bloggportalen

fredag 29 oktober 2010

Leve stora, självbelåtna Mårran!

 "Årets nobelpris i fysik eller medicin borde naturligtvis ha gått till Fredrik Reinfeldt för hans upptäckt att inga sjukdomar behöver vara längre än ett år -- en upptäckt som saknar motstycke i medicinens historia."

Gunnar Nordenstam - läkare

torsdag 28 oktober 2010

En dröm i rosa

Vad är det för skillnad på en cupcake och en muffins? Förutom glasyren då. Jag har länge undrat. Handlar det bara om yta? Om sockrigt rosa glasyr med strössel i form av lila och mörkrosa stjärnor och hjärtan. Består cupcakes av någonting annat än ägg, smör, socker, mjöl, mjölk och bakpulver -- komponenterna i muffins? Enligt åtskilliga recept är innehållet exakt detsamma, men varför har cupcakes en mer förförisk klang? Är det lite som tjock respektive platteven? Om telefoner med sladd versus trådlösa, strömlinjeformade gadgets som tjänar exakt samma syfte som sina föregångare. Kan cupcakes sägas vara en metafor för vår tid? 2010, där allt ska skina och glänsa, men när det kommer till kritan och vi skrapar lite på ytan så är det samma skitinnehåll trots förpackningen. En 33-årig, långbent blondin tilldelas en av landets tyngsta politiska poster. Känns förbannat häftigt, tills det visar sig att hon är ännu en fet, skallig, Göran/Sven-Otto i fårakläder. "Amen du, det är helt ok att vara miljöpolitisk talesman i riksdagen och åka på bjudresor anordnade av oljejätten Shell. Jag är ju professionell. Och såklart är jag inte ett dugg jävig i mitt beslutsfattande -- jag sitter i styrelsen för ett internationellt teknikkonsultföretag med miljardomsättning, men det påverkar inte mitt beslutsfattande i närliggande frågor. Jag är ju professionell, sa jag. Åh Svetlana, har du bakat? Jag förstår inte hur hon hittar tiden. Så mycket att diska och damma här i min stora våning. Hon är en pärla, min Svetlana! Cupcake anyone?


http://www.aftonbladet.se/debatt/debattamnen/politik/article8035931.ab

Från och med du...

Herregud, detta jävelskap har satt sig i min hjärna. Jag borde skämmas, men kan inte sluta nynna!
Oskar Linnros – Från och med Du

onsdag 27 oktober 2010

Bekännelse

Jag tycker om när människor faller utanför och mellan ramarna. Jag gillar det oväntade och det unika. Därför har jag inte några problem med att bekänna färg, trots att det är lite pinsamt. Vänner, jag kommer aldrig att sluta att tjusas av Ulf Lundell. Och ja, jag är på det klara med att han är en sexist med en ofta vidrigt, medeltidsaktig syn på könen. Jag är såklart även medveten om att han faller under kategorin gubbslem och att madonna/hora konceptet ligger honom varmt om hjärtat. Men jag kan inte rå för det. Jag är hjälplöst fascinerad och han slutar aldrig beröra mig. "En varg söker sin flock" är fortfarande någonting av det vackraste jag läst. Och om jag får välja en låt, bara en, så blir det såklart Isabella. Som varit med mig i ett kyligt, vodkaindränkt Ryssland och genom åren i ett själviskt och intellektuellt begränsat Amerika och sedan tillbaka över jordklotet igen. "Åh, om jag bara för en sekund fick vara Isabella," sa jag på en dejt en gång. Och fortsatte, "if a man would write me a song like Isabella I would marry him right then and there". Allting stannade upp. Mannen på andra sidan bordet betraktade mig andlöst och för en sekund blev jag faktiskt rädd att han skulle falla ner på knä. Och att jag skulle svara ja bara för att ögonblicket var så spontant och romantiskt. Men han lät det passera och det var först senare, på en bensinmack i höjd med Norrköping som jag äntligen sa ja.

Ulf Lundell – Isabella

tisdag 26 oktober 2010

Jag har ben!

Igår var jag på gymmet. Det ångrar jag idag. Efter att vaggat runt som en krabba hela dagen. Och hånats och förlöjligats på olika sätt. Payback's a bitch!

Vampire Weekend – White Sky

måndag 25 oktober 2010

Den vilda jakten på Uzin

Som väntat var det en lömsk känsla som genomsyrade stan ikväll. Och särskilt slug var den såklart runt Lilla torg/Gamla Väster hooden. Vapen tycktes lura innanför varje konstymklätt skjortbröst och vid ett flertal tillfällen kändes det som om jag var med i ett avsnitt av Sopranos. Jag överväldigades av en desperat längtan efter stort hår, svarta stilettklackar och leopardmönstrade linnen i glansigaste polyester. Och jag letade, efter min Uzi, men trots att jag sökte ögonkontakt med de lömskaste av de lömska (och de är många här i södern) så var det ingen som nappade. Valrossmustascher passerade i revy och personer med uppknäppta skjortor och glänsande guldkedjor (vadå, jag har aldrig hävdat att jag inte är fördomsfull) betraktade mig roat när jag viskade fram min förfrågan. I ett sista desperat försök ringde jag en gammal bekant i (du blir dödad bara du råkar blinka) Rosengård. "Uzi? Pistol?" sa han roat. "Du, jag jobbar som arbetsförmedlare och har inga närmare kontakter med den undre världen." Andlöst la jag på telefonluren. Verkligen förvirrande det här. Det var ju så lätt för Expressens reporter, herr Diamant (säkerligen ett namn som gått i arv i generationer inom familjen), som på fem timmar blankt lyckades köpa sig en läckerbit till pistol. Fast vi rör oss kanske i olika cirklar, herr Diamant och jag. Sedan har han ju ett väldigt coolt namn också. Det kanske krävs. Hur låter Electra Nilsson?

http://kvp.expressen.se/nyheter/1.2187290/vi-koper-vapen-pa-fem-timmar

Kärlek från södern

Jag har inte riktigt tid med bloggen idag. Måste ge mig ut för att köpa en Uzi...och kanske ett maskingevär också. Jag bor ju i Malmö och här skjuter vi för att det är kul! Laters!

söndag 24 oktober 2010

Survival strategies

I'll lie about facts, but never about feelings.
Why is that?
Facts don't matter - only feelings.
Facts don't matter? That's not true at all.
Ofcourse it's not true, aphorisms are never true when you look closely at them. Just like feelings.
What? So you'll lie about facts and feelings are never true? What does that leave you?
Only with life.

Med på en öde ö

"We should treat all the trivial things of life seriously and all the serious things of life with sincere and studied triviality"

Söndagsharmoni

Lycka, vilken morgon! Grått och regnigt, och därför perfekt för husmoderliga aktiviteter. Idag blir det blåbärscobblers med min alldeles egen vaniljglass. Och surdegsbröd med soltorkade tomater och oliver med A Fine Frenzy – What I Wouldn't Do i bakgrunden. Jag vill också passa på att tipsa om denna fantastiska karamell av visdom och underfundighet. http://www.prudentadviceformybabydaughter.com/  En kvinnas kärleksfulla tankar och råd till sin dotter, men också ett vackert rättesnöre för varenda en av oss.

Wednesday


#212 Remember that most fairytales were written by men.

"Some of the greatest writers of children’s fables were male: The Brothers Grimm, Hans Christian Andersen, even Walt Disney. You are not a tiny princess awaiting rescue by a valiant man, a symbol of frailty and naïveté, or the punch line in a morality tale. The women in those stories were crafted by a different sex at a different time for a different audience; these days you slay the dragon yourself."
         Och min personliga favorit...

Sunday


#265 You don't have to stick to the recipe.

"Unless you are baking - then, stick to the recipe."

lördag 23 oktober 2010

Det är fullt tillräckligt...

Den "nya lasermannens" härjningar har snabbt fått en politisk dimension. Diskussionen handlar inte längre om en ensam galning som aktivt försöker avrätta slumpmässigt utvalda personer på öppen gata -- istället pratas integrationsproblematik och manifesteras om kärlek och "no violence" på gator och torg och genom sociala medier. Jag får lite "deja vu feeling" här. År 2002 bodde jag i USA, på östkusten. Vid nämnda tidpunkt härjade en sniper i området, satte skräck i ett helt land och dödade totalt tio personer. Och inte vid någon tidpunkt nämndes ordet integration. Inte heller kände jag någonsin en överhängande längtan att leka Di Leva med blommor i hår utanför fullmäktige i min stad. Istället delade jag den gängse uppfattningen att morden utfördes av en störd brottsling som skulle fångas, sättas bakom lås och bom och sedan skulle nyckeln kastas bort. Men i Malmö går diskussionens vågor höga och jag förstår inte varför. Missförstå mig rätt, det är ju trevligt att malmöiterna öppet visar sin kärlek för varandra och sin stad, men vad har integrationspolitiken att göra med en galnings verk? En galning är ju per definition just galen. Varför betyder nämnda galnings aktioner att de multikulturella värderingarna måste försvaras? Malmö som koncept är inte belägrat av en vansinnig, rasistisk mördare, istället är det stadens människor som skräms och beskjuts. Låt oss stanna där. Det behövs inte mer. Det är stort nog.

