I går natt träffade jag någon annan. Men han var inte du. Han var för lång, för axelbred och alltför glassig. Så jag gick hem och du var i mitt huvud trots att telefonen varit död hela kvällen. Det kändes tomt. Och det kunde slutat där. Men klockan tio i morse ringer telefonen. Du är nykter. Du är sårbar. Du är ute och går därför dina tankar gjort att du drabbats av insomnia. Jag sätter på vattenkokaren och öppnar dörren. Du ser halv ut när du kommer in. Tyst (du är aldrig tyst), bruten och tung. Så börjar vi prata om saker som verkligen betyder någonting. Och då minns jag. Varför jag stannat så här länge. Varför jag har sådana problem att gå. Vi dricker kaffe (och du grimaserar en smula eftersom det inte är te). Jag tvingar dig att lyssna på svensk pop när den är som bäst och jag märker att ditt hjärta är öppet igen. Sedan går vi ut i dagen och äter biff med dina vänner (på ett hemskt ställe, du gillar ju hemska ställen). Du frågar om jag vill möta dig senare på den bästa irländska baren. Och jag säger såklart: "ja." Du frågar om jag träffar andra och jag svarar: "nej". Du frågar om jag undrar vad du tänker och jag säger: "nej, varför skulle jag det. Det du ger just nu är tillräckligt." Och förvånande nog känner jag att det jag säger faktiskt stämmer. Du undrar över mitt liv. Mina val. Och jag berättar och förklarar. Och bara sådär -- är vi tillbaka som ett vi igen.
Kristian Anttila – Vill Ha Dig
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar