Jaha. Du har varit borta i två dygn nu. Jag kan inte säga att jag saknar dig. Och det får mig att känna mig lite galen. Har allt detta kanske varit en schimär? Har jakten, känslan av att få en man som du att falla, varit huvudsyftet? Nu när jag vet var jag har dig -- tänker jag mest att det aldrig kan funka. För vi är inte han och jag. Vi läser inte Shakespeare tillsammans, vi avgudar inte Oscar Wilde och vi älskar inte att hänga i bokaffärer jorden runt. Istället dricker du pints och pratar, pratar, pratar om construction och saker du vill göra med ditt liv (som såklart aldrig blir verklighet eftersom baren alltid kallar). Jag är ledsen, men det är inte jättespännande. Med en man utan andra intressen än att hänga på den lokala puben. Jag behöver lite mer ambition än så. Jag behöver lite mer spända bågar och större referensramar. Det känns lite konstigt och tomt. Att alla dessa månader kanske varit ett enda långt spel. Att jag i slutändan kommer att göra dig illa (precis som jag faktiskt någonstans alltid trott -- du har alltid haft mer att förlora än jag), genom att komma fram till att du (bakom din fasad) faktiskt är otillräcklig. Att härkomst och tillhörighet och bakgrund faktiskt spelar roll. Och att lika, men ack så olika barn inte alltid leka bäst.
Ida Maria – Bad Karma
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar