bloggportalen

lördag 31 december 2011

You

Last blog of the year. And it´s going to be about you. Because through a static phone line, through all the miles that separate us, the spark was still there. So, I leave myself in your hands now. No safety nets, no way outs. Just me. And you. In the equation. Do what you will. Love me forever or leave me broken. I don´t care. I´m not walking away. Not unless you ask me too.

Happy New Year, darling you!

The Pogues – Love You 'Till The End

Mood swings

I have this feeling of dread. It has nothing to do with you. We´re ok. It has to do with change. 2010 was the year I could´nt picture ending. 2010 was the year I was´nt sure I´d survive. 2011 was my year. The year I was suddenly fully in sync again. Alive. Vivid.Translucent. Here. What will 2012 be like? Somewhere inbetween? I always had trouble with change. I always feared what I did´nt know. And lots of things are up in the air again. I´m having difficulties focusing. Because the future is so hazy. And the haze is heavy on me. I have to fight to push the air out of my lungs. I have to fight to not curl up in bed and cry my eyes out. I have to fight to not make the decision to not venture outside tonight.

But give me an hour or so and I´m sure things will be different.

Ulf Lundell – Jag Saknar Dej

Decided

Last day of the new year. I´m thinking that I´m still hooked. I´m thinking that the only one who can change that is you. Logic does´nt seem to matter. Complicated does´nt seem to matter. History does´nt seem to matter. So, we´re in this. I think we kind of have to be. The road was chosen way back when. We´ve walked it. We´re still walking it. So, let´s give it one try darling. Let´s make one wholehearted attempt at it. Because I´m spellbound. And I can´t seem to snap out of it.

Screaming J.Hawkins – I Put A Spell On You

fredag 30 december 2011

Fuck off!

Och denna är till dig. Bara till dig. Jag tror kanske vi kommer att träffas snarare än jag (och säkert du) hade hoppats.

Timbuktu – Resten av ditt liv

A given

Ok, jag har faktiskt ett nyårslöfte i år. Att hetsa mindre. Jag måste försöka tygla min panik och jag måste sluta låta mina demoner få fritt spelrum. Jag måste tillåta mig att känna tillit och sluta upp med att konsekvent måla fan på väggen. Det är inte ett helt lätt löfte att hålla. Särskilt med tanke på att jag någonstans alltid presterar bäst med paniken i bröstkorgen. Problemet är när jag inte måste prestera. När det inte finns några bollar att kasta upp i det blå eller berg att bestiga. Det är då mina demoner driver mig till vansinne. Någonstans handlar det nog om en inre osäkerhet och rädsla för att jag inte kan klara av det som läggs på mig. Att jag inte kommer att orka stå upprätt när livet kastar ut bollen utanför planens gränser. Men det kan jag ju. Det vet jag ju att jag kan. Jag har gjort det förr. Jag har tagit mig upp och vidare. "Put yourself in the equation Nina", har varit mitt mantra i många månader. Från och med nu kommer det att vara ännu, ännu viktigare! DET är mitt nyårslöfte!

Wot u at

Jag sitter och går igenom gamla sms från året som gått. Det är någonting jag gör inför varje nyår. Och när jag kommer till dina måste jag bara le. De är humor trots att du inte förstår det. Och jag och Julia kommer att garva länge och väl åt dina fraser. Långt efter att du försvunnit från Malmö. Långt efter att du försvunnit ur mitt liv. Det är lite elakt. För trots din stora hjärna, så har du enorma problem att stava. Och du hatar att skriva. Det vet jag ju. Att tala är din grej. Inte bokstäver. Men när jag för tredje gången hittar "wot u at" i min telefon så måste jag fnittra lite för mig själv. Och det framstår med all tydlighet just varför, varför jag inte kan hata dig, men också (med ännu större tydlighet) varför, just varför, jag måste gå.

torsdag 29 december 2011

The return of the flow

Jag känner den återvända. Flowen. Självkänslan. Och jag känner hur jag växer. Av några få, enstaka ord. (Och nej, de har ingenting med dear Gallagher att göra, he can bugger off!) Av att jag lyckas få igång min tv helt själv. Av att jag har fantastiska, fina människor i min närhet och av att världen plötsligt (igen) ligger öppen och vid framför mina fötter. Allt jag behöver göra är att sträcka ut handen. Lite längre än vanligt. Med lite mer fasthet än vanligt. Så faller det jag vill ha ner i min handflata. Välkommen tillbaka kära, bästa, finaste flow! Och varmt välkommen 2012!

Mellandagsrea

I cykelaffären

Anneli: Men skulle inte du också köpa en cykelhjälm?
Hipp, leende cykelhjälmsförsäljare: Jasså!?
Jag: Nej, eller jag vet inte...
Inre tankegång: Fy fan, de ser så förbannat töntiga ut...
Hipp, leende cykelhjälmsförsäljare: En rosa kanske?
Jag: NEJ, definitivt ingen rosa hjälm!
Inre tankegång: Idiot, är du helt dum i huvudet?
Hipp, leende cykelhjälmsförsäljare: Nehej.
Anneli: Har ni någon ilsket röd?
Jag: Haha!
Inre tankegång: Som jag kan slå dig i huvudet med din irriterande, sexistiska sportkille!

