Do you?

Question: Do you know who you are? 
Answer: Ofcourse, I´ve always been the same. För jag har fått plats hela livet. Alltsedan födseln och uppväxten i ett blått hus nere vid vägs ände. Bakom låg en äng -- där vi lekte och klättrade i träd, kastade boll och jagade fjärilar. Och framför låg ditt hus: rågblonda, blåögda du som var min allra bästa vän under så lång tid. Faktum är att alla gatans ungar såg ut ungefär sådär. Utom jag; ljushyad, långbent, fräknig och rödlätt. Argsint och bestämd, stridslysten och godhjärtad. That never changed. I skolan samma sak. Om jag inte gillade dig var jag trubbel (vilket ett par lärare bittert fick erfara) men för det mesta förde jag in energi i rummet. Så följde USA, sedan Tyskland, Ryssland och så USA igen. Men alltid rakryggad. Alltid trygg. I grunden. Även om det ofta var svårt. Den där tryggheten ni gav mig -- i det blåa huset vid världs ände. Den finaste pärlan på mitt pärlhalsband. För alltsedan dess har jag haft en fallenhet att känna mig hemma precis överallt. Därför har jag också många hem. Många ställen på jorden där jag fortfarande vandrar som om det vore mina hemtrakter. Min trygghet bär jag med mig. Jag är mitt hem. Så ja, jag vet precis vem jag är. Och varför.

Question: But how do you know that you know? 
Answer: You have to travel back in your mind and find that moment. That defined you and still defines you. A moment when the essence of what you are was as brilliant and clear as the brightest ray of sunshine. When you knew beyond a doubt -- this is who I am.
Declarative: But I don´t remember...I don´t know.
Exhortation: Then find out. And never loose the answer to your question.

Johan Heltne – Hjärta.Instinkt.Principer