarknadens förfogande. I lagom tid till den där jävlafucking julen också. Och jag ska irriteras av tomtar och bjällerklang i flera månader framöver. Så ja, jag är en smula lack nu. Kom igen berömda "Ninaflow", visa vad du är värd. I dare you!

Det finns

Romanser -- som funkar som språngbräda ifrån någonting, käpp rätt ut i det okända. Sedan finns det sådana som handlar om att hitta ett lugn, en harmoni, ett hem. Och så finns det romanser som präglar dig. Oåterkalleligt. Som aldrig riktigt släpper greppet. De blir någonstans din måttstock, som ingen kan leva upp till. Inte ens du själv. Vi är min måttstock, och vi har nog alltid varit det -- alltsedan den där dagen, tjugotvå år ung, när du plötsligt stod framför mig i hisshallen, i det iskalla landet två flygtimmar bort. Jag minns att jag kurade ihop mig till en boll på golvet efter vårt första samtal. Bakom skrivbordet i mitt lilla, lilla studentrum -- så att ingen kunde se mig. För jag visste helt enkelt inte var jag skulle göra av mig. Vi har varit med mig sedan dess. Trots att vi ofta packade våra väskor. Trots att vi ofta försökte lämna och gå. Jag gjorde det tillslut. Sju år och många resor senare. Jag saknar inte dig. Och jag tänker inte särskilt ofta på dig. Men tanken slår mig ibland -- att vi är svåra, omöjliga att följa. För ingenting kan någonsin bli lika stort. Lika dramatiskt. Lika brännande nytt.

Den tanken skrämmer livet ur mig.

Ben Howard – The Fear

Chipsbrist

Idag mår jag lite som jag förtjänar. Och mitt "good morning, morning" inifrån sängbolstren var varken särskilt rungande eller kraftfullt. Snarare handlade det mer om ett: God morgon för fan -- jag behöver en Ipren! Efter att ha släpat mig upp och rafsat fram en sådan från köksskåpets inre regioner känns morgonen dock lite mer tjänstvillig. Solen skiner på min balkong -- ännu en sån där fantastisk höstdag med klar, hög luft som är som ett glas kallt vatten när du andas in den. Och jag ska få köra bil. Hela vägen till kattfarmorn på landsbygden. Det kan behövas. Efter en natt som innefattade alltför många rutiga skjortor (jag är ekonom/ingenjör/student, men egentligen vill jag bara göra film/jobba med media/pr). Fast jag fick skratta tills jag kiknade, fick retas och diskutera och köra inside jokes som gjorde att samtliga närvarande tillslut låg och vred sig som maskar på mitt salongsgolv. Och jag åkte såklart på bannor för att jag missat att köpa snacks (jag är inte så bra på snacks) och slutligen fick riskakorna åka fram. (De mottogs mer avogt av vissa än andra.) Så ja, jag är ganska säker på att mina grannar fortfarande vet att de lever. Trots att det var ett tag sedan de fick stå ut med: "Top of the mornin´to ya! How the hell are you doin´?", när de försökte sig på att gå ut med soporna. Det känns tryggt!

Words of wisdom

Irish: I think white might be your colour.
Jag: Darling, every colour is my colour.

Good morning, morning!

Du är kall, men full av solsken. Du är glad och full av tillförsikt. En hel dag, bara min -- utan tankar på the lion´s den och de kontakter jag måste ta i maktborgen nästa vecka. Utan att packa den eviga grönsakslådan (som jag sällan faktiskt äter upp), flänga runt på cykeln genom stadstrafiken, bara för att sedan befinna mig under chefens (mycket) granskande lupp. Inga tankar på det hatade ekorrhjulet, inga känslor av hopplöshet därför att livet rullar ifrån mig, så snabbt, alltför snabbt. Och en kommande kväll och natt. Fiesta i den vackraste lyan i stan (jag måste ju fortsätta roa mina grannar), och isande vitt vin i lass på kylning. För inatt (med Irish i Dublin) finns inga risker för störningsmoment, ingen risk för telefonterror och ingen rädsla att svara i min egen telefon -- så jag får lov att bli hur full och glad som helst. Med alla de allra bästa runt mig. I en dansande, hoppande, sjudande ring. Och just nu? Just nu låter jag dammet yra och lämnar disken framme på köksbänken. Slänger på mig vinterjackan, stoppar fötterna i stövlarna och drar på mig mössan och handskarna. Sedan går jag ut i parken och säger ett strålande, rungande hej! till höstsolen!