Hey

Det kommer att bli lite tomt här. Men det är tid att gå vidare. Det har det varit länge, men jag har inte varit redo att lyssna. Nu, hör jag igen. Nu, ser jag. Jag vet inte varför du gör som du gör. Jag tror inte du vet det själv ens. Jag gav dig så många chanser att avsluta detta snyggt. Men du har en förmåga att alltid välja den väg som är sämst. För dig själv och för andra. Hatar jag dig? Nej. Det kan jag aldrig göra. Du var någon jag behövde möta. Men någon på vägen mot någonting annat. Jag går nu. Och jag är rädd att du inte kommer att stanna kvar i mig särskilt länge. För desto fler dagar som går, desto fler timmar vi är åtskilda, desto mer uppenbart är det: Du och jag var aldrig någonting annat än en sprakande, men bräcklig dröm i gryningsljuset.

Rufus Wainwright – This Love Affair

tisdag 27 december 2011

Längtan

I miss your truths.

Åh, snart är det sommar!

Och vilken sommar det kommer att bli. Det har jag bestämt! Och jag längtar mig rosa och orange och gyllene. Efter skir grönska och prunkande, blommande mattor i Bokskogen, doftande, ljumma grillaftnar i trädgården i det blåa huset vid världs ände, eldiga nätter i salsans tecken i Folkets och magiska dagar i solen vid havet med den lätta sjöbrisen mot huden. Polkaglass från Lejonet och Björnen (ja, jag vet, det heter inte så längre, men angående vissa saker är jag en hopplös stofil), ljust, bubbligt öl på Lilla torg medan saltet bleker håret till en ljusare nyans av rött guld, sand mellan tårna och långa, sköna promenader ner till Sibbarp och tillbaka längs med havet igen. Skira sommarklänningar som fladdrar i vinden, lätta ballerinaskor i regnbågens alla färger, nordiska nätter utan slut och ögon och leenden mer smeksamma än sammet. Och ljuset. LJUSET! Som jag saknar varenda eviga minut, varenda eviga sekund. Men nu är allt på gång att vända om ännu en gång. Snart har vi avverkat januari och februari, ett regnigt mars och innan jag ens hinner blinka är skira april här. Och allt jag har att säga är ett rungande: Bring it on!

 The Cave Singers – Hen Of The Woods

måndag 26 december 2011

Ojoj!

Ehh, jag är nog lite galen fortfarande. Och det blir inte bättre av att du inte litar på mig. Snarare tvärtom. Så, det kanske är för tidigt det här trots allt. Just denna morgon känner jag mig långt ifrån redo. Även om jag höll mig i skinnet och agerade en perfekt wingwoman inatt. Men jag träffade människor som fick mig att komma ihåg alla de saker jag saknar hos dig. Som fick mig att undra (igen): In the long run -- can you blow my mind? När din svärta blir vardag. När din impulsivitet inte längre är brännande ny. När jag hört dina fantastiska sanningar så många gånger att de rinner av mig som vatten på en gås. En sak är säker: Om du vill stanna kvar i mitt liv så är det tid att ta bladet från munnen.

söndag 25 december 2011

Future plans

S: "Vad händer nu då?"
Jag: "Jag har sagt till honom att saker kommer att förändras. Vi har påbörjat ett nytt kapitel och det betyder att han kommer att se mer av vem jag är."
S: "Oh boy, he´s not going to know what hit him..." (Flinande i mjugg.)

Angus & Julia Stone – Paper Aeroplane

Bumblebee:ish

Du, du vet väl att jag inte är hälften så tuff som jag verkar? Du, du vet väl att det bara är en yta? Jag måste ju skydda mig. För livet är inte alltid snällt. Livet är inte alltid vänligt. Och jag börjar av olika anledningar tappa lite av min naivitet. Egentligen, egentligen, är jag mjukare än bomull på insidan. Egentligen, egentligen, är jag känsligare än de flesta. Missförstå mig rätt. Jag kan vara hård som flinta. Jag kan ta för mig och jag räds inte konflikt. Jag står inte tillbaka. Och även om jag är rädd för det mesta så kör jag vidare i hundraåttio om det skulle behövas. Men vi har påbörjat ett nytt kapitel nu. Det betyder att du kommer att se en mjukare sida av mig. En sida som är precis lika stor (om inte större) än den Nina du lärt känna under dessa månader. Men jag tror redan du vet. Du är ju precis lika intuitiv som jag. Och just precis likadan du med.

Sia – Breathe Me

lördag 24 december 2011

Gotto love it...

Kollega: "Så du är tillsammans med en irländare nu -- vad roligt!
Jag: "Ja, det är fint."
Kollega: "Vad jobbar han med?"
Jag: "Han är byggare"
Kollega: "Jaha..."
Tystnad
Kollega: "Så är han arkitekt eller ingenjör då eller?"
Jag: "Nej, han är en faktisk byggarbetare."

