Fatigue

Jag känner mig så underligt utsugen. Liksom matt in i märgen. Det kan ha att göra med att jag sovit cirka två timmar i sträck i natt (samma envetna hosta som fick mig att klökas hela vägen från Stockholm i förra veckan är fortfarande potent närvarande). Det kan också ha att göra med att helgen innehöll alltför mycket vin, alldeles för lite sömn och nästan ingen mat. Jag tänker att kanske handlar det om att jag gått på helspänn alltsedan jag började mitt nya, utmanande jobb långt uppe i gräddornas gräddor. Att jag undrat och våndats eftersom jag inte vetat om jag skulle få stanna kvar. (Efter lunch med min chef på Savoy så vet jag nu äntligen.) Det kan också ha att göra med att allt varit så mycket så länge att jag inte riktigt har hunnit stanna upp och andas. Men jag tror inte det. Jag tror det handlar om dig. Och mig. Två lite underliga och vingabrutna barn som ramlat över varandra i natten. Du ser din älskade syster i mig (hon som dog så tragiskt tjugotvå år ung -- din bästa vän, din främsta vapendragare). Och jag, vad ser jag i dig? Mig själv kanske. Om jag haft otur. Om jag inte fötts i det blåa huset vid världs ände. Om jag tvingats vandra uppför trappan till bårhuset, tjugoett år gammal, bara för att se hans ansikte (han som jag alltid älskat mest besinningslöst) platt som en pannkaka efter att han tappat kontrollen över bilen i kurvan och kört rakt in i en betongfug på vägen hem. Om jag fått cancer när jag var femton "When I woke up after the operation I realized I had turned sixteen." Om mitt ansikte var fullt av metall, om min kropp var obotligt skadeskjuten efter inte en, men två bilolyckor som nästan tog livet av mig. Om ingen fru Rosa hade funnits i mitt liv och den skäggiga mannen man måste läsa mellan raderna var någon annan. Så ja, jag förstår. Jag vet varför. Och jag ser dig. Kristallklart.  Men jag är trött nu. När du kommer mot mig nedför gatan vill jag fortfarande inget hellre än att krama dig in i evigheten, men jag orkar inte riktigt lyfta armarna. Du gör ditt bästa för att hjälpa mig. Du lyfter upp mig, du håller mig hårdare än någonsin. Men jag tror inte riktigt att det räcker...