Chipsbrist

Idag mår jag lite som jag förtjänar. Och mitt "good morning, morning" inifrån sängbolstren var varken särskilt rungande eller kraftfullt. Snarare handlade det mer om ett: God morgon för fan -- jag behöver en Ipren! Efter att ha släpat mig upp och rafsat fram en sådan från köksskåpets inre regioner känns morgonen dock lite mer tjänstvillig. Solen skiner på min balkong -- ännu en sån där fantastisk höstdag med klar, hög luft som är som ett glas kallt vatten när du andas in den. Och jag ska få köra bil. Hela vägen till kattfarmorn på landsbygden. Det kan behövas. Efter en natt som innefattade alltför många rutiga skjortor (jag är ekonom/ingenjör/student, men egentligen vill jag bara göra film/jobba med media/pr). Fast jag fick skratta tills jag kiknade, fick retas och diskutera och köra inside jokes som gjorde att samtliga närvarande tillslut låg och vred sig som maskar på mitt salongsgolv. Och jag åkte såklart på bannor för att jag missat att köpa snacks (jag är inte så bra på snacks) och slutligen fick riskakorna åka fram. (De mottogs mer avogt av vissa än andra.) Så ja, jag är ganska säker på att mina grannar fortfarande vet att de lever. Trots att det var ett tag sedan de fick stå ut med: "Top of the mornin´to ya! How the hell are you doin´?", när de försökte sig på att gå ut med soporna. Det känns tryggt!