Oops!

Ja, det är ju smart. Att försöka smuggla en krokodil i sitt handbagage. Och så kan man ju undra om inte lite airport security hade varit på sin plats. Bara en bråkdel av de kontroller jag måste gå igenom för att resa inom Sverige hade nog räckt för att upptäcka vad som egentligen gjorde att handbagaget vägrade ligga stilla. Och så överlever det förbannade djuret också...

http://www.news.com.au/travel/news/crocodile-on-a-plane-kills-19/story-e6frfq80-1225942045322

fredag 22 oktober 2010

Konsten att gilla läget

Ibland väser jag som bekant till här på bloggen och idag fick jag tillfälle att faktiskt väsa och fräsa i verkligheten också.Va, väser du åt mig?! sa kollegan förbluffat och sedan skrek han högt eftersom han hittade plastspindeln jag stoppat i hans skabbiga inneskor vid ett tidigare tillfälle. Det var roligt. Fast undrar vad payback blir. Men ärligt,  03.30 piip, vaknade jag inatt --och kunde jag somna om? Eller var jag tvungen att lösa världsproblemen? Svar nej och sedan ja. Efter att ha kastat mig hit och dit i någon timme bestämde jag mig för att spöka runt lite i våningen istället. Somnade tillslut om vid 06.00 och när mobilen började plinga vid 08.00 var jag såklart fanatiskt grinig och sur. Jag eggade upp mig ytterligare genom att lyssna på Rage Against The Machine – Bulls on Parade om och om igen, sedan gav jag mig alltså av till jobbet för att väsa på min stackars kollega. Fast det var innan jag bestämde mig för att gilla läget. Eftersom det helt enkelt fanns alltför många saker att irritera sig på för att jag skulle orka vara argsint på dem alla. Och så strävar även jag såklart efter att vara en sådan där härligt, knäckebrödskäck människa. Men hitintills har jag inte varit så lyckosam på den fronten.

Glossig och välredigerad

Idag känns det mest som om jag vill leva i en film. Med lyckligt slut. En romantisk komedi kanske. Fast romantiken är ju på plats i mitt liv. Det är annat som inte riktigt stämmer just nu. A few more baby steps...
Pixies – Hey

torsdag 21 oktober 2010

Mr macho man 2010

Smått neurotiska kvinnor med stora hjärtan är jag van vid --och ja, jag erkänner, jag är en av dem. Men neurotiska män som är totalt uppslukade av sin egen spegelbild? Som gräver ner sig i självälskeri och förväntar sig att omvärlden sanktionerar beteendet? Någonstans i mitt medvetande har jag väl vetat att de måste existera, men jag har lyckats undgå närmare kontakter. De senaste halvåret har detta förändrats och frågan jag ställer mig i nuläget är framför allt: hur kan så många finnas på samma ställe? In kommer de, med sina stentvättade jeans anno 1980. Sina teser och dogmer. Och tror att de upptäckt något nytt. Som ingen annan någonsin tänkt på. Och att position och makt är manligt och hett. Det förstår inte att deras förtjänster aldrig någonsin varit eller kommer att vara att de ses som heta ur något perspektiv överhuvudtaget. Faktum är att neurotiska, navelskådande män är vansinnigt osexiga. Och vill jag ha makt och position fixar jag det själv. Fast jag har ju en fäbless för "the Tony Sopranos of the world", lite lagom brutala och känslomässigt frånvarande sådär -- så jag kanske inte är rätt person att uttala mig.

Alan Jackson – Freight Train

Scarlett O'Hara varning

Ibland är jag lite vild och vattnar mina blommor med bubbelvatten. Det kan kanske tyckas en smula extravagant, men för en tjej som kallades drottningen av Saba när hon växte upp är väl lite gammal hederlig hybris både oundviklig och relativt oskyldig.

