Du har de längsta ögonfransar jag någonsin sett. Du har de finaste handlederna i mannaminne. Och när du tittar på mig och ler vill jag ta ner månen åt dig. Dina ögon gnistrar och du säger: "You bitch, you really have me now." Sedan dansar vi genom natten. Klättrar över stängsel, hänger i lyktstolpar, fastnar mot en vägg i den kalla vinternatten och orden bubblar, tankarna far -- upp hela vägen till stjärnorna. Sedan tar du mitt ansikte mellan händerna och stirrar på mig tills jag måste vika undan med blicken. Säger: "I love that you are strong, Nina!" Och någonstans är det nog också nyckeln till varför jag fallit så hårt. Du vill inte ta hand om mig. Då vill gå sida vid sida, luta dig ibland när du snubblar och du vill att jag ska göra detsamma. Det är nytänk för mig. Jag är van vid att få utrymme för alla mina neuroser. Jag är van vid att inte ha några begränsningar. Att luta mig hejdlöst -- så mycket att jag tillslut tappar bort den jag är. Och då måste jag gå. Då måste jag lämna. Bara för att finna. Du låter mig vara. Och när jag hetsar upp mig över någonting litet tittar du bara på mig med dina vackra, gröna ögon och säger: "Ok, but let´s go do something now."
This is what all those songs are about. This is love. Du vet inte varför. Du kan inte sätta fingret på hur det egentligen gick till. Men du vet att det inte längre finns någon återvändo. Att möjligheten att vända om inte längre existerar. Allt som finns är framåt. Med hans hand i din.
Griffin House – River City Lights
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar