Jag tror...

Att den här bloggen riskerar att bli en regelrätt siraps och honungssoppa. På gränsen till för äckligt söt. Som vackert, men kräkframkallande spunnet socker i ljuvaste rosa eller skiraste vitt. Eller en hel kaka Marabou mjölkchoklad tätt följd av en påse sega råttor i skimrande, artificiella färger. Sockerchock och diabetesvarning nuförtiden. Och jag ber om ursäkt, men tyvärr, trots att livet på många sätt är svårt just nu (med uppsägning och sedvanlig och konstant skräck för olika inbillade åkommor) så är soluppgången det enda som existerar. Jag vill skrika från hustaken och stanna uppe hela natten, bara för att jag kan. För jag är förtrollad. Av en man med gröna, gröna ögon, svart hår och gräslig klädstil (fast den har dock blivit bättre sedan jag kom in i bilden). Jag har en konstant längtan att nipa honom i näsan och rufsa om hans hår. Och jag undrar om någon, någonstans, i någon tid, känt så här tidigare. Jag är såklart övertygad om att så inte är fallet. Precis som de andra två gångerna. Första gången minns jag att jag antastade människor på gatan. Jag flög på allehanda främlingar och frågade om de någonsin varit kära. Jag bad dem berätta om då, hur det var, vad hon/han hette. Hur det kändes när de vandrade hand i hand nedför gatan med bankande hjärtan. Jag får precis samma impulser idag, men är inte tjugotvå längre och därför något mer kontrollerad. Och så har jag ju min blogg. Som jag kan stoppa full med hur mycket socker jag vill. Som jag kan överösa med söta karameller, färgglatt, sockerstint "Gott och blandat" och sirapssliskig, men beroendeframkallande mjölkchoklad. Because seriously: Desto längre tid som går. Desto fler magiska minuter som passerar och blir till minnen. Well, honey, the worse it´s going to get.