"Great balls of fire. Don't bother me anymore, and don't call me sugar."

onsdag 20 oktober 2010

A declaration of war!

Du tror. Att jag är oskyldig och blåögd. Och naiv. Och du har rätt. Men du, jag vet precis vad du håller på med. Jag ser det innan du öppnar munnen. Nästan innan du själv vet vad du planerar. För du är så förbannat genomskinlig. Och du fattar inte. Ingenting. Att jag ser rakt igenom dig och att jag spelar på dig som en fiol. Jag vet var min lojalitet ligger. Och det är inte hos dig. Det är ingenting personligt, bara att du är en manipulativ och irriterande narcissist. Mest otroligt är det är du är så självgod att du tror ditt lilla spel funkar. Du tror att ingen ser, men vi vet. Alla. Du har en agenda. Men du, det är hit men inte längre. Nu är det stopp. Du förstår inte det. Håller inte med. Du vill fortsätta pressa? Men så kom an då, så ser vi vad som händer. Jag lovar, du kommer att hata det du får!

För spektakulär lungkapacitet: Howlin' Wolf – Smokestack Lightnin´

måndag 18 oktober 2010

Min Tony

Och så har jag till min egen och omvärldens förskräckelse utvecklat ett crush på allas vår småfete, neurotiske och ultratöntige antihjälte. Så jag fortsätter att luras från soffan nu. Tillsammans med Tony Soprano. Och så ägnar jag mig åt att finna lyckan i att smida ränker mot min kollegas inneskor. Låtsasorm alternativt fastlimning i golvet med hjälp av kraftig, självhäftande tejp.
Even a broken clock is right twice a day

Certain days

Ibland stöter man på en dag som av olika anledningar borde vara tung, men som inte är det. Jag blir lika förvånad varje gång. Men hallå, du är bräcklig just nu --varför agerar du inte därefter? Varför lyckas du skaka på axlarna och gå vidare bara sådär? Var hittar du kraften att utmana farhågor, sträcka ut tungan åt ledsnaden och ge fingret åt mörkret? Och även om ditt leende kanske inte alltid når hela vägen fram till ögonen så lurar det iallafall i ögonvrån. Kan man lura sig själv till lycka? Till ro? Till en sorts förnöjsamhet? Jag börjar tro det. Fast vissa dagar räcker det förstås inte med att luras. Vissa dagar kräver mer power, mer action. Men idag räckte det.

Rufus Wainwright – Hallelujah

söndag 17 oktober 2010

När åker vi?

Ikväll drömmer jag om att dricka kaffe på ett morgonrusigt kafé i London. Vara full och galen i Rom och älska vettlöst i Berlin. Jag vill köpa nya, mörkbruna stövlar i blänkande läder i Paris och skratta tills tårarna rinner i ett bländande vackert Madrid. Andas den höga, klara luften i ett höstligt Moskva och se den mäktiga la Bohéme i det vackra operahuset i Prag. Ha en förtrollande romans i  Budapest och se världen genom dina ögon i ett grönskimrande Dublin. Så kom igen honey, packa väskan så ger vi oss av!

Ingrid Michaelson – Little Romance

Defining moments

Så har jag då äntligen sett mr Moneybrother. Stilig som få är han, och med en stämma med det rätta raspet. Fast när det kommer till kritan så måste jag erkänna att jag inte är alltför begeistrad. Det är för trevligt, så trevligt att det inte sällan blir både banalt och lite enkelspårigt grabbigt. Bäst var han när han gjorde en cover på underbart vackra Downtown train av Tom Waits. Originalet har en alldeles speciell plats i mitt hjärta. Den gick på repeat den där första magiska ankomstdagen i Moskva. Jag minns att jag stod vid fönstret i mitt studentrum på fjortonde våningen. Det var blåsigt och grått. Utanför stod en jättelik ek och en vit plastkasse lekte tafatt mellan grenarna. Jag följde dess dans och kände i hela kroppen att livet nu var oåterkalleligt förändrat, att någonting nytt hade tagit sin början och att jag inte hade kunnat vända om även om jag hade velat. Det finns en handfull ögonblick som definierar riktningen på ditt liv. Detta var ett av mina. För just då, just där i fönstret i det främmande land som från och med nu var hemma, var mitt liv förändrat för alltid. Det minnet tog han fram Pengabrorsan. Och bara det var värt biljettpriset.

Moneybrother – Downtown Train (Tåget Som Går In Till Stan)

lördag 16 oktober 2010

Snopet!

Än en gång kan svensk byråkrati stoltsera. Och Försäkringskassan har på sedvanligt maner överträffat bilden av sig själv. När Jesper Odheim kontaktade premiepensionsmyndigheten PPM för att byta sina fonder fick han till sin förvåning beskedet att detta inte var möjligt eftersom han enligt myndighetens dokumentation varit död de sista åtta åren. Det spelade inte så stor roll att han haft flera och långa telefonsamtal med myndigheten. Han klassades fortfarande som avliden. En märklig känsla att höra det där. "Tyvärr, du är registrerad som avliden i våra register så vi kan inte hjälpa dig angående ditt pensionsspar." Efter en lång process har Jesper äntligen fått ett skadestånd på 30.000 från Försäkringskassan. (Ja, det var såklart denna, den mest trångsynta och stelbenta av alla myndigheter, som var roten till felregistreringen.) Konstigt nog verkar det som om just myndighetsutövande tar fram det sämsta i individen.  Handläggarna blir dummare och mer trångsynta, empatin och medmänskligheten försvinner upp i tomma intet och logik, vad ska den vara bra för? Det är som om ett beslutsorgan som är så maktfullkomligt gör att individerna på beslutsnivå inte behöver ta ansvar för de beslut de faktiskt fattar. Och logiken i en sådan institution styrs inte av faktisk logik utan av luddiga paragrafer och riktlinjer som går att applicera lite efter smak och tycke. Fast Jesper Odheim är å andra sidan en erfarenhet rikare. Väldigt få människor kan faktiskt säga att de haft förtjänsten att dö två gånger under sin livstid. Faktum är att få människor kan säga att de ens dött en gång -- det brukar döden sätta stopp för. Du kanske skulle skriva en bok Jesper?

http://www.expressen.se/nyheter/1.2176694/jesper-37-var-registrerad-som-dod-i-atta-ar

torsdag 14 oktober 2010

The chilly April air

Borders crossed by
his heavy breathing
Fingers tangled, entangled in hair and skin

At this point I feel no death upclosing
I feel no thoughts take shape in my mind
Only the heaviness of his imagination
is breathing through my brain
Attraction from the deep within
he takes me to the end and back to
life again
Spirits rising high above the curly clouds
making me spin and twist and want

Aloud I say, what next?
And as he kisses me softly he answers
"Don't worry, tomorrow is another day."

onsdag 13 oktober 2010

Miss business

I morgon natt ska jag bo på hotell. Ensam. För pengar som inte är mina. Det känns härligt/fasansfullt vuxet. Att åka på jobbkonferens i en stad x antal timmar bort i två dygn. För jag är professionell. Det måste man vara i en arbetssituation. Speciellt i morse när jag hamnade i konflikt med Sven-Åke tråkmåns om vem som skulle sätta på kaffet på kontoret. Då var jag verkligen business woman med stort W. Eller när jag i smyg placerade vår fruktansvärt läskiga skyltdocka bakom min kollegas dörr -- så att den kraftfulla gestalten skrämde livet ur honom när han tumlade in en smula sömnig och tufsig en morgon i förra veckan. För att inte tala om att jag aldrig kan låta bli att provoceras av den generella jargong av gubbighet som präglar verksamheten. Och missförstå mig rätt nu, jag hyser ofta en stark kärlek till gubben. Men det funkar inte om nämnda åldring är en sexist som tillskriver mig vissa bestämda egenskaper på grund av att jag råkar vara av kvinnligt kön. Då slår jag bakut. Så nej, jag får väl erkänna att jag inte är särskilt professionell alla gånger. Men jag är iallafall bra på att låtsas. Därför rullar jag ihop mig till en glad liten boll i hotellsängen i morgon. Och känner mig härligt vuxen och mogen.

Fiona Apple – Criminal

tisdag 12 oktober 2010

Sju förbannat irriterande grader celsius!

Fan, det är för mörkt ute. Och snart är det dags för mössa också (handskarna är redan på plats). Det är för kallt och för mycket frost. Sju grader idag....SJU GRADER! My lord, vi är ju bara mitten av oktober! Ikväll blev det mörkt klockan 18.30 -- och snart kommer den härliga vintertiden på det. Så förskjuter vi ljuset ännu en timme. Ärligt talat, jag kräks på detta ständiga flåsande om det nordiska ljuset. De "vita nätterna". Men hallå, vad spelar det för roll när vi tvingas framdriva vår eländiga existens i ett ständigt skymningslandskap med bitande isvindar som sällskap under sex månader av året? Grådaskigt och slaskande. Det kan inte vara hälsosamt. Detta mörker och huttrande tystnad. Inte undra på att Norden är världsbäst på den heliga helgsupen -- man kan ju bli alkoholist för mindre. Så jag skiter i detta nu -- och emigrerar söderut. Bokar biljetter till något varmt paradis och är tillbaka någon gång i slutet på mars. Fast jag har ju några möten i morgon som jag inte kan missa...verksamheten måste ju utvecklas i rätt riktning -- tänk om de inte lyckas hålla budget. Och så har jag ju just förnyat mitt medlemskap på gymmet...och efter många års snyltande är TV licensen äntligen betald... Och precis så där enkelt snurrar ekorrhjulet vidare mina vänner. In i framtiden och mot en ny vår. Men jag ska iallafall ut i helgen. Det är heligt.

Björk – There's More To Life Than This

måndag 11 oktober 2010

Hitlerapelsinens återkomst

När jag tänker efter var det inte särskilt moget. Men oj vad jag saknar er ibland. Särskilt när rollen jag axlar nu känns alltför tunggrodd och mitt ansvar oändligt. Eller, inte direkt er som personer, nog mer som grupp, som ett helhetskoncept -- jag som aldrig velat begränsas av något så fånigt som grupptillhörighet. Men med er fanns det en dynamik, en rymd i tanken och en humor som gränsade det absurda. Jag undrar: Chefen, hur valde han ut oss? "Hm, låt mig se -- vi tar åtta orginella och kraftfulla individer, sedan placerar vi dem i en tät, sammansvetsad arbetsgrupp där de inte har någonstans att fly -- och så ser vi vad som händer." Och visst, det var spänt ibland. Och ja, ni irriterade mig -- varenda dag och varenda en av er. Men jösses vad jag skrattade. Så jag kiknade och tårarna sprutade. När jag jagade runt och letade Hitlermustaschprydd frukt i mitt skrivbord. Lekte tafatt i korridorerna mellan kontoren och fräste och spottade när jag släntrade förbi ditt skrivbord. Retade kristdemokrater och moderater och muskelstinna byggjobbare på lunchen. Kastade runt med blåa silikonägg och spelade töntig, åldersstigen honky-tonk före och efter besökstiden. Det är tyngre nu. Mer givande på många sätt -- ett utmanande klimat och en möjlighet att växa upp till trädtopparna. Men ibland längtar jag lite efter känslan av lätthet och ett bubblande, fräsande, levande anything goes!

söndag 10 oktober 2010

Fokus är off och så förbannat fel!

 Fem smarta bröstövningar!
(så blir du av med hänget och klarar penntricket)

Artikeln som gör honom till din bästa älskare
(lämna artikel framme i smyg!)

Och naturligtvis favoriten -- vilken kändisstil har du? 

Ursäkta, men är det bara jag som blir förbannad när ovanstående headlines möter mig i tidningsmontern? Jag menar, exakt hur osmarta tror publicisterna att vi kvinnor faktiskt är? Är detta vad de tror att vi går igång på? Ibland faller jag till föga och inhandlar någon blaska där dessa eller liknande frågeställningar behandlas och det slutar alltid med att jag irriterat förpassar den till papperskorgen innan jag ens läst igenom halva. Och så sitter jag där, med min ilska och skam. Vad är det för budskap vi prackar på dagens tonåringar? Ungdomsarbetslösheten uppgår till 25% och 40% av de som är arbetslösa är under 25 år. Men du, jag är lite upptagen med mina bröstövningar just nu. Så jag har inte tid att diskutera det --men kom hit så ska jag förklara det där med penntricket. Det är aldrig för tidigt att börja träna. Och lilla vän, du känner dig pressad till analsex säger du? Men du, jag har en artikel här --den handlar om hur du gör "honom" till din bästa älskare. Lämna den framme så är han snart lite mer sexuellt upplyst. Sedan är du ju i en ålder när du inte vet vem du är ännu. Du letar och provar dig fram. Du är inte sällan förvirrad och osäker. Men du, vad kan då vara bättre än att du får jämföra dig med Victoria Beckham och andra hälsosamma kvinnor i 30-års åldern? Så ta det här testet honey! Och lämna det där med politik och att styra världen åt mig. Jag ska ta tag i det snart --så snart jag är klar med penntricket.

torsdag 7 oktober 2010

Varifrån kommer denna ömhet?

