Insomnia

I can´t sleep. You´ve put stars in my eyes. This could get complicated...

The Naked And Famous – Young Blood

The Pilot is approaching!

You are coming. You. Are. Coming. And, you are learning Swedish. And, you still use all the right words. And, you still talk about all the right things. And, you still make me laugh all the way down to my tippy toes.

Man, I can´t wait!

The Cave Singers – Leap

Weirdness

This is way too weird. Can you fall in love with words? Can you fall in love with a picture? Can you fall in love with a voice? Can you fall in love with someone you don´t really know, who sends you pictures of stalking chickens, who uses big words and thinks all the big thoughts. Who talks of stars as if they are people, who can explain the existence of a black hole, who flies a plane (all by himself) in his spare time. Someone who shoots pool and drinks cider and spends Sunday in his garden soaking sun. Who triggers your imagination through words, who makes you laugh and giggle like a little schoolgirl. Is it possible? It sure feels like it.

Good lord, a couple of very exciting weeks up ahead!

Devendra Banhart – Angelika

Chicken race

Good lord, this is getting intense! Just. Get. Here. Flyboy!

x

Lesli – Summer Wind

Flyboy

Alright, this is a little loony, you know. But, this is exactly the kind of perfect, perfect lunacy that makes me want to twirl forever. That leaves me breathless and flabbergasted. That makes me smile as I walk down the street (which I did today, thinking of you). That makes me forget myself and lets me know deep down, at the core -- that life is great, that life is grand. And that I am so bloody thankful to be right here, in this moment, and to be me.

Gotye – Somebody That I Used To Know

On

Flyboy: So, you have to let me know if you want me to come to Malmö...
Jag: Get a ticket!

Hets!

Ok. Om du ska spionera på någon via sociala medier så måste du fan vara säker på att du vet vad du gör. Jag gör tyvärr inte detta och ja, pinigaklubben och allt det där. Once again.

 Mixtapes & Cellmates – Never

Fences

I climbed our fence tonight. Just because I could. Just because I felt that I had too. I was scared the whole time. Of hurting myself. Of falling. But most of all, because you were´nt there to catch me on the other side. I took a picture when I landed on the ground. I wondered: who are you catching now? I really miss you. This night feels a bit like it´s yours, even though you are not here. But I guess that´s just the way it goes sometimes.

Here, now.

You will always be that summer. You will always be that roundabout. You will always be in my chequered, pinkish shirt (when you wear yours I hope you think of me). When my hair sways a certain way, you will be there and when I wear that green skirt your eyes will be in it. You will always be bars, food fuss, fast words, dramatic frills and early sunrises in the heart of the city. Some streets will continue to be yours and a certain light will always make me think of you. The stories will continue to be passed on. The laughter will continue to echo. I will still think of you on most Sunday mornings. Your terrible dress sense. Your stammer. Your hands. Your hands. Your hands. And, your thoughts. With (always) more than one translation. In a way I think I did love you. In a way (even though we put each other through hell) a part of my heart will always be yours. But, we did have an ending. A proud one. A clean one. One that did us justice. I can´t really ask for more.

Jesper Norda – Tomorrow You'll Be Forgiven But Tonight You Will Have Your Teeth Knocked Out

The pilot

There you are. But why are you so damn far away?

Robert Svensson – Beat

Pinigaklubben

Vid nämndsmötet (fikan), med hela nämnden samlad och min pinighet till allmän beskådan:

Jag: Har du tagit tre kakor?
Westerman: Nej, två.
Jag: Men, varför fick du två? Jag fick bara en.
Westerman: Men, jag fick Åsas. Hon ville inte ha.
Moderatkvinna: Det finns nog fler därute.
Jag: Nej, det finns det inte. Jag har varit och tittat.
Westerman: Men Nina, du har ju inte ens ätit upp din kaka.
Jag: Nej, men det behöver inte betyda att jag inte vill ha en till.
Westerman: Jaha.
Jag (till samlad nämnd): Har fler än Westerman fått mer än en kaka?
Samlad nämnd: Nej.
Jag: Jaha, ja jag får väl ta ett äpple då. Men i framtiden borde förvaltningen införskaffa fler kakor. Det finns faktiskt de som vill ha mer än en.
Förvaltningstjänstemän: Vi ska ta detta i beaktande.

Yes, I can

I feel a change in the air. I can´t put my finger on it yet, but it´s there. Right around the corner. Does it have something to do with you? Probably. I feel lighter. I feel like I can actually let you go. I doubt you´re going to release me without a fight. And yes, you do fight well. But then again, so do I. (We´ve always been similar in that sense too.) I´ve got things to do. Places to see, people to meet. You´re not included in that equation. Not because I don´t wish you could be. I do. But because I deserve more, much more than what you´re offering. I know my worth. I also know you are worth me. At the core. But, your core is too well-hidden. Too well-guarded. It´s just the way it goes sometimes. So, just get on with it, honey. I am.

Trisha Yearwood – That's What I Like About You

Jig of life

Jag drömde om dig. Redan innan jag mött dig. Jag ville ramla. Jag ville känna. Jag ville att någonting totalt, fullständigt och oåterkalleligt skulle förändra den jag var. Jag ville möta en man som kullkastade mina referensramar, som utmanade allt jag var och som fick mig att känna att jag var gjord av eld. Att jag sprakade. Att jag var större än störst. Igen. Jag ville att han skulle vara som ingen annan. Att han skulle se på mig och världen skulle förvandlas till blixtar och rök. Att han skulle svinga mig runt så fort att jag tappade fotfästet och att allt annat skulle försvinna in i dimman. Jag drömde om dig när jag vandrade längs med gatan vid kanalen i ett kyligt februari, ett regnigt mars, ett soligt april, ett skirt maj och ett bländande vackert juni. Medan jag vandrade lyssnade jag på denna: Oskar Linnros – Genom eld

I juli kom du äntligen. 

That high road

I have this feeling. About my life and about my circumstances. I just can´t seem to shake it...

The irony of life

Jag: Fan Julia, engländaren är half Irish...
Julia: Åh, ironi! Men då får han ta mig tusan visa andra egenskaper än att kissa på taxis och ja, du vet...
Jag: Ja, jag vet. Sannerligen.
Julia: Är alla irländska män sådana?
Jag: Kanske bara byggare...
Julia: Ja, eller så är det ett släktdrag...de har ju samma efternamn...

M: Why?
Jag: Because you´re a rock and I´m an egg.
M: What do you mean?
Jag: I´ll break on you...

Konsten att välja körskollärare. (Alternativt: den stora gubbkärleken.)

Jag: Hej, jag vill börja köra bil.
Dam på körskolan: Jaha, ja det ska vi nog kunna ordna.
Jag: Så bra! Har du någon bra körskollärare att tillgå?
Dam på körskolan: Ja, vi har ju Fredrik. Han är bra och inte så upptagen just nu.
Jag: Hmmm, Fredrik?
Dam på körskolan: Ja.
Jag: Ni har inte någon lärare med ett dubbelnamn?
Dam på körskolan: ?
Jag: Ja, har ni någon sådan?
Dam på körskolan: Ja, vi har ju Sven-Gösta förstås. Fast han är ganska fullbokad. Det är lättare att få tid hos Fredrik.
Jag: Det struntar jag i. Jag vill ha Sven-Gösta!
Dam på körskolan: Jaha...men den första lediga tiden är inte förrän om en månad...
Jag: Sign me up!

Riteo lads!

Sometimes what´s right is´nt the easy choice. Sometimes what´s right hurts as hell. But, that does´nt make it any less right...

Tomorrow

"Sometimes you just have to hold your head up high, blink away the tears and say good-bye."

Square one

Ok. It hurts. Ok. I´m crying. And it´s not better to be the one who left. It´s not better to be the one who got away. In a sense it´s even worse. Because I know now. That in your own way you are mine. (Even though what you are offering is not enough.) I know that the ball is in my court. The decision is mine and I can´t really handle that burden. So, I spent seven hours in a strangers car and I cried the whole time. So, I was supposed to talk to the man of my choice, but I had to postpone -- I just don´t have it in me tonight. Because all I think is you. All I see is you. But, the roadblock is to heavy. The traffic jam is to extensive. I can´t get by all the debris. And I can´t seem to let you go either. So, I´m trapped. Frozen in grief again. Crying until I have no tears left and then I just sit, totally blanked out. Totally lost. And feel your eyes on me through the distance once again.

