A thousand and one reasons

Du har rätt, vet du. Jag vet inte hur du vet, men du gör det. Jag gissar att du är precis lika intuitiv som jag. För någonting annat håller på att komma emellan. Och då väljer du såklart att flippa ut totalt. It´s just your way. Jag tror att du är ovan. Så ovan vid att någon annan håller i trådarna. Det är därför du jagar mig om och om igen. På de mest underliga tider. I fyra månader har jag kunnat sätta klockan efter dina samtal. På dag och tid. Nu är du totalt oberäknelig. Du ringer när du brukar, men hör också av dig vid tidpunkter när jag är ovan att behöva hantera dig. Du frågar saker jag är ovan att svara på (när det gäller dig), du vill att vi ska resa till andra städer, du vill att vi ska laga mat och se borta med vinden, men samtidigt är du är hård som flinta (pansaret är tillbaka och den lilla glipan där jag smet in är stängd). Varje gång jag säger: "No, I´m busy", tänker jag: "Det där var nog sista gången". Men så plingar telefonen till igen, (du skriver sms -- du skriver aldrig sms!) och du är på andra sidan. Jag svarar någonting förstrött och tänker i andra banor ganska direkt efteråt. Men så plingar det till igen och igen. Du skrämmer mig inte. Jag skulle aldrig kunna vara rädd för dig, men jag undrar -- hur du vet. Hur du visste redan i helgen. Innan jag ens riktigt visste själv. Jag är inte en person som tror på det övernaturliga, men det har hela tiden varit någonting mycket annorlunda med denna romans. Hur jag vandrade in, (på ett ställe som jag hatar), hur du sa saker som i min bok förtjänade tiotusen örfilar, men i slutändan tog jag emot ett glas vin (jag som alltid, alltid betalar för mig själv) och sedan gav jag dig mitt telefonnummer. Hela den rafflande sommaren. Allt som flimrat förbi mellan raderna -- för egentligen behövde vi aldrig några ord. Sedan konflikt, hårdhet och frånvaro. Men hela tiden kände jag dig. Jag kunde hålla på att sortera min tvätt utan en tanke på någonting för att plötsligt behöva stappla baklänges och föra handen till hjärttrakten. Din närvaro var så stark att jag golvades. Vi har alltid haft en nästan kuslig, telepatisk kommunikation. Därför vet jag precis vad som händer i dig nu. Du är tung. Du är arg. För det är alltid den vägen du väljer. Det är en av anledningarna att jag inte kan stanna.

Men det finns tusen andra.

Thank god for silent mode

On a sunday? Really Gallagher! Fuck off!

Idjott!

Din jävla idiot! Det är precis som om du känner på dig att jag är på gång. Som om du vet att nu är det dax att hålla dig undan. Men du, det spelar ingen som helst roll, I´m done here. Och på torsdag (din vanliga hälsningsdag) är det för sent. Då finns det annat som tar min tid och jag kommer inte att svara. Vilket betyder att du kommer att fortsätta ringa, jag kommer att fortsätta att inte svara och i slutändan kommer det vi hade att vara nedsolkat och fult. Och jag kommer att vara ännu en bitch på din Europakarta -- just precis det jag ville undvika. But that´s life I guess. Valet är hur som helst inte mitt. Du har mage att ringa och i anklagande ordalag fråga om jag var ute igår. (Bara för att jag inte svarade på dina nattliga sms.) Att säga: "Give my best to him", när jag är upptagen med att gå på bio med en vän (som råkar vara väldigt mycket tjej). Jag tackar försynen att jag var där jag var i fredags, så att jag fick svart på vitt på hur idiotiskt du beter dig. Jag säger fortfarande good luck och all the best. Men det griper till lite i magen när jag gör det.

När du kommer tillbaka är det för sent, alltför sent.

Rädsla

Och så det enda jag kan lyssna på när det viner i mig. Som just precis nu.

Ulf Lundell – Hon Måste Va En Kristen Kommunist

Butterfly mode

Så har fjällen plötsligt fallit. Och bara sådär är det inte längre svårt att inte svara när du ringer. Det sker per automatik. För hjärtat klappar inte längre när jag ser på dig. Jag vet inte varför. Men jag tror att det mesta har sin tid. Och denna var din. Den håller på att rinna ut i sanden. Jag hoppas att du är på samma blad. Så att detta inte behöver göra alltför ont. Så att våra minnen kan förbli sprakande, brännande, guldkantade. För du har hjälpt mig spränga mig ut ur den gråa puppan där jag inte fick någon luft. Mina nya färgstarka, glittrande vingar är inte helt torra ännu och jag är lite vinglig, men för varje dag som går flyger jag ännu lite högre, ännu lite längre. Jag ser dig där nere. Hur du blir mindre och mindre i natten. Snart är jag för högt upp för att komma tillbaka ner igen.

God morgon kvälla

Ok. Jag är vaken nu. Och klockan är nästan sex. Bra där Nina! Igår fick jag bevittna ännu en tuppfight (ja, Irish var såklart inblandad), jag fick världens finaste komplimang ("du är en intressant människa"), och så fick jag bli skrikig och enerverande plakatfull. Idag känner jag mig som ett mycket blekt lakan och jag kan inte riktigt förstå hur jag ska orka ta mig ut och runt till den där festen ikväll. Nu ska jag äntligen tvätta bort gårdagens smink, fylla tvättmaskinen till bredden och dricka dagens första kopp kaffe.

Jacques Brel – Ne Me Quitte Pas - Ré-enregistrement 1972

Friday fantastic!

Åh, fredag! Och jag är totalt utarbetad efter att ha blivit utskälld av diverse eftersom jag i blixtrande hast tvingades byta konferensdatum. Helt plötsligt blev jag fem år, putade med läppen och ville skrika: "Men det är inte mitt fel. Jag kan inte hjälpa det!" Fast det gjorde jag förstås inte (utom till kollegorna). Istället var jag proffsig och effektiv. Gladlynt och mild, och tog emot klagomålen med en hjälpande vänlig hand. Men inuti bets jag såklart en smula. Tydligen kan jag när jag vill. Det känns tryggt att veta. Och nu vill jag bara däcka i sängen. Under filten som jag fått av kommunledningen. Fast vad vore en fredag utan AW? Svar: Ingen fredag alls. Det blir inget flaxande inpå sena timmen inatt dock. Snarare lite lugn och stillsam samvaro i en fönsterkarm ut mot gambianrondellen. Och lite häng med den mest komplicerade, men absolut sötaste irländaren i mannaminne. Tjusningen i att bjuda på te och munhuggas är verkligen förbannat underskattad.

Robyn – Don't Fucking Tell Me What To Do

Diamond

Ibland undrar jag hur djupt jag har gått. Inte vad du tänker -- I could care less, men vad känner du? Eftersom du inte talar är det omöjligt att veta. Men jag kan gissa. I fredags kväll, när du kom in i min lägenhet och tog tag i mig precis innanför dörren. Såg mig i ögonen i en evighet och höll mig så tätt, tätt intill ännu längre. Sedan förföljde du mig ut i köket utan att släppa taget. Jag släpade runt på dig medan jag försökte göra te och när det äntligen var klart damp du ner i min fåtölj och drog mig med dig med orden: "You have to hug me now". På många sätt hade mitt liv varit bättre utan dig. Mina kära men hatade Marlboro lights hade kunna flyga åt pipsvängen, mina helger kunde spenderats med att leva som jag borde efter att ha lämnat en lång relation -- som singel. Mina dörrar hade fått vara ifred och mina grannar hade åtminstone fått en lugn stund under helgerna. Men jag är trött på beige. Jag är trött på vintervitt och ljusgrått. Jag vill ha karmosinrött och lysande orange. Azurblått och gnistrande violett. Så, du får vara min soluppgång ett tag framöver. Trots att alla kort är osäkra med dig (förutom att du hör av dig och att jag inte gör det). Och trots att jag aldrig vet om och när jag ska behöva gå.

Ben Howard – Diamonds

The danger of being a romantic

Är att jag kanske inte alltid ser så klart. Och att jag lätt blir kär i känslan av att vara förälskad, istället för objektet jag tror att jag är förälskad i. Eller så är jag bara ganska förvirrad just nu -- med fyra män som upptar merparten av tiden i mitt huvud (fast jag lämnar dem hemma när jag går till jobbet). Såklart finns det en som får större volym än de andra. Han har bär skjortor med knapparna uppknäppta ner till naveln (upptäckte jag när min kära väninna skickade över bilderna från festen i lördags), näbbskor med spänne (även kallade italienare) och har ett mycket glesnande hårfäste. Nu är jag lite elak det vet jag, but I have very conflicted feelings about this man. För jag kan inte rå för att jag frågar mig själv ibland: Varför Nina, varför? Och sedan sitter jag i min korgstol i några minuter och känner mig dum som ett spån. För helt ärligt, jag har faktiskt ingen aning.