Justin Townes Earle – One More Night in Brooklyn

Tune in

Och så denna. Innan jag beger mig ut för AW. Bara för att den är så fasansfullt snygg!

Deer Tick – Twenty Miles

En helt vanlig tisdagskväll

Mamma: Vad?
Jag: Men mamma, han är en seriös person...
Mamma: Nina, jag har inte sovit på två månader.
Jag: Men...
Mamma: Nej, nu får det vara nog!
Jag: Va?
Mamma: Det räcker och blir över med irländaren!
Jag: Men vänta...
Mamma: Nej, min nattsömn har blivit störd länge nog!
Tystnad...
Mamma: Är vi överens?
Jag: Ja, mamma.
.
Priset du betalar när (de arma) föräldrarna läser din blogg.

En helt vanlig lördagsmorgon

Pappa: Har han ringt?
Jag: Ja.
Pappa: Hur många gånger?
Jag: Fyra.
Pappa: Svarade du?
Jag: Nej.
Pappa: Duktig tös!

Och betalar, och betalar...

Hallå världen!

Jaha. Igår var jag ett lik och idag kan jag överhuvudtaget inte tänka mig att gå och sova. Energin bubblar i kroppen och jag kan inte sitta still. Trots att jag har ägnat kvällen åt att deppa över ekorrhjulet, i fönstret på tredje våningen ut mot tidernas bästa rondell. (Som faktiskt är relativt folktom nuförtiden -- Skånekylan jagar tydligen bort samtliga Gambianer som man annars tvingas vandra förbi på vägen.) Nu drömmer jag om att two-steppa into oblivion till denna: Brooks & Dunn – Honky Tonk Stomp - featuring Billy Gibbons. Inte för att jag de facto kan two-steppa, men jag är bra på att fäktas med armarna och det räcker egentligen lång väg. I morgon är chefen bortrest, så då dansar råttan (jag) på taket. Håll utkik. Uppåt, forever uppåt.

Onsdag -- check!

Cirkus 21.30 och ja, jag sitter upp, men jösses, egentligen sover jag redan. Hundratio knop som vanligt på kontoret. Idag har jag pratat med tjugo rektorer, blivit utskälld och kallad antifeminist därför att jag lyckats bortse ifrån genusaspekten i mitt utbildningsprogram. Druckit ungefär hundra muggar kaffe, pratat politik med en moderat och lyckats reta chefen genom att bara finnas till. Vidare hänger hotet om uppsägning över mitt huvud (roliga tider att ge sig ut på jobbmarknaden igen), jag måste börja dra i mina röda kontakter på Stadshuset för näringslivets räkning och den enda jag har skrattat åt under dagen är mig själv. Så ja, allt är ungefär, precis, som vanligt alltså.

Emil Jensen – Jag är van

Your song

Ane Brun – Balloon Ranger

Still.

Live with it

Heartbreak är när du försökt och försökt och försökt att lappa ihop i så många år att du gått sönder. Heartbreak är när du lagat och limmat in i evigheten därför att du verkligen, verkligen inte vill gå, även om du borde. Heartbreak är att lämna någon som du lagt ditt liv och din framtid i händerna på -- bara därför att det var totalt omöjligt att göra på något annat sätt. För utan honom skulle ditt liv inte vara värt någonting. Du har vandrat uppför altargången och sagt ditt "I do". Du har lämnat ditt land och kuskat genom the Badlands, förbi Mount Rushmore och genom Yellowstone. Bara för att upptäcka att du är ensam, så ensam in i döden, med bara dina böcker som sällskap. Heartbreak var när du sparade varenda dollar du tjänade i det där heta köket, köpte en biljett tur och retur till ett vinterkallt Norden, bara för att få spendera 48 timmar med henne innan du satte dig på planet tillbaka. Heartbreak var när du lämnade allt du visste, bara för att flyga över halva jordklotet till ett socialistland i fjärran. För att den du älskade var så sjuk av hemlängtan att hennes tårar hade tagit slut. Heartbreak var när du upptäckte att du inte var tillräcklig, att du gjorde fel även när du försökte göra rätt. Att du gick nedför gatan med blicken i marken, stängde in dig mellan fyra väggar, bara för att hon var så rädd att flyga utan dig. Heartbreak är när jag fem år senare möter din blick över ett folkhav och direkt förflyttas in i samma tillstånd som det vi lämnade. Heartbreak är att jag agerar kall och oberörd. Charmig och leende. Bara för att bryta ihop utanför Stadshuset och falla, falla, falla mot marken, därför att benen inte längre lyder mig.

Vissa saker går aldrig över.

U2 – If You Wear That Velvet Dress