Why did you have to do this?

Beyoncé – Halo

The usual Friday

Jag: Jag skäms ihjäl!
Julia: Vadå?
Jag: Jag råkade se Gerry utanför the Dubliner. Han var sjukt pinsam.
Julia: Oh no, vad har han nu gjort?
Jag: Emma var med. Du skulle sett hennes ögon. Hon har ju nog inte riktigt förstått exakt hur galna de verkligen är...
Julia: Men vad hände?
Jag: Han pinkade PÅ en taxibil, mitt på gatan Julia. Sedan ramlade han på huven på en annan taxibil. Klockan var bara halv tio på kvällen...
Julia: Herregud, jag hade skämts ihjäl.
Jag: Ja, och taxichauffören i bilen han ramlade på blev skitförbannad såklart, och kom utstormandes...
Julia: Jösses!
Jag: Sedan raglade han vidare, han kunde knappt gå. Och det som skrämde mig mest var egentligen min egen reaktion i relation till Emmas. Hon var djupt chockad. Jag skämdes, men inte mer än vanligt. Jag har blivit van vid det mesta under dessa månader. Det kunde ju lika väl varit M.
Julia: Ja, det har verkligen varit en mycket irländsk romans.
Jag: Ja, jag tror kanske jag måste boka en resa till Dublin snart.

It´s time

Idag vaknade jag skrattande. Och sedan kunde jag inte sluta. För att det är som det är. Ett to be continued. I vilken form vet jag inte. Vi, är en och samma men ändå inte. Vi är totalt lika och totalt olika på samma gång. Men denna gången kommer jag att behålla ditt nummer i min mobil. Denna gång kommer jag att slå det lite då och då för att höra om dina äventyr. Och berätta om mina. För, ditt liv går lika fort som mitt. Ditt liv är lika fullt som mitt. Du, är precis lika stor som jag. Så, du får vara med, trots allt, och nu tänker jag ta fram skrivblocket och börja på scen ett av vår historia. Den lämpar sig för scenen. Den lämpar sig för en publik. Tiden är här nu.

The death of a fading dream

Sometimes you don´t have to do much. Sometimes you just have to let life tumble in its own preferred direction. Let faith take its course. Sometimes there is no future and nothing to build on. But, there is a beautiful past. A vivid summer, a sparkling fall and a dark, foreboding winter. And now, spring. I don´t know how to describe it yet, but whatever its description is tomorrow or the day after, it´s still yours. So, am I missing you? Yes. Am I crying? Yes. Do I hurt? Yes. But it´s different when I am the one leaving. I have to. Not because there is´nt any love, but simply because there is nowhere else to go. Our hearts are right, but our circumstances are not. And sometimes circumstances are everything. Sometimes they are unbendable and fixed in steel. Like now. This is the only way we won´t end up hating each other. This is the only way I get to keep a part of you. This is the only way I can still be yours, but in a different sense than before. So, I went up north and lost a lover, but I did gain a friend.

Choice, made

So, I choose complicated, not crazy. So, I choose astronomy and flying, not construction and pints. So, I choose a different set of hands, less broken. So, I choose a different man, less damaged. But, I did get to say: "be happy, you little devil." And honey, I do mean it. Even though I don´t think it´s  possible. It´s still the one wish I have this morning.

Dreams of astronomy and construction

Last night. They were both in my phone. One, charming, pleasant -- just right. He left me feeling giddy and happy and hopeful. I suddenly wanted to run down the street, only so he could catch me and twirl me around beneath a vast, empty sky. I wanted to stay on the phone for an eternity, listening to tales of flying and astronomy -- exploring a world so different from mine, yet so similar. Then, the other, scared out of his wits -- scared for his life. I could feel his fear through the phone and it left me shaky and deflated. I wanted to hold him for an eternity. I wanted to tell him everything will be alright (even though it might not), I wanted to say: "you are not alone, I´m with you.", and gently caress his pain away. I wanted to be there. Right beside him. As always. But it´s an impossible thought. As always. So, I´m moving on. So, I´m cutting my losses. But I´m still here. I´ll always be right here. In a sense.

Rävar

Jag: Vi har bestämt att han ska ringa mig i morgon kväll vid nio.
Emma: Men, är inte du med Irish då?
Jag: Jo, precis.

Niccokick – Turn 27

Tankeöverföring

Julia: Du vet i lördags när vi var ute?
Jag: Mmmm...
Julia: Jag fick plötsligt en känsla av att han snart skulle höra av sig till dig...
Jag: Vadå, såhär sju veckor senare? Men varför sa du ingenting?
Julia: Skojar du? Du var ju störig nog som det var. Det räckte med att du såg en sten så lyckades du på något sätt vrida dess existens till en påminnelse om Irish.
Jag: Haha, ja jag vet. Jag har varit lite irriterande på sistone.
(Tystnad.)
Julia: Men är det inte lite konstigt ändå?
Jag: Vad?
Julia: Att han ringer och bjuder upp dig samma vecka som du redan bestämt dig för att åka upp...
Jag: Jo, jag vet. Men så har det varit hela tiden avseende honom. Ända från början. Det vet ju du...
Julia: Ja, en lite konstig romans har det allt varit.
Jag: Mmmm, och konstigare lär den nog bli...

You and I

In this song, (as in life). You´re the flute and I´m the violin. Sometimes we trade places, but most of the time we are. Simply just like this. Equally strong. Equally vibrant. But, playing very different notes.

Breabach – Baby Broon's

Blame

I blame you. For feeling that great love has to leave me deflated. I blame you. For feeling that great love must come with great sacrifice. I blame you. For thinking that great love must encompass great obsticles. I blame you. For thinking of great love in terms of Romeo and Juliet. Because, your first love, that very first time, will be with you always. Will color you always. Will be your measuring stick always. My first, spun me around so fast that I never really landed properly on the ground. My first, took me around the globe, and then back again. My first, had jet-black hair, pale skin and brown eyes. He spoke another language. He decended from half a world away. He had gold in his pen and fire in his hands. We left everything for us. We left our nations. Our contexts. The ones we loved. Just because we could´nt not. Because the one was not possible without the other. How does one proceed from such a starting point? How does one find everyday love to be enough? How is average ever going to cut it? I don´t know. I just send my questions out into the void.

Are you a member?

(Eftermiddagsdialog på Lilla kafferosteriets uteservering.)

Jag: Vad fan är det som piper? (Rynkar pannan av irritation.)
Julia: Jag vet inte. Förbannat störigt är det.
Jag: Det låter som om det kommer från fönstret precis här bredvid. (Tittar mig omkring och pekar på fönstret bredvid Julia.)
Julia: Ja, det låter så.
Jag: Amen, jag får spel på det här, det slutar ju inte! (Reser mig upp, sliter upp dörren och rusar in till kassaregionen.)
Jag: Ursäkta, det är någonting som piper där ute. Det är otroligt störande. Fixa det! (Fräsande som en katt.)
Kille i personal: Oj, ja såklart. (Följer efter mig som irriterat sliter upp dörren mot uteserveringen.)
Jag: Hör du? Är det något förbannat alarm som gått?
Kille i personal: Nej, vi har inget alarm. Det låter som om det kommer från bänken. (Närmar sig Julias väska.)
Julia: Shit, mitt alarm! (Börjar frenetiskt gräva i sin väska.)
Jag: Va?
Julia: Haha, det var visst jag ju. (Pipet tystnar.)
Kille i personal: Hehe! (Släntrar leende bort.)
Jag: Fan Julia, vi är nu officiellt piniga klubben!
Julia: Medlemskap, aktivt.

Now

I´m here. At the crossroads. At the juncture. Two men. Both with black hair and similar eyes. Both, English speakers. Both, awful romantics. Both, outside of the box (but in very different ways). One, flies a plane and shoots pool in his spare time. One, drinks pints and dreams about changing his life. You said this would happen. You said the choice would be mine.

I´m here now.

Southern Shores – Meridian

Hmmm...

Vänta nu...vänta nu Nina! Vill du verkligen ha honom? Nu, när det väl gäller. Vänta. nu.

Hjärter knekt

Det slår mig. Att jag tror jag måste vara ärlig när vi ses. När vi tar den där koppen kaffe på något kafé i Gamla stan. Det slår mig att jag inte vill brista igen. Att jag inte vill krossas igen. Och det enda sättet jag ser -- är att vara ärlig. Så, åt helvete med stoltheten, nu lägger jag mina kort på bordet. Vi får se hur du väljer att spela dem.

