Äntligen fredag i morgon. Äntligen, äntligen. Och jag har en inflammation på näsan som hotar att döda mig. Hitintills har jag lyckats med konststycket att varken ringa mannen mellan raderna eller mitt allra bästa x för att få svar på tal att jag inte kommer avlida över natten. Så, jag ser ut lite som ringaren i Notre Dame, fast puckeln sitter då på näsan, inte på ryggen. Dig, kan jag ju inte ringa. Av många olika anledningar, men mest därför att du skulle förhålla dig mycket tyst i trettio sekunder, liksom glo på mig genom telefonen och sedan skulle du börja prata om annat. Jag hoppas du kommer hem i morgon. Jag hoppas att jag inte skrämde ihjäl dig förra helgen. Jag hoppas, att om detta måste avslutas, så stänger vi boken snyggt. Jag är dock inte säker på att det kommer att bli så. Men du, jag kan aldrig hata dig. Jag kommer alltid att se ljuset runt dig. Det som ingen annan verkar se utom jag. "Gör slut!", ekar från alla håll. Och visst, det finns många skäl -- Stockholm är bara ett, men jag har sagt det förr -- jag klarar bara av att gå om du ber mig. Direkt eller indirekt spelar ingen roll. Då går jag vidare. Men inte förr. Och det finns anledningar till det också. För i våra händer har vi två romantiker. I våra händer har två stora egon. I våra händer har vi två narcissister. En flicka och en pojke som är precis lika starka och lika bräckliga på samma gång. Inte en helt enkel ekvation. Så du, det är kanske bäst att du ber mig...
Kurt Vile – Runner Ups
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar