Moi Gorod

Min stad är gjord av glas. Med den djupa, hårda frosten hängande från träden och Neva som omsluter allt i en tjock, skimrande skiva av is. Breda boulevarder kantas av sneda, trånga gator som löper längs med frusna kanaler -- sträcker sig runt, runt och i genom. Det är en stad av drömmar och sorgsna poeter: Ahkmatova, Majakovskij, Blok. Av tunga romaner i 1900-talets Europa: Gogol, Pushkin, Dostoevskij -- den väv av öden som  formade världen som jag såg den. Och jag vandrar, fortfarande lika förtrollad. I huvudet skriver jag ord som blir bilder som blir minnen. Av matroschkan som går att dela och dela igen tills hon blir tio. Av en tunnelbana som sträcker sig åttio meter under jorden och som fortfarande luktar sådär perfekt knastertorrt precis som då. I en stad där husen är mer saga än politik dricker jag mörkt chai ur samovarer på rökiga, kåldoftande caféer. Jag ser henne. Flickan med Dr Martens airwair, på långa fölben och med den svängande rödbruna hårmanen som når ner till ryggslutet. "Hey babe, let's get married", ekade i luften på ett tomt internetcafé, -26 grader utanför medan isen frös än tjockare, än fastare. Den tunna gestalten darrade. "Ja", med skälvande, valhänta fingertoppar över tangentbordet. Det ligger en bar där nu. Där livet tog en annan riktning. Men den breda, tunga, massiva järndörren är fortfarande densamma och dörrhandtaget passar lätt i handen när den som så många gånger förut glider upp och släpper in mig i den mättade värmen. Och allt och ingenting har förändrats, precis som jag trodde. Så jag tar inte adjö nu och jag ber inte om ursäkt. Istället ler jag och säger Dasvidanja för ett ögonblick -- till min stad.

Om askmolnet vill

Jag ger mig av nu. Till en av världens vackraste städer. Som en gång var mitt hem. Jag tänker inte turista. (Man turistar sällan hemma.) Jag vill inte springa runt och glo på gyllene palats och läsa historiska epos. Jag kommer inte ens att titta i en guidebok (fast det som en gång var min stad nu säkert är mig främmande på många sätt.) Istället vill jag vandra längs med mina gator i förorten (som säkert ser helt annorlunda ut nu när de inte är snötäckta), picknicka på blinis och vodka nere vid Nevas strand (business as usual) och åka bussen genom ett vykort om och om igen. Jag kommer att leta mig fram mellan stationerna i Metron -- bara för att den känns som hemma, och besöka Dom Knigi inte bara en utan två och tre gånger till. Så ja, visst blir min resa en historisk vandring -- min egen. Följer du med?

On sick leave...

"Some of us get dipped in flat.
Some in satin.
Some in glow.
Every once in a while you find someone who's iridescent.
And when you do, nothing will ever compare."

Oink!

Idag har jag druckit saften från tre citroner och länsat honungsburken. Och jag tänker att jag känner mig som den här lilla grisen. Som folk lägger upp på facebook -- en liten, pigg och rultig kulting med röda stövlar. Vad som än händer, vad han än tar sig för så är det fel. Han kan inte hjälpa det -- det är stövlarna som ställer till det. En gris har bara inte skodon, så enkelt är det. Han kan vara hur pigg och rultig som helst, situationen blir inte bättre av det. Tanken slår mig att jag kan sudda lite i kanterna. Då skulle allt bli mycket enklare. Men jag känner mig själv. Jag är inte särskilt enkel att tämja -- ens för mig själv. När en kollega skriker "man ska knulla inte kriga" på måndagsfikan reagerar jag inte fördelaktigt. När jag blir störd två minuter efter att jag avlutat en konversation (av den jag hade konversationen med) så blir jag irriterad. Och jag biter sällan ihop. Det har jag alltid sett som ett friskhetstecken och det är väl egentligen det som är problemet. Det är omöjligt att ändra på någonting som jag ser som en tillgång. Så länge leve min lilla rödskodda förebild!

Hallå till det som var...

Ni som var mitt liv för fem år sedan. Alla er som jag återsåg inatt. Fast jag inte skulle. Ett annat liv, men ändå just nu. Medan jag drack fina viner och drömde mig tillbaka till Alianzatider. Baguetter från Donau och tysta cykelturer genom stan. Tack för att ni var där. Att ni fick mig att se det viktiga. Det som spelar roll.  Jag önskar att jag kunde tagit ett foto på varenda en av er -- ni som förändrat mitt liv. Gett mig ett liv. After all. Och allt på grund av en busstur. Jag kan inte sova nu. Ni är för levande. Jag är full av vin och minnen. Snälla försvinn inte.

Josh Ritter – Bone Of Song

Den jag vill vara

Det finns mycket jag önskar jag kunde. Och så mycket jag inte kan. Skriva gudomligt vackra vaggvisor som denna: Mélanie Laurent – Je connais, tala all världens språk, förstå alla svåra frågor, hinna göra det jag vill, (när allt jag egentligen orkar är att sitta still och se på regnet). Jag skulle vilja laga mat som hon: rätter i djupa lergrytor som är så starka och smakrika att ögonen tåras. Eller vara som han, han som kan bygga någonting av ingenting, som klurar på ett problem tills det är löst och som aldrig, aldrig ger upp. Hon som kallas fru Rosa, som är så full av liv och av villkorslös kärlek, men som inte alltid förstår hur hon ska ge mig den. Han -- Shadow, som jag är stoltast över i hela världen. Som är så ung, men som varit och vänt i helvetet och kommit tillbaka igen. Han som äntligen blir fri från sin dåtid i nästa vecka. Hon, så varm och vacker, som jag känt alltid. Som kämpar på, med en helt ny och fantastisk roll som ibland gör att hon tappar fotfästet. Och Du, min bäste vän. Jorden kunde rämna runt oss och jag hade känt mig trygg ändå. Sedan hade du hjälpt mig plocka upp skärvorna och vi hade limmat ihop allt igen.

Förstår ni? Jag drömmer om att bli som ni. Jag modellerar mig själv, tar bitar här och där och sätter ihop -- ni är den jag vill vara. Glöm aldrig det.

På kärt icke återseende

I huvudet filar jag på mitt avskedstal. Så jag är egentligen inte här ska ni veta. Medan ni pratar om effektivitet och kompetens. Fast det gör ni ju aldrig. Det är en alldeles för professionell ton för att ni ska våga använda den. Snarare handlar er konversation (med mig) om vikten av detaljstyrning och införandet av tvångsåtgärder. Då ska ni veta att jag talar till er. Att jag trots min tystnad formulerar en strid ström av ord. Och visst, jag kommer att stöpa om vissa meningar när tiden är inne. Jag kommer att byta ut en del ord när D-dagen är här, men ni kan vara säkra på att innehållet förblir detsamma. So long suckers!

Love

Jag går nu. Gör er själva en tjänst och välj någon utan ryggrad nästa gång. Det blir mycket bättre för samtliga inblandade. Puss på er! (Jag lovar, jag menar det verkligen.)

Breaking point

Det finns dagar när det känns som om jag ska gå sönder. Dagar när jag inte är kapabel att gå utanför dörren därför att funktionen en fot framför en annan helt enkelt inte fungerar bortom min lägenhet. När allt hinner ifatt mig och golvar mig totalt -- ner, ner och in i mörkret. Allt blir blytungt, tankarna svarta och knivskarpa. Ingen trötthet, istället framträder allt med en sådan intensiv skärpa att det gör ont. Kraven att vara lite mer, lite större, lite längre, lite bättre. Då måste jag stänga ner alla mobiler, allt kontakter med yttervärlden. Och vända inåt. Det varar aldrig länge. Bara tillräckligt för att jag ska känna hur jag går i kras. En smula.

Jag har vant mig, men jag är aldrig beredd.

Brandi Carlile – That Year

Afrikansk oxgroda at your service

Honey är fixerad vid djurprogram. När jag stövlar in efter en av mina otaliga kvällsaktiviteter (kära, bästa rastlöshet) är det ofta jag  hittar honom nedsjunken i soffan framför Afrikas djupa sprickdal eller Livet på savannen. Inte sällan informerar han mig då glädjestrålande om att han sett ett djur som är likt mig och tvingar mig att stanna kvar tills detta djur återigen visat sig i bild. Härom veckan var hans glädje alldeles särskilt påtaglig när jag öppnade den blå lägenhetsdörren.
 "Älskling, kom och titta -- denna ser ut som du", kom det från soffan. Jag tog av mig stövlarna och undrade med viss trötthet vilken insekt, fisk eller apa jag skulle vara lik idag. Det visade sig vara ett kräldjur. Närmare bestämt en afrikansk oxgroda. Honey förevisade stolt ett klipp när nämnda oxgroda (trots sin ringa storlek) attackerar en zebra som sedermera faktiskt flyr från sin kraftfulla fiende. "Titta, den är precis som du", skrek han lyriskt. Och efter snart ett år på mitt jobb kan jag ju inte annat än att hålla med.

Tori Amos – God

Tisdagsrysare

Någon sa det så bra: "Musik är som en fylla -- fast du slipper vara bakfull nästa morgon."

Socialrealism som bränns

Idag vankades konferens igen. Och jag satt på bakersta raden och grät som ett barn. Jag var inte olycklig. Jag var inte lycklig. Men jag brände mig på hennes fraser. Orden som flög omkring. Bara för att centreras någonstans i hjärthöjd.


Striden

glöm inte var det var vi började
glöm inte vart det var vi skulle
vi minns och vi är trötta på att vänta
snart går vi utan er

I tider när det inte är strider går dagarna ändå
tröttheten efter hårda timmar ständigt närvarande
vi ställer våra väckarklockor och
litar på att spårvagnarna kommer ta oss i tid
vi gör vårt bästa för att inte somna mot grannens axel
på väg hem nio timmar senare och
vi bär våra matkassar upp för backen till lägenheten

i tider när det inte är strider
sliter de tunga lyften på oss ändå
vi skär oss på oslipade knivar och
bränner oss på varma plåtar

i tider när det inte är strider känns hopplösheten ännu mer
är längtan bort ett oinfriat löfte vi måste bära nära

vi vaknar, vi jobbar, vi andas
men kontrasterna mellan jobb och ledig tid så
tydliga att de med ett hugg i bröstet flyter ihop

i tider när det inte är strider gör det fortfarande
lika ont i handlederna på den timanställda
som på den fastanställda
tjänar vi pengar ner i någon annans ficka
vi kör våra bussar, bakar våra bröd, serverar våra latte
och bygger våra bilar
drar skruvarna på plats i det stora maskineriet

i tider när det inte är strider syns vi inte i tidningarna
eller på tv
står vi inte på gatorna eller
utanför arbetsplatserna och skriker
i tider när det inte är strider sköter vi allting så smidigt
att det finns de som glömmer bort
att det är vi som bär upp ett trasigt samhälle
och att vi gör det i väntan på ett tillfälle till strid

ur Kallskänken av Jenny Wrangborg

Dagens i-landsproblem

Helt ärligt, det är jättetrevligt att vara på konferens i ett försommarvackert Stockholm. Men...

9.00 -- Registrering
9.30 -- Föredrag -- Kulturens varande
10.15 -- Fika
10.45 -- Samverkansmodeller och kulturella uttryckssätt
12.00 -- Lunch
13.30 -- Framtidens kontext
14.30 -- Fika
15.00 -- 16.00 Gruppdiskussioner
19.00 -- Middag och underhållning

60 mil norrut för att äta ihjäl sig i cirkus fyra timmar. Bra där!

Vinternätter

Det var den där vintern. När jag vandrade planlöst gata upp och gata ner. Och andedräkten stod som rök i luften. Jag såg på när isarna lossades och frös fast igen. När marken barlades efter månader av frost och snö, bara för att vara snötäckt igen nästa morgon. Stan var öde och mina knastrande fotsteg ekade ensamt i en värld stöpt i flytande kristall. Under en decemberhimmel som var så mörk och djup att det kändes som om jag skulle drunkna. Jag drevs ut. Det var så svårt att andas annars. Kilometer efter kilometer i det tysta månlandskapet. Med öppna ögon, men allt jag såg var dig. Där började allt på något sätt. Och sedan blev det liksom inte normalt igen.

No doubt

Helvetesjävlaskit vilken dag detta kommer att bli! Och ja, jag vet att ett sådant uttalade på morgonkvisten har en tendens att bli självuppfyllande. Men ibland så vet man liksom. Som idag. Det finns inte så mycket att göra åt saken.

Integritet

 Exakt hur cool kan man bli på en skala? Svar: se nedan.

 
Robyn – Don't Fucking Tell Me What To Do

Personlig mognad

Ibland tycker jag att jag är alldeles för pretentiös och djupsinnig. Idag är inte en sådan dag.

Utbytta sms

Jag: Jag kan roa dig med att det är ett vanvettigt flebbande på Vattenskallen.
Honey: Vattenskallen med grisögat!
Jag: Nej, GRISÖGGAT!!!
Honey: Grisöggat?
Jag: Ja, och Hitlerkogråsubba och sånt...

Åh, jag har alldeles för mycket energi. Nu ska jag ut och springa en mil!

Chilly, so chilly...

Ibland vill det sig inte. Som inatt. Jag är van vid stjärnor. Jag är van vid explosioner. Inatt var det så tyst. Händelsefattigt. Vet inte varför, men min färg var borta. Mattad. Mättad. En blahablaha kväll. Jag drack alldeles för många daiquiries och fantiserade om att jag var Hemingway. Och bodde på Kuba. Fast sedan tittade jag upp och fann mig omsvärmad av rutiga skjortor. Och pojkar som ville göra film. "Nehej, inte på Kuba." Ännu en Daiquiri -- jag kommer ändå att vara matt i lacken i morgon. Kan jag ha en vackrare lägenhet? Kan jag ha ett vackrare liv? Och ändå ingenting. Men allt. Jag vet att jag är irriterande. Jag vet att ni väntar. Men jag kan inte. Just nu iallafall. Snart är gryningen här. Det börjar ljusna i öster. Och jag är inte Hemingway. Jag är inte Charlotte Brontë eller Leo Tolstoy. Men det är ok. "Because tomorrow is another day." After all.