I know

Jag: "What are you thinking?"
M: "You know what I´m thinking. You know me. You always did."
 
Breabach – Clueless

Marked

Jag kan inte sova. Och jag förstår ingenting. Jag kan inte äta. Och jag förstår ingenting. Du stammar. Och jag förstår ingenting. Jag söker ett jobb. Jag försöker ringa ett samtal. Jag tänker på dina händer. Jag fikar. Jag blir uppläxad. Jag tänker. Jag tänker. Jag tänker. Och jag förstår ingenting.

Jag vet inte vad vi kommer att säga. (Men prata, det måste vi.) Jag vet inte vad jag kommer att känna (but I do have a hunch). Jag vet inte hur du kommer att se på mig eller hur det kommer att vara att (once again) vandra nedför gatan vid din sida. Det enda jag vet. Det enda som finns. Är att jag kommer att se in i dina ögon om några dagar. Att du kommer att föra undan mitt hår och kasta ur dig sanningar. Att du kommer att göra te (the Irish way) och få mig att skratta sådär hela vägen långt där inifrån, så att det kittlar i tårna. Du kommer att le. Och för en sekund kommer hela världen att rymmas i ditt leende.

Men, jag förstår fortfarande ingenting.

Flogging Molly – If I Ever Leave This World Alive

I blodet

Du ringer mig. Du stammar. Du bjuder upp mig för Saint Patric's day. När du hör att jag är på väg upp till Stockholm redan på onsdag stammar du ännu mer. Sedan vill du att jag ska komma och bo med dig, i ditt hus redan på onsdag kväll. Och jag försöker läsa mellan raderna. Jag försöker höra på ditt tonläge. Vad du egentligen vill mig. Jag tas tillbaka till en vinter som var så kall att jag trodde jag skulle frysa ihjäl. När mitt hjärta gick i tusen bitar och det svåraste var att stå upprätt. När jag grät tusen tårar, (som frös till is innan de nådde marken) och allt jag kunde se, allt jag kunde tänka på var dina händer som skar den där kycklingsmörgåsen i två bitar och resolut placerade den ena framför mig. Valkiga, ärrade -- med bräckliga handleder. Och du rörde om i grytan med soppa som förvandlades till aska i min mun. Orden: (som var få, men som gick rakt in) lämnade mig förintad och tillintetgjord och darrande. Sedan. Drog jag min vinröda väska över den isiga uppfarten och allt var plötsligt taggar och skarpa kanter och dis. Jag har darrat i sju veckor.
 
Nu darrar jag ännu mer.

Emil Jensen – Gått mig i blodet

Bollox --

I´m getting a coffee.
I´m going to dinner.
I´m watching a movie.
I´m writing an article.
I´m reading the newspaper.
I´m going on a date.

But bollox, bollox, bollox -- you are in here again!

Connected. Once again.

Yes, I miss you too. Yes, I wish you were here. Yes, I too have trouble letting you go. But, we must part. We have already parted. "Talk soon darling." No, let´s not. I have enough trouble letting you go as it is. It´s strange. I used to feel your mind on me. For a long time that channel has been closed. But, last night I felt you again, and just like that I could´nt breathe again. This morning you were in my phone. Huge as always. Very much you, as always. Irritating and grande as always. I´m yours. I´m still yours, but I have to shut the door on that part of me. It´s time.

How did you know that it´s time?

Forward, still.

Jaha. Så harbettet från dejtingsighten var på plats. (Malmö är verkligen för jävla, fucking litet!) Och, han kunde naturligtvis inte sluta glo, men vågade (såklart) inte komma fram och fråga: är det du? Är det verkligen du? (Jag är nog ganska lätt att känna igen -- rött hår i kaskad och allt det där.) Julia irriterade sig på alla skallar, på slemmiga puffluggar som helt öppet spanade på hennes ända, och på mig som ständigt fann en anledning att referera till den gode Irish. Jag irriterades av rutiga skjortor, (som jag tvingades putta bort på dansgolvet eftersom de envisades med att dansa på oss) på herr Bosnier, (från hundra år sedan) som tydligen fortfarande när romantiska drömmar om "sin rödhåriga blomma". (Eftersom jag sett honom knalla runt på stan i mjukisbyxor har han inte mycket för sina svärmerier.) Och nu är jag hemma. I morgon ska jag träffa mannen med orden för att äntligen få tillbaka den film han lånat. Sedan är det hela ett avslutat kapitel. I veckan ska jag träffa en man som äger en båt. Jag har tagit mig på att fixa denna (hur jag nu ska klara av detta vet jag inte riktigt). Jag ska även på dejt med en käck person (som liknar Björn Söder rasande mycket) bara för att jag har så dåligt samvete för att jag inte varit den snällaste av personer i vår korrespondens. Så ja, det rullar. Men nej, jag har inte glömt dig. Du är med mig. Ganska ständigt. Och ja, jag saknar dig, men jag börjar kunna se ut nu.

Southern Shores – Grande Comore

Saturday

And the mood is just right! Just so! Idag tänker jag demonstrera och skrika slagord tills rösten går sönder. Jag tänker dricka varm choklad med marshmallows så att den kommer tillbaka igen. Sedan tänker jag dansa och twirla tills benen ramlar av!

Och så denna, bara för att den är freakin´deadly: The Peach Kings – Thieves and Kings

Piniga klubben

Ok. Ikväll träffade jag en jävligt het man, (the old fashion way -- ej nätet) och fick någon form av galen flipp. Efter diverse samtal och allmänt kivande frågade jag vad han hette. Svaret blev Torkel -- (tyvärr), varpå jag utbrister: ursäkta, vad sa du? Mannen i fråga svarar ännu en gång att han heter Torkel. (Det skulle han inte gjort, men vad ska han göra -- han heter ju detta.) Därefter spenderar jag fem minuter med att försöka rafsa fram min jacka medan jag skrattar så tårarna sprutar. (Nina, du är inte snäll, du är inte snäll!) Sedan väser jag åt Julia: mannen heter Torkel!! Och får svaret: ja, jag vet. (Och hon säger detta med en stor sorg och ömkan i rösten.) Därefter hackar jag rödgråten över till Torkel och ger honom en kram. Sedan ser jag ingen annan råd än att ramla hem i natten.

Och nu skäms jag som en hund och förbannar, förbannar, förbannar att jag är en sån där spontan och impulsiv själ.

Eternal questions

Henrik: Nina, varför väljer du alltid så komplicerade män?
Nina: Men vadå, det gör jag ju inte.
Henrik: Jo, den ena är galnare än den andra.
Nina: Men du, du vet vem jag är. There is no way jag kan vara lycklig med någon form av svennebanan! Det fattar du ju...
Henrik: Jo, men varför måste du dras till det mest extrema? Det finns ju mellanting.
Nina: Mellanting mellan vadå?
Henrik: Irish och svennebanan...
Nina: Och exakt vad skulle det vara?
Henrik: Ja, Thorsten Flinck kanske...

Liberation

Igår fick jag vandra i ett demonstrationståg. Jag fick träffa människor ur min historia (innan dig) och jag fick hänga i världens bästa Rosengårdsaffär. Jag tänkte: så här var det. När jag bodde i up-town och sysslade alldeles för mycket med politik för mitt eget bästa. När jag inte ville gå hem, (fast jag förstod inte varför) och det mesta var ritat i grått. Sedan vandrade du in, snurrade mig runt, runt i en virvelvind och allt började gå så fort att jag tappade bort horisonten och började använda mina vingar igen. För, med dig kom jag plötsligt ihåg vem jag är. Med dig blev mina konturer skarpa igen. Jag mindes att jag kunde stå helt själv, att jag kunde själv, att jag inte behövde räddas. Ingenting blev någonsin detsamma och du var exakt, precis som du skulle vara.

Seth Lakeman – Lady Of The Sea (Hear Her Calling) (Album Version)

All this grace

Och så denna. Bara för att den påminner mig om vem jag är (mellan raderna). Och så blir jag lite besatt igen, och tänker att jag vill gifta mig med Alexi Murdoch. (Eller Jake förstås, but that goes without saying...)

