bloggportalen

fredag 29 april 2011

Sådana där nätter...

"Åh nej, hur ser du mig
Jag måste rota i väskan efter mod
Jag är så hög, jag kunde dö
För jag kan göra det som ingen gjort, som ingen gjort"

Veronica Maggio – Mitt hjärta blöder

torsdag 28 april 2011

Igår

Jag har sett makten. Den var inget charmtroll. Den behövde inte prata för att höra sin egen röst. Den var så klart lysande och helt självklar. Hård som flinta, men empatisk och med en känsla för rättvisa och godhet. Men också ganska ensam. Eftersom alla agnar skingrades för vinden när den trädde in. Tupparna sökte skydd i grupptillhörigheten, i vanan. När alla stora ord föll platta och tomheten fylldes. Av en enda människa. Så stor i anden att jag nästan började gråta. När han plötsligt stod där framför mig, sträckte fram handen och sa: "Jag har hört så mycket om dig." År av erfarenhet på nacken. Och jag kläckte ur mig något töntigt skämt. Sådär liksom. Som jag ju gör. Och såg på medan alla ögon i rummet centrerades vid en enda punkt. Hur de i hemlighet avundsjukt svärmade men valde att inte våga. Som på skolgården. Fast inte precis. Kom jag på när jag tänkt: Herregud, kommer vi aldrig längre än lekhagen? För jag mindes varför. A matter of respect. På gränsen till rädsla. Han som stod framför mig var länge Malmös mäktigaste man. När jag skakade hans hand försod jag varför. Sedan hängde vi. Maktmannen och jag. För att hon som blivit min mentor, som jag har allt att tacka för, sagt de allra vackraste saker om mig. Som den stolta läraren hon är. Medan avundsjuka, nyfikna och småaktiga blickar följde oss och huvuden vändes.

Det här kommer att bli bra. Riktigt bra.

tisdag 5 april 2011

My drug of choice

Herrejösses, idag mötte jag min match. Ett businessmöte med en dialog som mer hade karaktären av slapstick än affärer. Någon som talar som jag. Med samma ironi och utan att tänka. Rakt på, pang på. Förbannat provocerande -- javisst. Tråkigt -- aldrig. Och jag går igång såklart. När någon för en gångs skull talar mitt språk. Vill tala mera och längre --tiden går för fort, räcker inte till. Nej, gå inte ännu, inspirera mera. Lär mig, hör mig, se mig. Mera. Adrenalin! Nu när mötet är över snurrar det i huvudet av alla bollar som kastats runt. Alla idéer, alla "what ifs". Precis som alltid. Jag rör mig snabbare. Springer mera än går. Talar korthugget -- processen i huvudet tar all min kraft. Andningen är ytlig, energinivån hög i ett kreativt vacuum där allt är möjligt. Jag skriver mail i rasande tempo. Ringer samtal på samtal medan hjärnan är någon helt annanstans. Långt borta på en förtrollad plats där min vision är förverkligad. Allt är vackrare och bättre, förändrat i grunden. Sedan kommer jag ner. Sakta först och sedan allt snabbare. Tillslut är jag tillbaka på min kontorsstol igen. I det passiva lugnet bortom kicken. Fast inte på ruta ett. Snarare är det ett fall från tio till tre. Vilket är helt ok. Men tomt.

fredag 1 april 2011

This is personal

Du gjorde min värld så mycket större. Därför fick du ett liv. (Av två.) Du var min Tempest. With a medieval theme. Blixtrande intelligens och kraftfulla neuroser på gränsen till Gökboet. Du vet att det inte är bra att låsa in saker va? Jag sa nog det några gånger. För mycket. "You have to be kind", fick jag tillbaka. Men du, jag visste faktiskt inte hur. Iallafall inte med dig. Men du inspirerade mig. Fascinerande och irriterande på samma gång. Narcissistisk och argumentativ. "Who needs a lawyer when they have T". Det är först nu jag kan skriva om dig. Länge var det helt tomt, men nu bubblar det över. Jag hoppas du förlåtit mig.

Denna var inte vår. Men den var nära hela den långa våren vi längtade - The Tragically Hip – Scared