Jag har kallats pretentiös. Och kvasiintellektuell. Jag tycker inte att Nobelpriset i litteratur ska gå till Astrid Lindgren (trots att hon gjort så många barn glada) och jag är inte särskilt intresserad av de litterära förtjänsterna hos våra svenska deckarförfattare. Jag tycker inte att allt som är skrivet automatiskt är litteratur. Det krävs någonting mer, någonting större. Konsten måste fungera som en väg någonstans -- ut eller in eller bort -- det beror på. Men långt där inne i hjärtat ska det kännas. När jag ser en tavla, läser en dikt eller en bok. Inte alltid. Men för att jag ska gå med på att kalla någonting för konst, någon för poet eller författare. Jag avgudar Marina Tvetaeva. Just därför att hennes ord går rakt in i mig. Lämnar mig hudlös. Men kanske framför allt därför att de fortsätter att bränna bakom ögonlocken långt efter att jag lagt ifrån mig boken och gått ut. Det, är konst för mig.

"Where does this tenderness come from?
These are not the - first curls I
have stroked slowly - and lips I
have known are - darker than yours

as stars rise often and go out again
(where does this tenderness come from?)
so many eyes have risen and died out
in front of these eyes of mine.

and yet no such song have
I heard in the darkness of night before,
(where does this tenderness come from?):
here, on the ribs of the singer.

Where does this tenderness come from?
And what shall I do with it, young
sly singer, just passing by?
Your lashes are - longer than anyone's."

Marina Tvetaeva 1916



onsdag 6 oktober 2010

tisdag 5 oktober 2010

Vem vill du vara?

När mitt liv inte går tillräckligt snabbt. När det handlar om lugn istället för handling -- då faller jag. Snabbt och utan skyddsnät. Men jag är trött på det här nu. Trött på att allt hela tiden måste gå i 110. Trött på att lycka är synonymt med fart. Och på att inte tillåta mig att hitta lugnet mellan stormarna. Nog för att handling ofta är vägen ut. Men vi har alla har ett ansvar för våra egna liv och hur vi förhåller oss till oss själva och vår omvärld. Och enough is enough. Jag bestämde mig för länge sedan att livet handlar om val. Du väljer inte bara livstil och dem du älskar, utan också vem du vill vara. Genetiken är ett skal, på många sätt en chimär -- när det kommer till kritan bestämmer du själv ditt innehåll. Det är självklart att vi har vissa karaktärsdrag som formar oss, men min poäng är att vi inte behöver stanna i vår box -- mellan våra egna ramar. Valet är fritt och valet är ditt. Vem vill du vara? Så jag struntar i min fäbless för det röriga nu. Och går ut och leker i solen en stund.

Augustana – Hey Now

måndag 4 oktober 2010

Moscow by night

As one
Rain and bad acid
the surrender is endless...

I know they're up there
in heat and notes
Strange smiles bound and slitter
shaping perfection
The sound makes me
transparent
power of will zero
Nothing but now

I wonder if I left any footprints


En boll av gulsvart längtan

Jeez, en sån här liten krabat kommer snart att bli en del av mitt liv. Eller, inte förrän till våren är det sagt, men jag är förstås redan där. Kan ju helt enkelt inte vara annat.

Någon som kan tänka sig att vara valpvakt?