Alexi Murdoch – Blue Mind

Rite

Jag: Jag har hittat mig en amerikan.
Andreas: Jaha, ja det var väl ungefär vad man kunde förvänta sig.
Jag: Va?
Andreas: Ja, men du har ju en fet hang-up på engelskspråkiga män...
Jag: Har jag ju inte...
Andreas: Du vet när vi träffades första gången?
Jag: Ja?
Andreas: Innan vi blev vänner. Och jag tyckte att vi skulle passa bra ihop som par...
Jag: Jo, det minns jag.
Andreas: Minns du också vad jag sa till dig då?
Jag: Nej.
Andreas: Att jag inte hade den minsta chans eftersom jag inte var engelskspråkig.
Jag: Men, jag var ju med Irish då.
Andreas: I rest my case.

Orbit

I keep forgetting. There is a whole world out there. But then I remember and everything falls back into place...


Thea Gilmore – You Spin Me Right Round

Stockholm next

Bara för att jag måste. Jag kan inte vänta längre. Trots att mitt hjärta kommer att värka när jag åker förbi Slussen. Trots att jag kommer att höra din röst genom söder och se dina ögon när jag vandrar genom Gamla stan. Och, Nacka: Gud hjälpe mig! Men det är tid nu. Att ta tillbaka. Att vandra framåt. "Nina, Nina, just get on with it!" Du hade sagt precis det. Precis så. Sedan hade du stirrat uppmanande på mig och lett sådär, lite nonchalant och fräckt. Som bara du kan. Det är ju precis därför det är så svårt. Så jävla svårt.

Tom McRae – Stronger Than Dirt

Romance according to Anneli

Anneli: Men vad menar du?
Jag: Äsch, det är bara att jag inte är van vid att dejta män med alltför mycket linjer.
Anneli: Men du, du skulle ju passa jättebra med en sån där Dressmankalsongman...
Jag: Dressmankalsongman?
Anneli: Ja, vet du hur heta de är?
Jag: Nej.
Anneli: Gå hem och googla!
Jag: På vad? Dressmankalsongman?
Anneli: Dressmankalsong vintern 2011. That´s the shit!
Jag: Jaha.
Anneli: Kameran zoomar liksom in hela paketet. Både framifrån och bak.
Jag: Jaha. Ja, det låter ju charmigt.

Captain Farrell and crew

Jaha. Så du har varit igång med nävarna igen. Fy fan vad skönt att slippa att:

1. Bli utslängd från varenda irländsk bar i stan (och varenda engelsk bar också för den delen).
2. Bli utslängd från McDonalds (därför att du ville slå ihjäl den stackars mannen bakom oss i kön).
3. Bli förföljd av en pikébuss genom stan (på grund av ovanstående helvete på McDonalds).
4. Bli utslängd från mina vänners lägenheter (därför att du fått för dig att vissa män är ute efter mig).
5. Slänga ut dig från min egen lägenhet (därför att du a. har boxat ett hål i min dörr, b. har varit på min soffa, c. har kläckt ut dig något vedervärdigt om mitt x, d. har varit på min trappuppgång, e. har lämnat min ytterdörr vidöppen hela natten).

You really are crazy, you know. Or perhaps just Irish. And I don´t miss. I don´t long. Not anymore. But still...boy, there was life! So much life...

Rapid feet and crank up that speaker! Mundy – Galway Girl

Onwards

A sky, steeped in blood. I watch it changing colour, switching shades, turning from orange, to pink, to lilac. As I enter your childhood on a train just passing through. You, who gave everything, not asking much in return. You, with the ashen hair and the steely blue gaze. You, who is still my strenght when I have none. You, the first person I think of when life beats me down. I can´t tell you this. Everything else, but not this.

It`s a lonely thought.
 
Thomas Denver Jonsson – First In Line (Live with Rosie Thomas & Damien Jurado)

Proceeding at a low speed

Hjärtat är tomt. Magin är borta och stjärnorna (som visserligen står rätt) tycks mindre och mindre bländande. Vem är jag utan hjärtat? Är jag ens jag? Utan intensitet. Utan att behöva vara modig. Utan att känna långt där inne på djupet att jag är gjord av guld. Att pärlorna trillar mellan mina fingrar och att diamanter och rubiner faller över mitt ansikte. Kan man leva så här? Kan jag leva såhär? Långt från färgsprakande infernon och regnbågar som aldrig tar slut. Avklippt, liksom avskuren från känslan av att ingenting annat behöver finnas -- endast detta, endast hjärtat. För det är så stort att det rymmer världen. Samtidigt behöver jag lära mig ro. Jag behöver lära mig tristess och lugn. Jag behöver lämna höjden och se världen i grått ibland. Jag behöver famla framåt (men inte i kaoset och intensiteten) och leva lite långsammare. Jag vet det. Men gud, det är verkligen så trist att klockorna stannar.