Andreas Mattsson – Parklands

Made it!

Tjohooo, arbetsveckan from hell är nästan över! Så idag tänker jag köpa färgsprakande blomsterkvastar, korka upp champagnen och fira att skiten gick vägen. Medan jag lyssnar på: Phosphorescent – The Mermaid Parade

Bortom normen

Nej gubbcreep, jag är inte vad du är van vid. Min dröm är inte x-antal knoddar och ett perfekt hem som jag kan fylla med moderlig omvårdnad. "Hallå på dig, jag är den nya tiden!" Där vi gör saker för att vi väljer att göra dem, oavhängigt genus och där sådana som du inte får plats. "Så gå och dö nu är du snäll." Du som inte kan förstå att jag inte flyger upp som skjuten ur en kanon varje gång ett spädbarn befinner sig i min närhet. Du som tycker att kvinnan per definition är ohämmat omhändertagande och en sann projektledare i anden. Det känns som om jag upprepar mig, som om jag skrivit detta inlägget triljonertusenmiljontals gånger -- både i huvudet och i textform -- men jag blir så förbannat frustrerad. Över att inte bedömas som människa utan snävt placeras i fack oberoende av vad jag gör. Av stenåldersgubbar som passerade bäst före datum år 1970. Fatta, jag är ett Ego! Jag sätter självförverkligande och karriär framför familjebildning. I ledarskapsfrågor är jag hård som flinta och jag är inte särskilt diplomatisk. Jag tjänar mer pengar än du och du, det finns inte ett skit du kan göra åt det! Så kravla tillbaka under din sten nu ditt äckel -- jag har en värld att ta över.

Pascal – Orkanen närmar sig

Insomnia

I natt fick jag hjärtinfarkt. Trodde jag. Jag försökte fröjda mig med tanken att jag iallafall inte behövde gå till jobbet då. Men det funkade inte riktigt. Av någon anledning. Kanske för att saker och ting inte är så hemska -- när jag väl tänker efter. Iallafall inte tillräckligt hemska för att jag ska få hjärtinfarkt. Det känns tryggt.

Utmattad in i märgen

Det är ett under att jag höll så här länge. Med tanke på vad jag har emot mig. Och hur aktivt detta har arbetat. Nu när han äntligen är här är jag så rasande trött att jag vill lägga mig ner och kapitulera. Tack, men nej tack. Jag orkar inte mer. Men det måste jag ju. Trots att jag är trött så in i döden, skakad i grunden och risken att jag ska bryta ihop i tårar är överhängande och ständig. Fast det är ju inte farligt förstås. Att må så här. Det går ju över. Så jag lämnar över åt maktmannen nu. Försöker samla kraft och ignorera det enorma ansvaret. Som skrämmer vettet ur mig. Men jag är inte längre ensam. Det är huvudsaken.

D for democracy

Usama är död. "Rot in hell bin Laden" skallar över hustaken. Och amerikanerna firar på gator och torg. Ordern uppifrån var shoot to kill. Såklart. Självklart. Så demokratiskt. Med Guantanamobasen i åtanke  - vem behöver en rättegång.  I nationen som kallar sig "the (inte a) beacon of  democracy".

Timbuktu – Dödsdansen

Jävlar, det är redan morgon...

Jag borde gå och lägga mig....som gott folk gör. Men jag är nyss hemkommen och full av minnen. Så jag följer med dig hem i kväll, för jag vill inte vara själv. Och det var precis som vanligt, undrar om det kommer att kännas annorlunda i morgon. För nu känns det helt rätt. Valet. Du såklart. Inte han med den vackra hållningen. Eller han med den sorgsna själen. Som jag gillade som bäst. Utan du.... Du som är värd att dö för. Du som är den vackraste jag vet. Den finaste. Din dans. Ditt tal. Dina tankar. Så rättrådig. Så ung men så gammal. Äldst. På något sätt. Jag kände ingenting. Ingenting. Desto mer när jag såg henne i eftermiddag. Som jag aldrig riktigt tappat. Som jag förlorat, men som alltid stannat kvar. Saknad. Alltid. Valsat runt. Sett. Lett. Som vi var. Så små. Alltid tillsammans. Och jag ville vara du. "Don't be a stranger", vilken jävla klyscha! Men jag tror dig. Eftersom vi delat precis allt. Bugg, Shake, Jenka, Calippo, Diggilo Diggiley, Refreshers, Thomas och Håkan. Vem är de idag? Vem är du idag? Låt mig veta. Jag saknar dig!