Ibland undrar jag hur djupt jag har gått. Inte vad du tänker -- I could care less, men vad känner du? Eftersom du inte talar är det omöjligt att veta. Men jag kan gissa. I fredags kväll, när du kom in i min lägenhet och tog tag i mig precis innanför dörren. Såg mig i ögonen i en evighet och höll mig så tätt, tätt intill ännu längre. Sedan förföljde du mig ut i köket utan att släppa taget. Jag släpade runt på dig medan jag försökte göra te och när det äntligen var klart damp du ner i min fåtölj och drog mig med dig med orden: "You have to hug me now". På många sätt hade mitt liv varit bättre utan dig. Mina kära men hatade Marlboro lights hade kunna flyga åt pipsvängen, mina helger kunde spenderats med att leva som jag borde efter att ha lämnat en lång relation -- som singel. Mina dörrar hade fått vara ifred och mina grannar hade åtminstone fått en lugn stund under helgerna. Men jag är trött på beige. Jag är trött på vintervitt och ljusgrått. Jag vill ha karmosinrött och lysande orange. Azurblått och gnistrande violett. Så, du får vara min soluppgång ett tag framöver. Trots att alla kort är osäkra med dig (förutom att du hör av dig och att jag inte gör det). Och trots att jag aldrig vet om och när jag ska behöva gå.
Ben Howard – Diamonds
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar