Jag lovar

Det är vår.

 

Jag fick inte dela den med dig, men du är fortfarande här i mina hjärtslag.  

 

Din trädgård prunkar i sprakande färg och snart finns det än en gång liv innanför husets väggar. Det är ett annat liv än det ditt, men ändå på många sätt detsamma. Två familjer; öden som svetsats samman oåterkalleligt, i en annan tid än den som var din, men med samma glädje att dela och ge någon det allra vackraste. 

 

Jag vet inte var du är nu. Jag vet inte om du lyssnar, men jag vet att jag känner din ande i mig och att du manar mitt hjärta att ta hand om dem som är kvar.

Kärlek

Det är tystnaden jag kommer att minnas mest tror jag. Öronbedövande och fullständig. Inte bara när jag sätter i nyckeln i låset och öppnar den tunga dörren, utan som alltid närvarande i varje handling, i varje andetag. 

 

Ditt hjärta har tystnat nu. Du är i ro. Jag kan känna dig genom tiden och du besöker mig i mina drömmar, men när jag vaknar möts jag av en vägg av tystnad och känslan av att allt stått still. Jag kan fortfarande se den vita kistan som om det var i går. De sammanbitna ansiktena och mina egna darrande händer när jag vek upp det vita pappersarket för att dela med mig av min kärlek till dig. För jag speglade mig alltid i dig, men jag tror du speglade dig i mig också. 

 

"Vi var en", sa jag till någon viktig när han hörde av sig just efter att jag förlorat dig. 

 

Sanningen är; ditt hjärta är inte tyst, det slår fortfarande i mig och jag hör dina andetag i min egen bröstkorg. Du finns i mitt silke, mina vackraste klänningar och mina röda skor. Du finns i blommorna på ängen och i den lena katten som stryker sig mot mitt ben i skymningen. Din kärlek fyller mig och när jag lyfter blicken mot vårsolen så kan jag känna dig i varje grässtrå, i varje fågeldrill, i vinden som lätt som en smekning sveper över backen.