Varje söndag i nästan ett halvår, har jag befunnit mig i en bar med x-antal irländare. De är mycket chevalieriska. Som från en svunnen tid. Pussar mig på kinden. Pratar om mitt vackra röda hår. Jag måste alltid strida för att köpa min egen öl. Och oftast förlorar jag. De tycker om att jag bits. De gillar att jag snackar tillbaka och att jag väser ibland. Ett hårt, beprövat folk, som är ännu hårdare beprövat nuförtiden. Jag undrar hur deras kvinnor är. Hårda på ytan säkert. Med en kärna som brinner, med rasande frenesi. Lite som jag. Och som den ryska folksjälen. Den känner jag bättre. I Moskva trivdes jag. Kände mig hemma. Jag som sällan passar in hittade plötsligt en sfär där allting stämde. Och efter att ha blivit presenterad för i runda slängar ett femtiotal irländska herrar i varierande ålder så tror jag kanske att jag skulle hitta hem där också. För jag vet ingenting om att vara lagom. Det har jag aldrig gjort. Jag köper inte beige. Och jag gillar inte ljummet. Det ska fräsa och pysa. Spraka och ta fyr. Då är jag nöjd. Skillnaden är att jag inte stänger inne. Jag vet helt enkelt inte hur man gör. Du vet hur man gör. Och det irriterar mig. Du irriterar mig. Det är nog delvis därför du fastnat så hårt.
Darling, where do we go from here?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar