Min kollega har en fruktansvärt ful jacka. Den är intensivt blå och ytskiktet påminner om plast. Det är fullt möjligt att det faktiskt är världens fulaste ytterplagg, men to state the obvious, jag har ju inte sett alla. Fast dess blotta gräslighet fick mig att rycka till i morse när mina stackars sömndruckna ögon mötte dess förintande blåhet. Att den skulle passa ypperligt väl tillsammans med ett par blå eller gröna snowjoggers säger väl för övrigt allt om dess grad av fulhet. Jag medger att jag är fördomsfull avseende kläder. Och jag är estet ut i fingerspetsarna. Skönhet och elegans är av största vikt för mig. Trots det försökte jag hålla god min och tand för tunga idag på kontoret. Men det var såklart som förgjort. Tillslut fick han ett eget kodnamn --blåbäret. Som skulle till "Blueberry hill" (jag jobbar med x antal musiknördar) och ha en Belgian blue som husdjur osv. Det tog aldrig slut. Men vi lyckades i alla fall hålla oss hyfsat professionella när han var i närheten. Tills han plötsligt stod i dörren någon gång efter lunch.
"Vem är blåbäret?" säger han och ser misstänksam ut. Tio minuter senare ligger jag fortfarande i en skrattande, snyftande, skakande hög på golvet. Ingen paltkoma här inte.
