Evigheten i mars

Vi packar ihop ditt hus.

 

Det är som om varje sak jag rör vid har ett alldeles eget hjärta som slår bredvid mitt.

 

Jag varvar vackert glas med tidningspapper och lägger försiktigt ner i den bruna lådan. Jag tänker att jag ska flytta hem till vattnet en dag, och de ska få komma till ro i ännu ett älskat hem.

 

Men det hjälper inte.

 

Allting går sönder nu, som om du var limmet som höll ihop skarvarna. För det skarvade alltid, men när jag såg in i dina ögon visste jag att jag var tvungen att göra allt jag inte trodde jag kunde, för din skull.

 

Tomheten breder ut sig, men trots det får jag inte plats någonstans.

 

Jag sätter nyckeln i låset, så fruktansvärt varse att det inte blir så många gånger till, så fruktansvärt varse att ingenting är detsamma och att det jag en gång tog för givet inte finns mer, utom i mitt minne.

 

Jag är så rädd att du ska blekna. Jag är så rädd att tiden kommer att sudda ut dig och jag håller desperat fast vid smärtan som är skarp och skärande, men den är verklig och dina konturer förblir fasta.

 

Dagarna flyter in i varandra och du är alltid här trots att det var många dagar sedan du tog ditt sista andetag. Ibland sträcker jag ut handen för att klappa en katt, men det är tomt och jag griper i luften. Ibland hör jag din röst så klart och tittar upp från packlådan, men du är inte där.

 

Jag saknar dig varje sekund.

1923

Din kasse står fortfarande vid dörren. Så länge jag inte packar upp den kan jag fortsätta att hålla din mjuka hand i min lite till. 

 

Det är samma värld, men ändå inte. Det är samma rum, men för alltid förändrat. Jag är samma människa, men det finns ingen hud mellan mig och saknaden, och ingen väg ut. 

 

Dörren är låst från insidan och du tog nyckeln med dig när du gick.  

 

Jag är inte redo.

Mr Blue

Your face is pale, tormented; it’s like your spirit has been stretched out over a large canvas and little care has been taken to protect your contours. Your voice is holding still, but I am surprised that it does; you look so weak, the lack of colour obvious (if you don’t count grey). You talk about the same stuff as usual, but even though your mouth moves, your eyes remain silent. I have not seen you smile since she left. You try, but the audience is abandoned with a contorted grin - the grief sipping through the edges.

 

I long for the morning, perhaps things will change then?

My Keeper of Truths

To be someone’s diamond, someone’s gem, the apple of someone’s eye – in a harsh world made of concrete and rock. How could I have been so lucky?

 

I miss your smile. I miss your touch, your relentless loyalty, your enigmatic, inspirational words and your soft caress. But more than anything I miss your eyes on me, making me feel like I am the golden girl with all the answers. (I have none.)

 

I love you to the end and back again; the world will go on because it must, but there is a hole in my heart that will remain until the end. There is no way to fill it as you move though time.

 

When I close my eyes I can just about see your contours, shiny and sparkly like a thousand stars; your red shoes, your blues and reds and lilacs and your dazzling smile promising me freedom. When I close my eyes I can feel my heart skip a beat at the sound of your voice, the touch of your hands on my pale skin - but it’s all just a dream.

 

I am wounded now (and you know it). I am hurting now (and you know it). I am lost and lonely now (the cut you left behind is so deep), tormented by the knowledge that my love can’t bring you back, not this time – you have moved beyond my grasp.

 

As the tears stream down my face I feel the relentlessness of my loss, the purity of emotion. I am left with one thought (and you planted it a long time ago).

 

Get to the other side!

 

I don’t know how I’ll do it yet, but I have the strength of your blood running through my veins, so I’ll get there.

 

All the while, I can feel your spirit echo through me.

 

I love you.