Helgen närmar sig med stormsteg. Och jag är inte redo. För dig. För det jag måste göra. Är jag stark nog? När jag väl ser dig så är det så lätt att sugas in, att sugas med. Trots allt. Så, jag både fruktar och välkomnar de kommande dagarna. En Thanksgivingfest med mat upp till taket (och du är portförbjuden efter att ha blivit handgriplig alltför många gånger). Det är lite som om jag förbereder mig för ett krig. Men mot mig själv mest av allt. Jag inväntar slaget darrande. Jag tänker att nu, nu måste jag göra det jag borde ha gjort för längesedan. I tanken är det knappast möjligt, i praktiken har det visat sig vara oändligt mycket svårare. Men desto längre jag väntar, desto mera omöjlig blir situationen att reda upp. Jag önskar att du inte gav så mycket. Jag önskar att du inte var så mycket. Och jag önskar att du inte kastade ur dig sanningar jag alltid velat höra, men faktiskt aldrig hört från någon annan än mig själv. Det är komplicerat det här. Med döda systrar som figurerar i bakgrunden. Med gamla spöken från andra liv som andas på mig när jag ser på dig. (Med blonda lockar och blåablåa ögon och med svart, vågigt hår och bruna ögon under kraftiga, markerade ögonbryn.) För du är ett hopkok. Av de män jag älskat mest. Av de som format mig, som räddat mig och som brutit ner mig. Så i morgon ska jag färga håret rödare. Som en sköld av eld. Jag ska ta på mig min finaste kornblåa klänning, som får mig att se ut som en älva ur en svunnen tid. Jag ska gömma mig bakom fasaden och samla kraft. Sedan ska jag vända dig ryggen i ett enda svep. Vandra ner för gatan, taktfast och utan att se mig om.
Det är planen. Time will tell om den håller.
Feist – The Bad In Each Other
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar