Moments

I dina armar. Igen. Och ingenting kunde kännas mer rätt. Men inatt undrade jag. Hur mycket av detta som har att göra med honom. Hur mycket som har att göra med era gemensamma nämnare. För vi sover precis som han och jag. Och när jag ser dig bakifrån blandar jag ihop bilderna i huvudet. När vi är vakna försvinner han. För du är så mycket som han inte var. Du har en värme som han saknade. Du har en bräcklig styrka som han inte hade. Du har ett intellekt som liknar mitt. Men när jag tänker på vår historia, så är han hela tiden närvarande. Kanske handlar det helt enkelt om att jag äntligen hittat någonting som kan bli lika brännande stort, lika brännande nytt, lika dramatiskt och intensivt som den gången. Kanske handlar det mer om dig och mig än om honom. Den tanken både skrämmer och tröstar mig.