När jag bläddrar tillbaka mellan inläggen under månaderna som har gått ser jag hur mycket som faktiskt har passerat. Hur mycket som har hänt och hur förbannat roligt jag faktiskt haft. Vilken resa det har varit. Det är som om en hel livstid har svischat förbi bara sådär. I flera år kände jag mig stagnerad och livlös, bara för att ta igen de åren med råge på sex korta månader. Nu kommer ett nytt kapitel. Med helt nya boksidor. Jag är fortfarande nyfiken och spänd. Kanske inte riktigt lika flygfärdig, fötterna är fast förankrade på marken nu, men blicken är (trots allt) riktad framåt. Jag har alltid hatat vintern. Inte därför att det är kallt. Inte därför det är blåsigt och regnigt (detta är trots allt Skåneland). Utan därför att ljuset försvinner och dag och natt flyter samman. Jag älskar däremot nyår. Inte så mycket därför att det är nyår utan snarare därför att jag får jag säga att sommaren snart är här. Sedan får jag se ljuset komma tillbaka. Med sin magi och kraft. Och sommaren. Efter den som gått vet jag hur mycket som kan ske under bara några korta, ljusa månader. Faktum är, jag kanske ska ge mig på och skriva en bok om tiden som passerat. Nu när jag ändå inte kommer att göra så mycket annat än att stå till arbetsmarknadens förfogande på obestämd tid. Juli. Det var som om alla stjärnor stod rätt. Som om hela världens energi koncentrerades till mig. Det är en synnerligen narcissistisk tanke, jag vet, men jösses, hur kunde det annars bli såhär? Hur kunde jag på lämna en relation med en man som var min bästa vän. Så mycket min bästa vän att jag tillslut inte kunde ta hand om mig själv utan honom. För att sedan träffa en annan man som (vad som än händer) alltid kommer att vara en av de tre män jag faktiskt har älskat (jag tror inte jag behöver utveckla det hela mera -- för skeende, se Nina funderar). Sedan skaffade jag ett nytt jobb i gräddornas gräddor (som visserligen inte är mitt längre, men som var det för en kort, flyende sekund) och lyckades få världens finaste lya i bostadsbristens Malmö -- inte genom kontakter, inte genom att leta, utan därför att en hyresvärld faktiskt hittade mig.
Nu vet jag, hur snabbt allting kan vända. Hur det är att ha flow. Och när jag ibland glömmer och börjar hetsa om framtiden så scrollar jag bara tillbaka genom månaderna och ler.
Ben Howard – Keep Your Head Up
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar