Är detta rätt? Att låta dig ringa into oblivion utan att svara. Borde jag hantera det på ett annat sätt? Förtjänar du det? Nu på morgonen hade jag fem missade samtal. Och då knöt det sig i magen lite. Men samtidigt känns det som om jag gett dig så många chanser redan. Du behöver inte flera. Det handlar om respekt. Den jag hade för dig är borta. Men min egen då? Jag vill göra detta snyggt. Jag vill göra detta rätt. Så jag kanske borde ringa dig i eftermiddag (så förvånad du kommer bli att jag faktiskt hör av mig till dig) och bjuda mig själv på en kopp te vid ditt rangliga matrumsbord. Jag kanske borde säga som det är: "I´m done darling. No hard feelings, it´s been a blast. But we should just call it a day now." Så får du en chans att göra rätt du med. (Även om jag inte vet om du kommer att ta den.) Det är en underlig känsla. Att plötsligt kunna tänka sig att se dig i ögonen och ändå gå vidare. Jag som varit så förtvivlat förälskad. Med ett brinnande hjärta. Och nu känner jag bara irritation när jag tänker på dig. Men samtidigt ett ansvar. Eftersom du är den du är och eftersom du under ditt pansar har ett hjärta som klappar hårt, fort och hett. Även om du är bra på att stänga av. Även om du är bra på att vända dig om och gå.
It´s time darling. Just walk. On.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar