Lundell kunde skrivit vår kärlekshistoria. Eller Brel. Om flickan med pärlörhängen och skräddarsytt, med tankar och demoner som alltid, alltid gör henne rastlös. Och machopojken med guld i händerna. Han som rullar ihop sig till en boll av sorg över sin oförmåga att tala. Klockorna klämtar högt nu. Så högt att jag nästan inte kan höra någonting annat. Och jag vet inte om de varnar eller bejakar. Men det var aldrig enkelt med dig, aldrig svart eller vitt, så jag gissar att de klämtar åt båda hållen. För vi står på randen av klippan. Jag håller din hand hårt. Så hårt att det gör ont. Jag vill aldrig släppa taget.
Men älskling, jag kanske måste.
Ulf Lundell – Jag Saknar Dej
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar