Butterfly mode

Så har fjällen plötsligt fallit. Och bara sådär är det inte längre svårt att inte svara när du ringer. Det sker per automatik. För hjärtat klappar inte längre när jag ser på dig. Jag vet inte varför. Men jag tror att det mesta har sin tid. Och denna var din. Den håller på att rinna ut i sanden. Jag hoppas att du är på samma blad. Så att detta inte behöver göra alltför ont. Så att våra minnen kan förbli sprakande, brännande, guldkantade. För du har hjälpt mig spränga mig ut ur den gråa puppan där jag inte fick någon luft. Mina nya färgstarka, glittrande vingar är inte helt torra ännu och jag är lite vinglig, men för varje dag som går flyger jag ännu lite högre, ännu lite längre. Jag ser dig där nere. Hur du blir mindre och mindre i natten. Snart är jag för högt upp för att komma tillbaka ner igen.