And I love it! Uttrycket av total förvåning och viss förvirring hos den som ställt frågan. Jag undrar om du möter detsamma när du berättar om mig. Jag gissar det. För vi är förbannat omaka du och jag. Och det är definitivt en del av tjusningen!



fredag 23 december 2011

Patience

Nu har jag hängt runt en smula. Med människor jag tycker om och respekterar. Jag har fått rätsida på saker i mitt huvud och jag har sagt ett förlåt som var långt overdue. För jag kan vara en frenetisk bitch ibland. Mot människor som förtjänar det (som idag, när jag inte fick min smörgås till bordet eftersom kyparen helt enkelt var ouppmärksam), men också mot människor som inte alls gjort något ont och som jag faktiskt är glad över att ha i mitt liv. Jag har planerat julen (som jag avskyr eftersom den är full av påtvingad lycka och köphysteri), och benat ut saker angående mitt kärleksliv. Lärdom: allt kan inte kontrolleras. Allt kan inte vara precis som jag vill. Det är ok ändå. Och angående den svarthårige igelkotten från Irland: Jag faller inte lätt. Jag faller inte ofta. När jag faller betyder det någonting. Så, only time will tell. Time will provide the answers. Och även om det är svårt nästintill omöjligheten: "You will have to wait."

Tom McRae – Ghost Of A Shark

Fan också Nina!

Jaha. Du har varit borta i två dygn nu. Jag kan inte säga att jag saknar dig. Och det får mig att känna mig lite galen. Har allt detta kanske varit en schimär? Har jakten, känslan av att få en man som du att falla, varit huvudsyftet? Nu när jag vet var jag har dig -- tänker jag mest att det aldrig kan funka. För vi är inte han och jag. Vi läser inte Shakespeare tillsammans, vi avgudar inte Oscar Wilde och vi älskar inte att hänga i bokaffärer jorden runt. Istället dricker du pints och pratar, pratar, pratar om construction och saker du vill göra med ditt liv (som såklart aldrig blir verklighet eftersom baren alltid kallar). Jag är ledsen, men det är inte jättespännande. Med en man utan andra intressen än att hänga på den lokala puben. Jag behöver lite mer ambition än så. Jag behöver lite mer spända bågar och större referensramar. Det känns lite konstigt och tomt. Att alla dessa månader kanske varit ett enda långt spel. Att jag i slutändan kommer att göra dig illa (precis som jag faktiskt någonstans alltid trott -- du har alltid haft mer att förlora än jag), genom att komma fram till att du (bakom din fasad) faktiskt är otillräcklig. Att härkomst och tillhörighet och bakgrund faktiskt spelar roll. Och att lika, men ack så olika barn inte alltid leka bäst.

Ida Maria – Bad Karma

onsdag 21 december 2011

Simplicity

Jag: "Perhaps we should call it a day? I don´t want to be another load on your back."
M: "But Nina, you´re not on my back..."

Moments

I dina armar. Igen. Och ingenting kunde kännas mer rätt. Men inatt undrade jag. Hur mycket av detta som har att göra med honom. Hur mycket som har att göra med era gemensamma nämnare. För vi sover precis som han och jag. Och när jag ser dig bakifrån blandar jag ihop bilderna i huvudet. När vi är vakna försvinner han. För du är så mycket som han inte var. Du har en värme som han saknade. Du har en bräcklig styrka som han inte hade. Du har ett intellekt som liknar mitt. Men när jag tänker på vår historia, så är han hela tiden närvarande. Kanske handlar det helt enkelt om att jag äntligen hittat någonting som kan bli lika brännande stort, lika brännande nytt, lika dramatiskt och intensivt som den gången. Kanske handlar det mer om dig och mig än om honom. Den tanken både skrämmer och tröstar mig.

tisdag 20 december 2011

Perfection

Idag kommer du hem. Idag kommer du hem! Ett enda dygn, sen ger du dig av mot den gröna ön. Och jag kan inte hjälpa att jag tänker: Shit, just precis här har jag varit förut! Och jag kan inte hjälpa att jag tänker: Nina, du vet ju vad som hände sedan. Tvärs över världen, bort från allt jag visste. Över the Badlands, genom Yellowstone, förbi Mount Rushmore och precis, just precis när vi rullade in över bergen. In i det vackraste landskapet jag någonsin sett. Började denna spelas i radion. Och ingenting kan någonsin bli mer perfekt än just det ögonblicket.

The Edge – Heroine

måndag 19 december 2011

Skypifeid

Dina ögon lös när du såg på mig inatt. Rakt igenom datorskärmen och min suddiga internetupplösning. Som vanligt när jag ser dig var det som om en blixt slog ner i hjärttrakten, och jag tappade resolut alla mina tankar på hallgolvet. Igår och imorgon försvann, allt som fanns var du och jag, just då, just där. Med många fysiska mil emellan oss, men egentligen inga distanser alls. Som vanligt. Efteråt kunde jag inte sova. För du var i mitt huvud och hjärtat slog så hårt att jag inte kunde få ro. Så, jag låg sömnlös och log för mig själv medan bandet spelade upp vår sällsamma historia från början tills nu. Jag undrar var detta kommer att sluta...

söndag 18 december 2011

To love

You know you can trust me, right? It´s really not so much about you, it´s about me. About my heart. Cause you´re in there now. And that means something. It means I don´t look at other people the same way as I did before you. It means I am in an hands off kind of mode. Because whomever I meet. Whoever I see, you are are right there beside me. Perhaps not physically, but through my heart and my mind. Falling in love is not a conscious act. But deciding to love someone is. You can trust that. Always.

Mine, yours

"Nina, I´m working as fast as I can here. Because I have to get back to Malmö to see you before I leave for holls."

Och bara sådär är allt på pränt som behöver vara på pränt.

lördag 17 december 2011

In limbo

Ok, näsan är nu avsevärt mycket bättre. Vilket betyder att jag har tid och kraft att obsessa över annat. Det känns inte bra det här. Att hänga liksom i limbo. Mellan raderna. Jag är inte byggd för mellan raderna. Och jag är definitivt inte den tålmodiga typen. Men jag har absolut inget val för du är för långt borta. För eventuella frågor som inte lämpar sig för telefon. Ingenting är klart än. Ingenting är på pränt. Och kroppen är i uppror. Ångesten är på plats. Alla tankar sitter på näsan. "I don´t know if it´s real, but it´s how I feel." Men egentligen är det nog ganska enkelt. Om detta är ett spel, om det varit ett spel hela tiden -- då kommer jag att förlora. För shackplanen är inte oändlig och då är det precis här, just precis nu, som du kastar ut ditt shackmatt. Men om det är på riktigt. Allt som sagts och gjorts och passerat. Ja, då sträcker sig historien bortom horisonten -- då spelar det ingen roll att pjäserna ramlat och att vi inte kan komma längre just på detta bräde. Så, det blir långa dagar och nätter framöver.

fredag 16 december 2011

I miss you

I wish I could let my guard down. But darling, I can´t. I´ve been guarding for too long and I don´t know how to stop. I think you might be expecting a girl, but I´m no girl. I´ve been through hell and back because of love and it´s going to take time. Time that we might not have. Today I wished I was different. Today, I wanted to tell you that I miss you. I wanted to say: My flat feels empty without you in it. Hollow. But I did´nt and since you know me by now, you adapted to my tone. Once, just once, I let go. I remember how that surprised you. How your eyes started gleaming and how your armour fell to the floor. I remember being proud of myself. That I had the courage. That I took that leap without waiting for a que from you. And how vulnerable you suddenly looked beneath the street light shining through my window. But if I let go now. (Not that I even know how to.) It would be an avalanche kind of ordeal. And frankly, I don´t think either of us are ready for it.

Nine Inch Nails – Hurt

A long nite

Inatt hade jag lite panik. Över min näsa (och ja, jag ringde och tråkade sjukvårdsupplysningen i arla morgonstunden, bara för att få lugnande besked. "Nej, jag ser ingen anledning till att du ska gå och sätta dig på akuten på grund av svullnaden på din näsa.) Över att du inte hört av dig på många dagar (Och ja, det var nära att jag ringde Sahlgrenska för att se om du fanns där, men jag lyckades avhålla mig.) Men jag kollade Göteborgsposten om och om igen efter knivmord och död. Sedan, när jag satt i sjukvårdsupplysningens ultralånga kö gick jag in på fejjan en sväng. Då fanns där ett mail från dig. Så fullt av dyslexistavfel att jag var tvungen att le. (You´re certainly not a writer darling, but that´s ok -- because I am.) Det förklarade varför jag fått obscena bilder skickade till min telefon i måndags. Det förklarade varför du förhållit dig inkognito sedan förra helgen. Det förklarade att vi är ok. Genom stavfel och abrupta fraser. Och jag är så glad att det är fredag. Jag är så glad att min näsa är bättre denna morgon. Men mest av allt är jag glad att du inte ber mig.

torsdag 15 december 2011

Shall we?

Äntligen fredag i morgon. Äntligen, äntligen. Och jag har en inflammation på näsan som hotar att döda mig. Hitintills har jag lyckats med konststycket att varken ringa mannen mellan raderna eller mitt allra bästa x för att få svar på tal att jag inte kommer avlida över natten. Så, jag ser ut lite som ringaren i Notre Dame, fast puckeln sitter då på näsan, inte på ryggen. Dig, kan jag ju inte ringa. Av många olika anledningar, men mest därför att du skulle förhålla dig mycket tyst i trettio sekunder, liksom glo på mig genom telefonen och sedan skulle du börja prata om annat. Jag hoppas du kommer hem i morgon. Jag hoppas att jag inte skrämde ihjäl dig förra helgen. Jag hoppas, att om detta måste avslutas, så stänger vi boken snyggt. Jag är dock inte säker på att det kommer att bli så. Men du, jag kan aldrig hata dig. Jag kommer alltid att se ljuset runt dig. Det som ingen annan verkar se utom jag. "Gör slut!", ekar från alla håll. Och visst, det finns många skäl -- Stockholm är bara ett, men jag har sagt det förr -- jag klarar bara av att gå om du ber mig. Direkt eller indirekt spelar ingen roll. Då går jag vidare. Men inte förr. Och det finns anledningar till det också. För i våra händer har vi två romantiker. I våra händer har två stora egon. I våra händer har vi två narcissister. En flicka och en pojke som är precis lika starka och lika bräckliga på samma gång. Inte en helt enkel ekvation. Så du, det är kanske bäst att du ber mig...