Thomas Denver Jonsson – Willing Night Plants

Heads on!

Andreas: Du vet vad problemet var med Irish, va?
Jag: Vadå? Förutom hans alkoholproblem och possessiva tendenser då menar du?
Andreas: Precis.
Jag: Vad?
Andreas: Att han var ett rebound...
Jag: Ja?
Andreas: Och du stannade alldeles för länge.

Just a feeling

Jag tror jag måste sluta med det här nu. Jag tror jag måste ge mig och faktiskt se Irish som det han var. En guldtacka någon tappat i vägrenen, (men en guldtacka som visade sig vara av rent, sprillans kattguld), någonting som fick mig att ta steget ut och bort (in i en skrämmande ovisshet som på så vis föreföll lite mindre skrämmande och oviss). Det första spröda vårlövet, (som alltid, alltid är förutbestämt att vissna och dö redan innan hösten kommer) eller en ensam, men bländande solstråle vars enda mening var att guida mig mot min alldeles egen skatt. (Som ju då inte handlar om att binda mig vid en sjukligt svartsjuk man med alkoholbesvär.)  Jag tror jag måste sluta romantisera och använda dramatiska strofer. För faktum är att vi aldrig någonsin hade kunnat fungera. (Ja, ni har rätt, ni har haft rätt hela tiden såklart.) Faktum är att de problem som fanns, fanns redan från dag ett. Inatt när jag ramlade hem så kände jag det in i  märgen. "Varför i helvete har jag en hang-up på en sådan mans nävar -- när det aldrig någonsin fanns någon framtid?" Så, jag lägger ner honom nu. Inte därför att han inte är värd min tid, utan därför att hans tid är slut.

Och min har just börjat.

Yey...

Ok. Ikväll ska jag på någon typ av middagsdejt med en diplomatson. Och jag sitter såklart här i min korgstol och vill. Inte. Inte därför att jag inte uppskattar mannens sällskap, utan därför att jag helt enkelt är trött hela vägen in i själen. På att prata om mig själv. På att vara charmig och näbbig och irriterande fräck. På att behöva vara presentabel och ha hjärnan på högvarv i flera timmar i taget. Just idag vill jag mycket hellre vara med de som vet vem jag är, och som inte behöver fråga. Men i morgon ska jag tydligen ha någon slags fest (har Anneli bestämt, och när Anneli bestämmer någonting finns det liksom ingen återvändo), så då kommer de alla att dyka upp som gumman/gubben i lådan. Det känns bra. Det känns tryggt. Det kan väl vara värt ett middagssällskap med alla sinnena på helspänn. Om inte annat så kan han iallafall lära mig vara lite mer diplomatisk. Kanske.

Blitzen Trapper – Black River Killer

Truth, not dare...

Jaha. Det hela löstes på ett mycket effektivt sätt. (Fast mannen med orden vet inte om det ännu.) Han släpade med mig till baren där du och jag alltid brukade mötas. Som vi blev utslängda ifrån (på grund av sång), i en ljummen sommar i ett annat liv. Jag skyndade direkt in på toaletten, bara för att du var precis, precis överallt, trots att du inte var där. "Snälla, snälla, mannen med orden. När jag kommer tillbaka -- sitt inte i baren! Snälla!", hann jag tänka. När jag kom ut satt han förstås i baren. På den stol där jag brukade sitta, vid Kilkenny. Och sedan började han prata om sin kärlek till Porter och det kändes som om jag skulle gå sönder. Världen blev med ens så ljus att det gjorde ont att ha ögonen öppna och jag väste fram någonting om att jag ville bort från baren. Sedan plockade jag ihop mina saker och formligen rusade fram till ett bord (ett totalt neutralt bord) på andra sidan lokalen. Kvällen började och slutade liksom där. Med dig. Som vanligt. Och nej, I´m not ready. Not nearly anywhere. 

Alf – Idoit