bloggportalen

söndag 16 januari 2011

Forlorn sunday

Och idag, så här dagen efter, är jag helt tom. Innehållslös och utan kraft. Men det är ok. Sa mamma när jag pratade med henne nu på morgonen. Eftersom jag satsat allt och lite till på den här veckan. Och levt i ett ständigt adrenalinrus. Så idag blir det kaffe och bakelse på Moderna och en lång promenad ner till havet hand i hand med Honey. Och kanske har "All about Eve" med superba Bette Davis landat i min videobutik också. Och så måste jag försöka limma ihop kärnan i tanken att världen är god. Att det faktiskt finns människor som gör det de gör för allas goda, bortom den egna personliga vinningen. Den är lite krackelerad nämligen. Den tanken. Och jag står inte ut med det.

Ingrid Michaelson – Breakable

fredag 14 januari 2011

Battlefield

Jag hade glömt vilket high det ger mig. Att besegra en motståndare. Att slå ut någon genom att spela hennes/hans eget spel. Fast bättre och högre. Att bemästra någons metod med en större finess och totalt överglänsa motståndaren. Fast under ytan. Alltid under ytan och med små, smarta medel. Men jag blir rädd också. För jag hade blivit bra på att vara ond. Och adrenalinet i slaget är oemotståndligt. Fast priset är ganska högt. Själen, hjärtat, integriteten. I längden. Så jag gör det bara när det behövs. Som å det senaste. Sedan lägger jag ner vapnen och blir Nina igen. 

Malcolm Middleton – Red Travellin' Socks

söndag 9 januari 2011

CG by nite

Jag träffade en Tony Fermano inatt. Italienskt påbrå och maffialook. Och en paddman i grisskär skjorta och backslick som envisades med att förfölja mig. Sedan dök du upp. Efter att din vän snurrat mig och Julia runt, runt på dansgolvet tills vi var helt snurriga.
 "My friend is kind of aggressive", sa du med ett snett leende. 
Du kändes lyckad. Riskanalytiker i Köpenhamn. Kläder av högsta kvalitet och en fäbless för siffror.
"But that's ok cause otherwise I wouldn't have met you...". 
 Och du såg ut som om du faktiskt menade det. Fast jag var såklart ändå tvungen att retas och fråga om du övat på den repliken länge framför spegeln. Sedan kom jag på att jag slutat röra mig, bara för att du var så strålande, nästan genomskinlig där på dansgolvet. Du berättade att du hade en japansk mamma och en dansk pappa. Att du stod till höger på den politiska skalan."(After all, I am a risk assessment analyst)". Igen, detta leende. Och jag visste att jag var tvungen att gå trots att jag kanske ville stanna kvar lite längre. Det var din blick som fångade mig. En öppenhet och brist på rädsla. Som om livet var snällt och det var ett normaltillstånd. Till höger om mig, en bit från dansgolvet satt paddmannen och stirrade som hypnotiserad på oss. Och jag ville så förtvivlat gärna. I en tid för länge sedan, när jag var någon annan.  
"I've got to go", sa jag när du tog mina händer. 
Din blick skärptes. 
"Somebody... is waiting for me", hade jag på tungan.  Men jag hann inte.
"No, don't tell me",  sa du. "I don't want to know." 
Så jag kramade dig. Sedan gick jag förbi den uppmärksamme paddmannen och tog min jacka.
"Jag är klar för ikväll", sa Julia och lösgjorde sig från din dansante vän som tyckte att hon skulle passa i hans kollektion.
Din blick följde mig när jag gick ut genom exitdörrarna.

lördag 8 januari 2011

Guldfiskskålen

"Alla mina föräldrars bekanta och vänner har följt samma bana: under ungdomsåren försökte de slå mynt av sin intelligens så gott det gick, sedan använde de sina studier till att försäkra sig om en hög position och sedan har de ägnat resten av sitt liv åt att med bestörtning undra hur deras förhoppningar kunde mynna ut i en så meningslös tillvaro. Folk siktar mot stjärnorna och slutar som guldfiskar i en glasskål. Jag undrar om det inte vore lättare att redan från början förklara för barnen att livet är absurt. Det skulle beröva dem en del trevliga stunder i barndomen, men som vuxna skulle de spara enormt mycket tid och dessutom skulle de slippa åtminstone ett trauma, nämligen guldfiskskålen."  

Text lånad från Igelkottens Elegans av Muriel Barbery
Oj, jag är här nu. Nu gäller det att slå vakt om idealismen, humorn och konsten att vara fem. Och jag vägrar låta konventionen definiera vad som är lyckosamt.

Svenska Akademien – Vakna












fredag 7 januari 2011

2011

Jag har ett enda heligt nyårslöfte för i år. Att använda mer rött läppstift! Vilket skulle kunna vara en synonym för att lägga undan de höga kraven för en stund --  kanske inte ta alla Måsten, alla Ska och deadline Nu Nu Nu så allvarligt. Att mer tid kommer att spenderas på soffan ätandes druvor och att det som förväntas av mig kommer att få stå tillbaka för vad jag faktiskt vill. Rött läppstift skulle nog kanske även kunna symbolisera att lagom och i förlängningen Jante kan gå och fuck off och att gubbmaffian har mindre mjukhet och snuttifiering att vänta. För mycket har förändrats sedan 31/12-2010 -- både på pappret och i hjärtat. Jag omfamnar förändringen. Som det enda i livet som egentligen är konstant. Puss och välkommen 2011! Jag är nyfiken på dig!

I Am Kloot – Proof