Kurt Vile – Runner Ups

onsdag 14 december 2011

Word

Jag: "Vad tycker du? Ska jag avsluta det hela?"
Anneli: "Ja".
Jag: "Vad baserar du det på?"
Anneli: "He´s going to end up in jail or worse..."
Jag: "Hmpf..."
Anneli: "Du ställde frågan Nina."

tisdag 13 december 2011

Common denominators

Det kryllar av dem. Inte bara språket. Inte bara ditt/ert svarta hår. Era komplexa personligheter och era komplicerade, komplicerade bakgrunder. Inte bara denna situation. Där någon måste lämna och allt är osäkert in i det sista. Era stora intellekt, era svårigheter att hantera ilska och era stora egon. Er impulsivitet och er förmåga att känna på djupet. När du berättar om henne känner jag igen mig. Jag tas tillbaka till en tid då jag styrdes av min egen rädsla, så mycket att jag låste in den jag älskade mest. Och det är som om du är min chans att bevisa för mig själv att jag en gång för alla har stoppat in den osäkra lilla flickan i städskrubben, låst dörren och kastat bort nyckeln för gott. Du var inlåst i fem år, han i sju. Konstigt att saker kan komma tillbaka igen och igen. Kanske söker vi det vi behöver lära oss? Tills vi lärt det. Kanske vi vill bevisa för oss själva att vi faktiskt kan förändras. Att det som gjorde så illa, som förstörde så mycket i en annan tid inte behöver begränsa oss i nästa. Det tar jag med mig. Vad som än händer.

Violently struck

"Loretta, I love you. Not like they told you love is, and I didn't know this either, but love don't make things nice - it ruins everything. It breaks your heart. It makes things a mess. We aren't here to make things perfect. The snowflakes are perfect. The stars are perfect. Not us. Not us! We are here to ruin ourselves and to break our hearts and love the wrong people and die. The storybooks are bullshit. Now I want you to come upstairs with me and get in my bed!"
 
Griffin House – The Guy That Says Goodbye To You Is Out Of His Mind

måndag 12 december 2011

Shaking you gently

You know, you are my dream, but also my nightmare. So, yet again I´m checking out. I can´t do this with you. Just be a man and leave. I know I´ve said it many times, but this time I mean it. And you have to help me. By going quietly, without any fuss. You are the most fun I´ve ever known. You dance with me through the streets -- like a scene from some old movie. You climb fences with me, without me having to ask you too. You make me feel important and grande and you bring out the sweet and caring within me. (Everybody is still really surprised about that.) You spell out truths I´ve always wanted to hear, you use all the right words and you don´t ever let go of my hand. You make me feel alive, you make me feel vivid and extatic. But you also keep me up at night. You´re the most selfish person I have ever encountered and so full of fear. I can´t trust you to say what you mean, what you feel and what you do say is starting to sound hollow. You drink too much, you fight too much and you´ve bottled things up for so long that it´s made you crazy. But you did broaden my world. You made it bigger. More translucent. My horizons are wider now than in May. And I think I served the same purpose for you. Are you breaking my heart? No, it´s not breaking. But you did bruise it. Just a little bit, as I did yours. So remember me fondly. The up-town girl who refused to let you pay her way. The strawberry blonde with the suits and the high boots, red lipstick, the dressy jackets and tweed skirts. A cool exterior hiding a heart on fire. With an intellectual capacity and a vocabulary you had never encountered before. That rendered comments from your friends: "What is a woman like that doing with you?", as I walked in, only to move up to you and kiss you gently on the cheek, taking your hand in mine. A Scarlett who saw her Rhett Butler in you for a second or two.

But it´s time to wake up now my love. Come on, wake up.

Whiskeytown – Everything I Do

Just a dream

I feel like I´m dreaming. And that I´ve been dreaming for many months. I think it might be time to wake up, eh Irish?

 Tori Amos – A Sorta Fairytale

söndag 11 december 2011

Magic morning

När du inte är här. Det är då jag får lite tid att andas. Att reda ut allt i huvudet. Och det är då det slår mig med full kraft: This could actually be it. You could be the one. That I want for the rest of my days. Bilderna passerar i revy i mitt huvud. Du och jag mitt på gatan. Den första gången vi diskuterade ett vi. Du och jag hos pizzabagaren. När du frågade mig om jag ville följa med till Irland. Du och jag här. Morgonen efter. I min röda soffa. När du berättade för första gången att du ville ge mig en ring. Och jag for upp och började samla koppar i ren och skär panik. Du och jag så tätt, tätt ihop, i en ljum sommar, en krispig höst och en mild, men blåsig vinter. Detta kan bli stort. Detta kan bli större än störst. Detta är så romantiskt att jag borde skriva ett filmmanus. För jag är inte intresserad av vad du gör. Det handlar inte om status eller pengar. Eller om egenskaper jag är gammal nog att veta att jag behöver. Detta handlar om kärlek. Om två hjärtan som håller på att fogas samman. Kosta vad det kosta vill. Vare sig vi vill det eller ej. För det finns egentligen inget val. Det är inte längre vi som håller i trådarna. Jag undrar om det någonsin var det.