In love

Jag är fast. Betuttad och beroende av ännu en tv-serie. Dr Quinn Medicine woman har aldrig varit någon favorit, men jag lovar, i Öster om Eden är Jane Seymour av lite annan kaliber. Fast de inledande scenerna med de två rivaliserande bröderna Adam och Charles är långt ifrån bra. 35-åriga skådespelare (med begynnande flint och kulmage) som ska agera tonåriga hetsporrar känns inte särskilt trovärdigt. Stundtals gjorde överspel och taffliga replikskiften att jag ville skrika högt av irritation, men efter ett tag bet sig berättelsen och karaktärerna fast. Miniseriens huvudperson är långt ifrån James Deans hudlösa skildring av Cal Trask i filmatiseringen från 1955, men berättelsen går fortfarande på djupet. Steinbeck kan det där med persongalleri. Precis som i den fantastiska Vredens Druvor retar och förför han om vartannat --och han har en tendens att hela tiden spela på skiljelinjen mellan gott och ont, galenskap och normalitet. Och miniserien, Öster om Eden, förför. Trots sin lite oputsade skepnad. Fast mest av allt får den mig att vilja cykla ner till biblioteket och låna boken.

söndag 3 oktober 2010

lördag 2 oktober 2010

Embrace the nerd within!

Jag är en flitig förespråkare av att ta väl hand om den inre nörden. Som jag ser det har nördigheten många förtjänster och fördelar. Livet blir inte roligare än du gör det, men med hjälp av nörden blir det lite roligare, jag lovar. Jag har tur. Det finns en del lätt galenskap inom familjen, så jag socialiserades tidigt in i rollen och idag är jag ytterst tacksam för det. Att vara nörd är intressant, originellt och framförallt förbenat mycket roligare än att sträva efter likformighet. För vem vill egentligen vara som alla andra? Visst kan det vara bekvämt att smälta in, men knappas särskilt kul i längden. Så gör dig själv en tjänst och släpp alla tankar på politisk korrekthet. Sträck på ryggen och räck lång tunga åt Jante. Och när du ändå är igång, slå på stereon och kicka igång din inre nörd med hjälp av guldkornet Merle Haggard – Okie From Muskogee. 

Jaha

När jag vaknade i morse överfölls jag direkt av en känsla att vilja klubba hela natten igenom. Bara för att jag inte kan. Delvis eftersom jag fortfarande ser ut som om jag gått en omgång mot Mickey Rourke och delvis därför att jag helt enkelt fortfarande är alltför trött och gnällig för att överhuvudtaget klubba någon annanstans än i soffan eller sängen. Och där klubbar jag bäst med böcker och eventuellt lite Tony Soprano och Carmela. Ibland kan man inte få vad man vill. Det tycker jag är tabbigt värre.

fredag 1 oktober 2010

Varmt välkommen kära resfeber!

Hurra, idag damp Lonely Planet Vietnam ner i brevlådan! Så nu går hjärnan på högvarv. Och hjärtat pumpar lite fortare. Resfebern är här. Södra eller norra? Berg eller strand? Inget är klart. Allt öppet och formbart. Och snacka om att jag kommer att äta ihjäl mig. Och dricka alldeles för mycket risvin. Och bada trots att jag hela tiden hävdat att jag är alltför rädd för stenfiskar och hajar. Men vem är så mesig att de åker till andra sidan jordklotet för att sedan bada i något hotells sunkiga, klorstinkande pool? Det finns liksom inte. Det här är roligt. Planeringsstadiet. Nästan lika roligt som själva resan. Vietnam ligger öppet -- dess blodiga historia, fattigdomen, den färgsprakande kulturen, bristen på demokrati, men också landets skönhet och befolkningens omtalade värme och vänlighet. Och det enda som egentligen är riktigt säkert är att jag kommer att skaffa mig en sån där häftig, trekantig hatt när jag är där. Och att kanske, bara kanske tar jag äntligen mod till mig och riskerar livet genom att hoppa bungyjump från någon öde bro ute i bushen. Bara för att veta säkert att jag lever lite sådär.

Solkatt

Åh, vad jag önskar att jag bodde på landet! Så att jag kunde ha min alldeles egen solkatt. Och möjligen bli lite mindre irriterad. Kanske inte så nödvändigt att visa tänderna alltför mycket när närmaste granne bor en kvart bort med bil. Oavsett hur idiotisk nämnda granne än må vara. Fast frågan är om det skulle hålla i längden. Jag har ju en tendens att starta bråk när jag är uttråkad också. Och det känns som om jag kanske skulle bli det --bland alla de förbannat, vackra blommorna och de irriterande, djupgröna bladen. Alltför mycket provocerande stillhet. Så det är nog bäst att jag stannar i stan ett tag till. Där jag är omgiven av en aldrig sinande ström av irritationsmoment. Och där blottande av tänderna faktiskt är en nödvändighet, inte bara en möjlighet. Så tillsvidare får jag umgås med andras solkatter istället. For a while...