Gentlemannen

Du hade varit så stolt över mig. På så många sätt att jag inte ens kan räkna dem. För den jag har blivit. Vad jag gör. Och hur jag gör det. Du var alltid stoltast över oss. Hela vägen. Ända sedan vi var barn. Du. Rak i ryggen. Stilig in i det sista. Med dina golfklubbor tätt intill. Ibland blev du utslängd. Du hade lånat pengar som du inte betalat tillbaka (lite för många gånger). Du hade promenerat runt i det blå huset vid vägs ände utan att ta av dig skorna, alltför många gånger. För du var lite av en handfull. Och gjorde på ditt eget sätt och ingen annans. Jag fick dig att gråta en gång. Genom att ge dig en trumpen, föraktfull tonårsblick under nattsvart spretigt hår när du frågade mig hur det var i skolan. Men det var bara en gång. När du blev sjuk hälsade jag på. Tillsammans med honungshunden med de chokladbruna ögonen och pojken med blonda lockar som jag förälskat mig i på buss tjugo. Då lyste du av glädje och stolthet. Jag tänker på dig ofta. Mest nere vid havet när vågorna kluckar. Vi brukade springa på varandra där genom bråkiga tonår och de tidiga tjugo. För dig kunde jag inte göra något fel. Och även när jag gjorde fel var det rätt. När du ser ner nu, från din himmel (var den än är) ler du nog extra förnöjt och säger: "Ja, du fru Rosa, hon blir nog statsminister eller professor tillslut."