Hey, Irish

I´m either going to marry you or you´ll break my heart. There is no in-between.

And I´ll never be the same.

lördag 10 december 2011

Now

"You´re in here now." Sa jag, och pekade på mitt hjärta. Det är tid. Tid att ta bladet från munnen. And I do it well!

The Weepies – Same Changes

A good night

Så, nu var han på plats. Den glassige. Han som var för axelbred och alltför classic. Han som egentligen skulle passa mig mycket bättre än du, pojken med guld i händerna. Han stod där. All big and intelligent. Och jag kunde inte låta bli att säga hej och le. Men jag kände absolut ingenting. För vi är ett vi nu. Och det är precis, exakt som det ska vara. 60 mil norrut trots allt. Ikväll gick jag ner till baren bara för att vara ärlig. "You can really hurt me now." Du svarade precis som jag hoppades. Och nu, efter allt spänning, är jag så trött att jag bara tänker ramla rakt ner i säng.

fredag 9 december 2011

On fire

Varje söndag i nästan ett halvår, har jag befunnit mig i en bar med x-antal irländare. De är mycket chevalieriska. Som från en svunnen tid. Pussar mig på kinden. Pratar om mitt vackra röda hår. Jag måste alltid strida för att köpa min egen öl. Och oftast förlorar jag. De tycker om att jag bits. De gillar att jag snackar tillbaka och att jag väser ibland. Ett hårt, beprövat folk, som är ännu hårdare beprövat nuförtiden. Jag undrar hur deras kvinnor är. Hårda på ytan säkert. Med en kärna som brinner, med rasande frenesi. Lite som jag. Och som den ryska folksjälen. Den känner jag bättre. I Moskva trivdes jag. Kände mig hemma. Jag som sällan passar in hittade plötsligt en sfär där allting stämde. Och efter att ha blivit presenterad för i runda slängar ett femtiotal irländska herrar i varierande ålder så tror jag kanske att jag skulle hitta hem där också. För jag vet ingenting om att vara lagom. Det har jag aldrig gjort. Jag köper inte beige. Och jag gillar inte ljummet. Det ska fräsa och pysa. Spraka och ta fyr. Då är jag nöjd. Skillnaden är att jag inte stänger inne. Jag vet helt enkelt inte hur man gör. Du vet hur man gör. Och det irriterar mig. Du irriterar mig. Det är nog delvis därför du fastnat så hårt.

Darling, where do we go from here?

torsdag 8 december 2011

The Irish circle

Big, balding man: "Would you like to dance?"
Jag: "I´m not drunk enough yet."

And boy, did you get a kick out of that one...

The flow

När jag bläddrar tillbaka mellan inläggen under månaderna som har gått ser jag hur mycket som faktiskt har passerat. Hur mycket som har hänt och hur förbannat roligt jag faktiskt haft. Vilken resa det har varit. Det är som om en hel livstid har svischat förbi bara sådär. I flera år kände jag mig stagnerad och livlös, bara för att ta igen de åren med råge på sex korta månader. Nu kommer ett nytt kapitel. Med helt nya boksidor. Jag är fortfarande nyfiken och spänd. Kanske inte riktigt lika flygfärdig, fötterna är fast förankrade på marken nu, men blicken är (trots allt) riktad framåt. Jag har alltid hatat vintern. Inte därför att det är kallt. Inte därför det är blåsigt och regnigt (detta är trots allt Skåneland). Utan därför att ljuset försvinner och dag och natt flyter samman. Jag älskar däremot nyår. Inte så mycket därför att det är nyår utan snarare därför att jag får jag säga att sommaren snart är här. Sedan får jag se ljuset komma tillbaka. Med sin magi och kraft. Och sommaren. Efter den som gått vet jag hur mycket som kan ske under bara några korta, ljusa månader. Faktum är, jag kanske ska ge mig på och skriva en bok om tiden som passerat. Nu när jag ändå inte kommer att göra så mycket annat än att stå till arbetsmarknadens förfogande på obestämd tid. Juli. Det var som om alla stjärnor stod rätt. Som om hela världens energi koncentrerades till mig. Det är en synnerligen narcissistisk tanke, jag vet, men jösses, hur kunde det annars bli såhär? Hur kunde jag på lämna en relation med en man som var min bästa vän. Så mycket min bästa vän att jag tillslut inte kunde ta hand om mig själv utan honom. För att sedan träffa en annan man som (vad som än händer) alltid kommer att vara en av de tre män jag faktiskt har älskat (jag tror inte jag behöver utveckla det hela mera -- för skeende, se Nina funderar). Sedan skaffade jag ett nytt jobb i gräddornas gräddor (som visserligen inte är mitt längre, men som var det för en kort, flyende sekund) och lyckades få världens finaste lya i bostadsbristens Malmö -- inte genom kontakter, inte genom att leta, utan därför att en hyresvärld faktiskt hittade mig.

Nu vet jag, hur snabbt allting kan vända. Hur det är att ha flow. Och när jag ibland glömmer och börjar hetsa om framtiden så scrollar jag bara tillbaka genom månaderna och ler.

Ben Howard – Keep Your Head Up

Yes

You: (smiling, almost shyly) "I´m going to be in your book?"
I: "Well, your opening line certainly will be..."

What you don´t know. What I did´nt tell you yet. Is that you might be a book of your own.

Crunch time

I need to talk to Anthony now. Cause to much has been left unsaid and I don´t know how to deal with it. Everything is changing and no words have been exchanged. Are we going to pick up and go for it? I need to know, because I´m tired. Tired of this lack of words. It´s not for me. I´m all about words. And you´ve become a big part of my world. Much bigger than I thought. Anthony is so level headed. I sort of know what he will tell me. Open your mouth Nina. Talk to the man. But it´s not that easy. Because too much that should have been said has been left unsaid for so long. And now I really don´t know where to start. Sixty miles north. It´s not the end of the world, I know. But it´s not great either. It´s too new, too fresh, and we´re too complex. And I´m no good with change. Even though I tell myself that it´s the one thing I can trust, the one thing that is static. I´ll adapt. We´ll adapt. But for me, it´s a go (and reach for the stars) or a no go (goodbye) situation. It´s all or nothing. That´s just the kind of person I am. I think we are on the same page. I think you know what I mean. I think you understand that right now, this very moment, is crunch time.

onsdag 7 december 2011

Nights made of satin

Then: Velvet summer dreams. All wrapped up in blankets of stars. Late June. You, at the table opposing ours. My gaze fleeting. Sizing you up. Coming to the conclusion: No, I think not. That changed. In mere minutes. Was it something you said? I don´t remember now. But I do remember your eyes. Transfixed. Focused, on me. I remember your hand on my hip as you steered me into my seat with a firm grip. I remember brushing past you as I moved my head away when you tried to kiss me -- the lights were dimming. "Soft, you said", as you touched my cheek. Too close, too fast. Exploded in my mind and I stepped away. Just to be able to breathe. Sometimes I still have trouble breathing when I am around you. Most of the time, when your gaze is fixed on me, I am the one who has to look away. It´s simply to intense to bear.

I think I´m going to start not to.

Ett kungarike för ett plåster

Idag har jag KOL. Och det som mamma hela tiden benämnt som rökhosta är nog just rökhosta. Så nu får det vara bra med pinnarna. De var trevliga och fyllde sin funktion, men jag klarar inte rädslan och hypokondrin. Det är fan att jag inte är en sådan där härlig typ som klarar av att röka bara på helgerna. Jag har verkligen försökt, men när måndagen kommer är jag den totala bitchen som gör livet surt för precis alla i min närhet. Så, det blir till att fimpa. Jag har gjort det innan, jag har gjort det förr. Och med plåster är det inte särskilt plågsamt. Förutom de första dagarna då. Då ska nog alla hålla sig undan en smula. Snus är ett alternativ. Fast inte ett särskilt gott sådant. För, det får vara bra med att vara slav nu. Det får vara bra med den eviga, nattliga jakten på cigaretter. I´m done here.

tisdag 6 december 2011

Love

Du har de längsta ögonfransar jag någonsin sett. Du har de finaste handlederna i mannaminne. Och när du tittar på mig och ler vill jag ta ner månen åt dig. Dina ögon gnistrar och du säger: "You bitch, you really have me now." Sedan dansar vi genom natten. Klättrar över stängsel, hänger i lyktstolpar, fastnar mot en vägg i den kalla vinternatten och orden bubblar, tankarna far -- upp hela vägen till stjärnorna. Sedan tar du mitt ansikte mellan händerna och stirrar på mig tills jag måste vika undan med blicken. Säger: "I love that you are strong, Nina!" Och någonstans är det nog också nyckeln till varför jag fallit så hårt. Du vill inte ta hand om mig. Då vill gå sida vid sida, luta dig ibland när du snubblar och du vill att jag ska göra detsamma. Det är nytänk för mig. Jag är van vid att få utrymme för alla mina neuroser. Jag är van vid att inte ha några begränsningar. Att luta mig hejdlöst -- så mycket att jag tillslut tappar bort den jag är. Och då måste jag gå. Då måste jag lämna. Bara för att finna. Du låter mig vara. Och när jag hetsar upp mig över någonting litet tittar du bara på mig med dina vackra, gröna ögon och säger: "Ok, but let´s go do something now."

This is what all those songs are about. This is love. Du vet inte varför. Du kan inte sätta fingret på hur det egentligen gick till. Men du vet att det inte längre finns någon återvändo. Att möjligheten att vända om inte längre existerar. Allt som finns är framåt. Med hans hand i din.

Griffin House – River City Lights

måndag 5 december 2011

On the verge

Lundell kunde skrivit vår kärlekshistoria. Eller Brel. Om flickan med pärlörhängen och skräddarsytt, med tankar och demoner som alltid, alltid gör henne rastlös. Och machopojken med guld i händerna. Han som rullar ihop sig till en boll av sorg över sin oförmåga att tala. Klockorna klämtar högt nu. Så högt att jag nästan inte kan höra någonting annat. Och jag vet inte om de varnar eller bejakar. Men det var aldrig enkelt med dig, aldrig svart eller vitt, så jag gissar att de klämtar åt båda hållen. För vi står på randen av klippan. Jag håller din hand hårt. Så hårt att det gör ont. Jag vill aldrig släppa taget.

Men älskling, jag kanske måste.

Ulf Lundell – Jag Saknar Dej

A deer caught in the headlights...

Bara sådär, på en helt vanlig söndag...

M: So Nina, would you like to go to Ireland?
Jag: Sure. (Hjälp, hjälp, goodness gracious!)
M: When would you like to go to Ireland?
Jag: When would you like me to go to Ireland? (Herrejösses, helvete!)
M: Hey, I put the question out there. Now the ball is in your court...
Jag: Ok. Anytime then. The answer is anytime. (I´m so, so in love with this man, but...)
M: For Christmas?
Jag: Ok. For Christmas then. (Jul med Gallagherfamiljen? Did´nt really see that one coming...)

James – Sometimes

söndag 4 december 2011

In due time

Du ser ut som ett barn när du sover. Och inatt kändes det som om jag var på klubb med min bästa vän. Jag skrattade lika mycket som jag gör med henne. Jag dansade lika extravagant som med henne. Jag fick vara nästan lika fri som med henne. Jag undrar vad som ligger i botten här. Hur mycket det här handlar om att jag faktiskt känner att du, din hårda yta till trots, faktiskt behöver mig. Hur mycket som handlar om att jag någonstans vill rädda dig. Det kommer jag nog aldrig att få veta. Inte förrän efteråt. Om det blir något sådant.

Us...

Nej, jag tror inte det. Ikväll var det bara vi. På en klubb mitt i stan. Och jag har aldrig skrattat så mycket. Hoppas att vi alltid har det så här. För det är vi. Alltid.

lördag 3 december 2011

No, I think not

Men jag tror inte att jag kommer att tröttna. Och med risk för viss sirapssliskighet. Hur kan jag? När du är allt jag är, men har så många vrår som jag inte har...

fredag 2 december 2011

Eeeh?!

Ok, han har dyslexi och sms:ar mig: Wot u at?", på reguljär basis. Jag är språkfascist.
Han gillar världens sämsta musik och vet inte vem Kate Bush eller Patti Smith är. Dessa två kvinnor tillber jag på mina bara knän.
Feminism är ett ord han bara hört på tv. För mig är det ständigt närvarande i min vardag.
Han kan stål. Jag kan HR.
I anknytning till ovanstående: Han tycker att November rain är världens vackraste kärlekslåt. Jag föredrar Leonard Cohen.
I framtiden vill han ha tusen barn att komma hem till på den irländska västkusten. Jag är inte särskilt förtjust i ungar (om jag inte känner dem väl) och sätter karriären främst.
Han bär uppknäppt skjorta (även om jag lyckats få honom att knäppa ännu en knapp) och guldmanschetter. (Det senare påminner mig skrämmande mycket om mannen mellan raderna och inget ont i det, men han är 60+.) Jag föredrar business, elegans, pärlor och less is more.
Han är inte främmande för att ta till nävarna. Jag väljer att strida med ord.
Han går till puben på fritiden. Jag skriver romaner och drömmer om en bättre värld.

Eeeeh!? Men well, ni vet vad de säger: Opposites attract. Jag hoppas vid gud att jag inte tröttnar! Då lär det bli jobbigt med detta hjärta och dessa nävar!




Quite simply

Tidigare i veckan slog det mig: pangpang! Att jag förmodligen är arbetslös om fyra veckor. Jag knäade lite under tyngden av den tanken. (Jag har liksom varit förmäten nog att tro att jag aldrig skulle befinna mig i den situationen igen.) Och jag tappade fotfästet en smula. Jag kunde bokstavligt talat känna hur mitt självförtroende bara rann av mig som vatten på en gås. Ja, jag erkänner, jag var en ömklig syn ett tag. Ett hängande huvud fullt av rädslor att inte vara god nog. (Lika lätt som jag drabbas av hybris, lika djupt kan jag också falla.) Men sedan tröttnade jag på att vara rädd. Jag tröttnade på att vara ett offer. Och började prata mig till rätta istället. Varje gång samma tanke flög in i huvudet tillrättavisade jag mig själv milt men bestämt. Efter ett tag märkte jag att det faktiskt fungerade. För jag är inte mitt jobb. Jag är inte min arbetsroll. Min status som människa sitter inte i min extravaganta titel. (Även om den är trevlig.) Den jag är, är mina val, mina erfarenheter, de människor jag omger mig med och de mål jag bestämmer mig för att nå. Det är du och jag under en milsvid himmel med tusen stjärnor. När du säger att jag är fantastisk och hänger i dörren och ropar: "Be careful on your way home", medan du ser mig gå nedför gatan. Den jag är, är någon som alltid vågar, trots att hon alltid, alltid är rädd. Jag är räddare än vanlig nu. Men jag är fortfarande jag och när jag ibland glömmer bort det nyper jag mig i armen och väser en smula åt mig själv. Det är inte svårare än så.

Kate Bush – Jig Of Life