Common denominators

Det kryllar av dem. Inte bara språket. Inte bara ditt/ert svarta hår. Era komplexa personligheter och era komplicerade, komplicerade bakgrunder. Inte bara denna situation. Där någon måste lämna och allt är osäkert in i det sista. Era stora intellekt, era svårigheter att hantera ilska och era stora egon. Er impulsivitet och er förmåga att känna på djupet. När du berättar om henne känner jag igen mig. Jag tas tillbaka till en tid då jag styrdes av min egen rädsla, så mycket att jag låste in den jag älskade mest. Och det är som om du är min chans att bevisa för mig själv att jag en gång för alla har stoppat in den osäkra lilla flickan i städskrubben, låst dörren och kastat bort nyckeln för gott. Du var inlåst i fem år, han i sju. Konstigt att saker kan komma tillbaka igen och igen. Kanske söker vi det vi behöver lära oss? Tills vi lärt det. Kanske vi vill bevisa för oss själva att vi faktiskt kan förändras. Att det som gjorde så illa, som förstörde så mycket i en annan tid inte behöver begränsa oss i nästa. Det tar jag med mig. Vad som än händer.