bloggportalen

lördag 24 augusti 2013

Så är vi igen. I samma land, i samma stad, precis som förr, men ändå inte. För jag har sett ditt land. Jag har sett smaragdgrönt och vilda hedar och berg i distansen. Jag har mött din familj och dina vänner och jag har druckit Corona i baren din familj frekventerat i sextio år. Jag har stirrat mig blind in i dimman över uråldrig jord och frågat tusen frågor om ebb och flod och Atlantens dramatiska kustlinje. Du har kört mig mil efter mil genom spökbyar och liv som inte längre finns och hela tiden kändes allt så bräckligt och skört och nytt. För, det är en annan tid. Du är inte samma man som när vi ramlade omkring som två lite vingabrutna barn i ett gyllene, magiskt Malmö. Du är inte samma man som höll min hand och mitt hjärta så hårt att det kändes som om jag skulle gå sönder om du någonsin släppte taget. Vi är inte lika stora som vi var, inte lika sköra, inte lika givna. Så, adjö min älskling. Denna gången får du stå själv och blicka ut över ett disigt Öresund. Denna gången står du ensam. Precis som jag.

Emil Jensen – Jag är van