Men det är ok det med.

Unexpected

Inatt drömde jag om dig. Vi vandrade hand i hand längs med vattenbrynet på en strand. Det var kulen höst och allt var grått. När jag vaknade med ett ryck kände jag en intensiv smärta över att ha förlorat dig. Sedan upptäckte jag att mitt huvud vilade på din bröstkorg.

Förtröstan

Så har jag lyckats ännu en gång. Utan att egentligen veta varför eller hur. Mitt liv har nog alltid varit sådant. Plötsligt faller massor med vackra saker i knäet på mig och jag fattar absolut noll. För idag har jag fixat en talare till min konferens. Som vanligen tar 60.000 för ett framträdande (viktig, viktig man), men just denna gången har han bestämt sig för att närvara helt gratis. (Jag tänker inte fråga honom varför.) Ungefär som när jag desperat sökte bostad för tre månader sedan, bara för att de facto hittas av en hyresvärd, och efter en vecka hade jag en alldeles egen lya mitt i hjärtat av Malmö. (Skitsamma att han numera troligen bittert ångrar sitt tilltag.) Eller när jag författade världens kaxigaste ansökningsbrev till min drömtjänst och blev kontaktad av VD:n två timmar senare. (Jag fick ju som bekant också tjänsten som har visat sig vara det roligaste jag någonsin tagit mig för.)

Jag måste ha förskräckligt flitiga skyddsänglar.

Daylight

"I just want to be next to you..."

Bright Eyes – First Day Of My Life

Gentlemannen

Du hade varit så stolt över mig. På så många sätt att jag inte ens kan räkna dem. För den jag har blivit. Vad jag gör. Och hur jag gör det. Du var alltid stoltast över oss. Hela vägen. Ända sedan vi var barn. Du. Rak i ryggen. Stilig in i det sista. Med dina golfklubbor tätt intill. Ibland blev du utslängd. Du hade lånat pengar som du inte betalat tillbaka (lite för många gånger). Du hade promenerat runt i det blå huset vid vägs ände utan att ta av dig skorna, alltför många gånger. För du var lite av en handfull. Och gjorde på ditt eget sätt och ingen annans. Jag fick dig att gråta en gång. Genom att ge dig en trumpen, föraktfull tonårsblick under nattsvart spretigt hår när du frågade mig hur det var i skolan. Men det var bara en gång. När du blev sjuk hälsade jag på. Tillsammans med honungshunden med de chokladbruna ögonen och pojken med blonda lockar som jag förälskat mig i på buss tjugo. Då lyste du av glädje och stolthet. Jag tänker på dig ofta. Mest nere vid havet när vågorna kluckar. Vi brukade springa på varandra där genom bråkiga tonår och de tidiga tjugo. För dig kunde jag inte göra något fel. Och även när jag gjorde fel var det rätt. När du ser ner nu, från din himmel (var den än är) ler du nog extra förnöjt och säger: "Ja, du fru Rosa, hon blir nog statsminister eller professor tillslut."

Rainbow

När jag är med dig. Finns det inte längre någonting som gör ont. Ingenting skrämmer mig. Nuet är allt som existerar. Och det glimmar i regnbågens alla färger. Jag känner smärtan, men det gör ingenting. Jag tänker fortfarande samma tankar, men de är inte längre skrämmande. För jag är här. Jag lever. Jag får uppleva detta ögonblick. Botten är svart. Men ljuset tränger ut ur sprickorna. Och sedan, när du tar mitt ansikte mellan dina händer. När jag ser in i dina ögon. Exploderar allt i ljus.

Bara för att...

Nu har jag tvättat tre maskiner tvätt. Diskat alla glas jag äger. Dammsugit golven i samtliga rum och vinkat av fint besök från Göteborg. I huvudet skriver jag förlåtbrev till mina arma grannar (som verkligen fick veta att de levde inatt), hetsar över arbetsveckan som kommer och så tänker jag på dig. Jag vet att jag kan vara lite väl intensiv ibland. Och jag vet att du fascineras samtidigt som du skräms av det draget. Tidigt i morse. Precis som alltid när det blir för mycket drama för att du ska känna dig bekväm, började dina ögonlock att fladdra. Och medan du blinkade som besatt gick jag ännu lite närmare. Bara för att se vad som skulle hända.

Då log du.

Jonathan Johansson – Aldrig ensam

Rättfelrättfel?

Inte så smart Nina. To be continued...

Markus Krunegård – Ibland gör man rätt, ibland gör man fel

On

"I like me and you here..."

Säkert! – Isarna

Fortsatta lunchplaner

Jag: Ja, Gökboet/dårhuset/dagiset -- kärt barn har många namn...
KM: (ler)
Jag: Och ibland blir jag sentimental och trött på att jobba med kompetenta och normala människor.
KM: (Höjer frågande på ögonbrynen.)
Jag: Ja, så därför är Gökboet numera mitt självklara val av lunchställe.
KM: Jaha, och hur ska jag tolka det?
Jag: Vadå?
KM: Flykten till Gökboet, från kompetenta och normala människor.
Jag: (Frågande)
KM: (Med ett flin) Ja, men hur passar jag, som ditt val av lunchgäst, in i det sammanhanget?

Jag: (I tysthet) Attans, attans, attans att du redan är upptagen!

Some songs...

Vill du inte slita ut. För de tillhör en speciell tid. Och när du spelar dem tar de dig direkt tillbaka till den du en gång var. Du vill bevara den känslan. Du vill ha dina minnen intakta. Du vill inte blanda ihop då med nu. För det är lätt att sudda ut igår. Tiden har en tendens att göra det. Men ikväll, ikväll tillåter jag mig att spela denna: David Bowie – Strangers When We Meet. Om och om igen. Inte därför att jag vill tillbaka. Men därför ibland, ibland känns det bra när det gör lite ont, bara en smula, där inne på botten.

Åh, denna härlighet!

Idag tvingades jag närvara på ännu en evinnerlig personalfika (ja, jag störs ofta av andra människor). Det hela slutade med att jag hotade min chef medan jag åt en clementin.

Rollbesättning: Chef, (sittande på kortsidan av bordet, skalandes en apelsin), jag, (snett bredvid -- just plockat åt mig en clementin ur fruktkorgen), Lisa, (som just vid tillfället åt en clementin bredvid mig), resten av arbetslaget (tio personer på resterande platser, ätandes tårta).

Chef: Åh ja, de små flickorna äter clementiner medan den store mannen såklart äter en apelsin.
Jag: (Sätter första klyftan i halsen av chocken och börjar hosta).
Lisa: Mummel, mummel (ohörbart vad).
Arbetslaget: Hahaha!
Chef: Hehe (i sann glädje över sitt eget skämt).
Jag: (Slutar klökas på clementinen, spänner ögonen i chefen och väser) Akta dig!
Chef: Hehe!
Jag: (Visar tänderna och artikulerar stavelserna extra noga) Akta dig!!!
Chef: (Flinar nöjt i mjugg.)

Sen fick jag såklart ågren. Fan, jag måste försöka vara lite mindre stridslysten och välja mina krig mer omsorgsfullt. Jag ska genast börja ett nytt, vänligt och milt liv. Det är mitt fredagsmål.

Lunchplaner

KM: Bestäm du ställe. Jag har tjänstecykel, så jag har bra räckvidd.
Jag: Tjänstecykel? Det är grejer det...
KM: Jag har faktiskt tillgång till tjänstegasbil också. Fast jag tror det räcker med cykeln i detta fallet.
Jag: Regionen har verkligen skaffat sig fördelar.
KM: Mmmm, because we´re worth it.
Jag: Ok, men vi möts på Gökboet då?
KM: Gökboet? Var det inte där du brukade jobba?

Do you?

Question: Do you know who you are? 
Answer: Ofcourse, I´ve always been the same. För jag har fått plats hela livet. Alltsedan födseln och uppväxten i ett blått hus nere vid vägs ände. Bakom låg en äng -- där vi lekte och klättrade i träd, kastade boll och jagade fjärilar. Och framför låg ditt hus: rågblonda, blåögda du som var min allra bästa vän under så lång tid. Faktum är att alla gatans ungar såg ut ungefär sådär. Utom jag; ljushyad, långbent, fräknig och rödlätt. Argsint och bestämd, stridslysten och godhjärtad. That never changed. I skolan samma sak. Om jag inte gillade dig var jag trubbel (vilket ett par lärare bittert fick erfara) men för det mesta förde jag in energi i rummet. Så följde USA, sedan Tyskland, Ryssland och så USA igen. Men alltid rakryggad. Alltid trygg. I grunden. Även om det ofta var svårt. Den där tryggheten ni gav mig -- i det blåa huset vid världs ände. Den finaste pärlan på mitt pärlhalsband. För alltsedan dess har jag haft en fallenhet att känna mig hemma precis överallt. Därför har jag också många hem. Många ställen på jorden där jag fortfarande vandrar som om det vore mina hemtrakter. Min trygghet bär jag med mig. Jag är mitt hem. Så ja, jag vet precis vem jag är. Och varför.

Question: But how do you know that you know? 
Answer: You have to travel back in your mind and find that moment. That defined you and still defines you. A moment when the essence of what you are was as brilliant and clear as the brightest ray of sunshine. When you knew beyond a doubt -- this is who I am.
Declarative: But I don´t remember...I don´t know.
Exhortation: Then find out. And never loose the answer to your question.

Johan Heltne – Hjärta.Instinkt.Principer

Forever

This morning. Always. Bara därför att.

Ben Howard – Only Love

Häxerier

Idag har INTE varit den bästa av dagar. Som avslut tvingades jag gå på min evinnerliga designkurs. (Som jag i slutet av varje termin beskriver i termer av dödande tristess och aldrig mer, men lik förbannat återvänder jag igen och igen av någon morbid, självplågande anledning.) Så, jag sitter där vid min maskin, med mitt tyg, och plötsligt känner jag en påtaglig närvaro. Utan att behöva titta upp vet jag vem det är. Den fruktansvärt, enerverande kvinnan som jag åtskilliga gånger råkat i luven på, eftersom hon konsekvent vägrar plocka undan efter sig när den obligatoriska fikan är undanstökad. Jag förstår att hon vill någonting -- (förmodligen ville hon ha just MIN plats) och jag hinner tänka: (med fanatisk frenesi) "Jag hatar dig kärring." Men sedan händer någonting underligt -- hon vänder på klacken och går bort till andra sidan lokalen. Sedan höll hon sig undan mig resten av kvällen. Jag börjar tro att jag har vissa psychic powers. And boy, I´m I going to use them!

Fuck

Ursäkta mig livet. URSÄKTA, men kan du lugna ner dig ett slag nu kanske? På tre månader har jag hunnit med följande:

Lämna en av de viktigaste relationerna i mitt liv. (Med den bästa mannen jag någonsin känt.)
Flytta. (Till någonting som är bara mittmittmitt och där jag trivs som fisken.)
Säga upp mig från mitt jobb. (Som jag hatade.)
Sylta in mig med någon typ av småalkad irländare. (Som drev mig till vansinne på så många sätt att jag inte ens kan räkna dem.)
Få ett nytt jobb. (Med arbetsuppgifter som passar mig som handen i handsken.)

Man kan ju tycka att det skulle räcka där. Kanske. Men nej, från och med den 1 december ska jag tydligen stå till arbetsmarknadens förfogande. I lagom tid till den där jävlafucking julen också. Och jag ska irriteras av tomtar och bjällerklang i flera månader framöver. Så ja, jag är en smula lack nu. Kom igen berömda "Ninaflow", visa vad du är värd. I dare you!

Det finns

Romanser -- som funkar som språngbräda ifrån någonting, käpp rätt ut i det okända. Sedan finns det sådana som handlar om att hitta ett lugn, en harmoni, ett hem. Och så finns det romanser som präglar dig. Oåterkalleligt. Som aldrig riktigt släpper greppet. De blir någonstans din måttstock, som ingen kan leva upp till. Inte ens du själv. Vi är min måttstock, och vi har nog alltid varit det -- alltsedan den där dagen, tjugotvå år ung, när du plötsligt stod framför mig i hisshallen, i det iskalla landet två flygtimmar bort. Jag minns att jag kurade ihop mig till en boll på golvet efter vårt första samtal. Bakom skrivbordet i mitt lilla, lilla studentrum -- så att ingen kunde se mig. För jag visste helt enkelt inte var jag skulle göra av mig. Vi har varit med mig sedan dess. Trots att vi ofta packade våra väskor. Trots att vi ofta försökte lämna och gå. Jag gjorde det tillslut. Sju år och många resor senare. Jag saknar inte dig. Och jag tänker inte särskilt ofta på dig. Men tanken slår mig ibland -- att vi är svåra, omöjliga att följa. För ingenting kan någonsin bli lika stort. Lika dramatiskt. Lika brännande nytt.

Den tanken skrämmer livet ur mig.

Ben Howard – The Fear

Chipsbrist

Idag mår jag lite som jag förtjänar. Och mitt "good morning, morning" inifrån sängbolstren var varken särskilt rungande eller kraftfullt. Snarare handlade det mer om ett: God morgon för fan -- jag behöver en Ipren! Efter att ha släpat mig upp och rafsat fram en sådan från köksskåpets inre regioner känns morgonen dock lite mer tjänstvillig. Solen skiner på min balkong -- ännu en sån där fantastisk höstdag med klar, hög luft som är som ett glas kallt vatten när du andas in den. Och jag ska få köra bil. Hela vägen till kattfarmorn på landsbygden. Det kan behövas. Efter en natt som innefattade alltför många rutiga skjortor (jag är ekonom/ingenjör/student, men egentligen vill jag bara göra film/jobba med media/pr). Fast jag fick skratta tills jag kiknade, fick retas och diskutera och köra inside jokes som gjorde att samtliga närvarande tillslut låg och vred sig som maskar på mitt salongsgolv. Och jag åkte såklart på bannor för att jag missat att köpa snacks (jag är inte så bra på snacks) och slutligen fick riskakorna åka fram. (De mottogs mer avogt av vissa än andra.) Så ja, jag är ganska säker på att mina grannar fortfarande vet att de lever. Trots att det var ett tag sedan de fick stå ut med: "Top of the mornin´to ya! How the hell are you doin´?", när de försökte sig på att gå ut med soporna. Det känns tryggt!

Words of wisdom

Irish: I think white might be your colour.
Jag: Darling, every colour is my colour.

Good morning, morning!

Du är kall, men full av solsken. Du är glad och full av tillförsikt. En hel dag, bara min -- utan tankar på the lion´s den och de kontakter jag måste ta i maktborgen nästa vecka. Utan att packa den eviga grönsakslådan (som jag sällan faktiskt äter upp), flänga runt på cykeln genom stadstrafiken, bara för att sedan befinna mig under chefens (mycket) granskande lupp. Inga tankar på det hatade ekorrhjulet, inga känslor av hopplöshet därför att livet rullar ifrån mig, så snabbt, alltför snabbt. Och en kommande kväll och natt. Fiesta i den vackraste lyan i stan (jag måste ju fortsätta roa mina grannar), och isande vitt vin i lass på kylning. För inatt (med Irish i Dublin) finns inga risker för störningsmoment, ingen risk för telefonterror och ingen rädsla att svara i min egen telefon -- så jag får lov att bli hur full och glad som helst. Med alla de allra bästa runt mig. I en dansande, hoppande, sjudande ring. Och just nu? Just nu låter jag dammet yra och lämnar disken framme på köksbänken. Slänger på mig vinterjackan, stoppar fötterna i stövlarna och drar på mig mössan och handskarna. Sedan går jag ut i parken och säger ett strålande, rungande hej! till höstsolen!

Justin Townes Earle – One More Night in Brooklyn

Tune in

Och så denna. Innan jag beger mig ut för AW. Bara för att den är så fasansfullt snygg!

Deer Tick – Twenty Miles

En helt vanlig tisdagskväll

Mamma: Vad?
Jag: Men mamma, han är en seriös person...
Mamma: Nina, jag har inte sovit på två månader.
Jag: Men...
Mamma: Nej, nu får det vara nog!
Jag: Va?
Mamma: Det räcker och blir över med irländaren!
Jag: Men vänta...
Mamma: Nej, min nattsömn har blivit störd länge nog!
Tystnad...
Mamma: Är vi överens?
Jag: Ja, mamma.
.
Priset du betalar när (de arma) föräldrarna läser din blogg.

En helt vanlig lördagsmorgon

Pappa: Har han ringt?
Jag: Ja.
Pappa: Hur många gånger?
Jag: Fyra.
Pappa: Svarade du?
Jag: Nej.
Pappa: Duktig tös!

Och betalar, och betalar...

Hallå världen!

Jaha. Igår var jag ett lik och idag kan jag överhuvudtaget inte tänka mig att gå och sova. Energin bubblar i kroppen och jag kan inte sitta still. Trots att jag har ägnat kvällen åt att deppa över ekorrhjulet, i fönstret på tredje våningen ut mot tidernas bästa rondell. (Som faktiskt är relativt folktom nuförtiden -- Skånekylan jagar tydligen bort samtliga Gambianer som man annars tvingas vandra förbi på vägen.) Nu drömmer jag om att two-steppa into oblivion till denna: Brooks & Dunn – Honky Tonk Stomp - featuring Billy Gibbons. Inte för att jag de facto kan two-steppa, men jag är bra på att fäktas med armarna och det räcker egentligen lång väg. I morgon är chefen bortrest, så då dansar råttan (jag) på taket. Håll utkik. Uppåt, forever uppåt.

Onsdag -- check!

Cirkus 21.30 och ja, jag sitter upp, men jösses, egentligen sover jag redan. Hundratio knop som vanligt på kontoret. Idag har jag pratat med tjugo rektorer, blivit utskälld och kallad antifeminist därför att jag lyckats bortse ifrån genusaspekten i mitt utbildningsprogram. Druckit ungefär hundra muggar kaffe, pratat politik med en moderat och lyckats reta chefen genom att bara finnas till. Vidare hänger hotet om uppsägning över mitt huvud (roliga tider att ge sig ut på jobbmarknaden igen), jag måste börja dra i mina röda kontakter på Stadshuset för näringslivets räkning och den enda jag har skrattat åt under dagen är mig själv. Så ja, allt är ungefär, precis, som vanligt alltså.

Emil Jensen – Jag är van

Your song

Ane Brun – Balloon Ranger

Still.

Live with it

Heartbreak är när du försökt och försökt och försökt att lappa ihop i så många år att du gått sönder. Heartbreak är när du lagat och limmat in i evigheten därför att du verkligen, verkligen inte vill gå, även om du borde. Heartbreak är att lämna någon som du lagt ditt liv och din framtid i händerna på -- bara därför att det var totalt omöjligt att göra på något annat sätt. För utan honom skulle ditt liv inte vara värt någonting. Du har vandrat uppför altargången och sagt ditt "I do". Du har lämnat ditt land och kuskat genom the Badlands, förbi Mount Rushmore och genom Yellowstone. Bara för att upptäcka att du är ensam, så ensam in i döden, med bara dina böcker som sällskap. Heartbreak var när du sparade varenda dollar du tjänade i det där heta köket, köpte en biljett tur och retur till ett vinterkallt Norden, bara för att få spendera 48 timmar med henne innan du satte dig på planet tillbaka. Heartbreak var när du lämnade allt du visste, bara för att flyga över halva jordklotet till ett socialistland i fjärran. För att den du älskade var så sjuk av hemlängtan att hennes tårar hade tagit slut. Heartbreak var när du upptäckte att du inte var tillräcklig, att du gjorde fel även när du försökte göra rätt. Att du gick nedför gatan med blicken i marken, stängde in dig mellan fyra väggar, bara för att hon var så rädd att flyga utan dig. Heartbreak är när jag fem år senare möter din blick över ett folkhav och direkt förflyttas in i samma tillstånd som det vi lämnade. Heartbreak är att jag agerar kall och oberörd. Charmig och leende. Bara för att bryta ihop utanför Stadshuset och falla, falla, falla mot marken, därför att benen inte längre lyder mig.

Vissa saker går aldrig över.

U2 – If You Wear That Velvet Dress

Hundratio procent magkänsla

Fan, jag har kört på en tråd bara för att mitt hjärta säger JAAAA! Fan, fan, fan, men ni borde vilja ha detta. Snälla, ta det! Jag måste verkligen sluta upp med det där. Att gå dit hjärtat leder mig. Det är illa nog att det tar över i privatlivet, men i arbetslivet? Mitt i karriären -- på det roligaste och mest utmanande jobbet jag någonsin haft. Och alla litar på mig. Alla tror att jag gjort det jag skulle. Men fan, ni måste vilja ha detta! Min framtid hänger i trådarna, över bråddjupet. Funkar inte detta blir det troligen a-kassa och författande ett tag framöver. Mitt i ännu en jävlafucking ekonomisk kris. Kan vi inte bara kasta Grekland i ättestupan? Och Irland? (No offence dear Irish.) Arghhh! Men magkänslan säger att detta ska funka. Att this is it. Fast jag borde researchat mer innan jag slog på stora trumman och entusiasmerade en hel arbetsplats. Fan! Nu ska jag sluta upp med att svära, göra en kopp rogivande te och försöka tagga ner. Och i morgon ska jag jobba tills ögonen blöder.

Men: (bara en gång till) för fan Nina!

Tillbakablick

Den bästa sommaren i mannaminne. Ni fanns där hela tiden. Det jag minns bäst och mest är oss i ditt fönster. På tredje våningen ut mot en rondell. Vinden var ljum och vi spelade the Cave Singers på hög volym i dina skraltiga högtalare. Luften surrade av röster, vinet flödade och en efter en dök de upp som gubben i lådan. Med blonda kalufser, röda, bruna och svarta. Vissa av dem pratade spanska, vissa svenska och andra knagglig engelska. Det kändes lätt, det kändes luftigt och det kändes som om det aldrig skulle ta slut. Nu strilar höstregnet längs med mina rutor. Och vinden är isande Skånekall. Men när denna The Cave Singers – Summer Light  ljuder i min stereo är jag tillbaka precis där igen. Där allting började om på nytt.

En dag i solen

Utan bakfylla. Med samtal över latte, över chai, över bakverk och grillade ciabattas i höstens sista solstrålar. Och Julias ögon när jag berättade. Sånt jag inte berättat för många. Om dig. Det fick mig liksom att tippa över i huvudet. Som ung, när hon hittade sin pappa i dörröppningen, sluddrande, klockan tre på morgonen. När det egentligen var han som skulle hitta henne, han som skulle bli arg på henne, han som skulle rädda henne.  Säkerhetsaspekten i det hela. När jag förra helgen hittade min ytterdörr vidöppen, på vid gavel ut mot trapphuset. Och jag visste ju, att det inte var jag som öppnat den utan du, in drunken stupor. Hon kände igen sig i mina ord och det skakade om mig. Jag såg femtonåringen framför mig. Valhänt, allt var nytt och tilliten hade aldrig funnits, den finns ännu inte. Hon berättade om gråtmildhet och självhat över flaskan. Om känslor som svämmade över ju mer alkohol han drack. Om en brusten barndom och en flicka som aldrig fick känna att hon kunde luta sig och som fortfarande söker efter någon att luta sig mot. Jag är vuxen. Jag har ingen rättighet att gå vidare. Den rättigheten försakade jag dagen jag växte upp. Med vidöppna ögon ser jag, alla er som finns runt mig. Alla ni som bildar ett nät, en famn att falla tillbaka mot. Jag ser er oro och förstår att nu är en tid för skyldighet, nu är en tid för rationalitet och logik, gentemot mig själv och mot er. Jag sviker inte. Jag sviker aldrig. Allt annat kan kvitta.

Ane Brun – To Let Myself Go

Relief

Åh, lättnad. Du var ju så viktig. Det känns bra att vi skiljs på goda premisser. Jag fick säga att jag önskar dig allt gott. Jag fick säga: "You deserve it." Nu går vi båda vidare och när vi ser tillbaka är det endast goda tankar vi tänker. Din tid i Malmö innefattar en stark, men sårbar rödhårig flicka som heter Nina. Som genom dig fick kraft att skapa sig ett helt nytt liv. Och för mig: det jag fick av komplicerade, irriterande och fina Gallagher från den gröna ön går knappt att sätta ord på. Men skulle jag välja ett vore det hopp. Om att det liv jag ville ha låg inom räckhåll. Om att allt skulle ordna sig, och att jag aldrig skulle sluta växa om jag inte valde att göra det. Sedan har jag alltid varit förälskad i ditt land. Det började redan innan dig och redan innan jag träffade Steven från Trinity College. Jag var upptagen då. Hade just träffat den som blev en av mitt livs stora kärlekar. Och förresten var det nog mer min romantiska bild av rugged, emerald green landscapes som kallade. Stor poesi föds i hjärtat. Du kickstartade mitt!

Mercy

You did well today. Du kontaktade mig när den sena eftermiddagssolen fortfarande sken in genom mina fönster. Du var ledsen över att ha förstört min dörr, du bad om ursäkt för ditt temperament. Du ville att vi skulle ses över en middag. Som normala människor, vid en normal tidpunkt. Jag lät dig hänga i luften ett tag. Jag är bra på det där med att ha stoltheten som sköld. It´s how I operate. Men tillslut var jag tvungen att säga: "It´s ok. And just so you know. You´re in my good books." För det är du ju. Och jag kunde känna ditt leende över gator och torg, genom minuter och sekunder. Sedan gick jag ut i kvällningen utan dig, och förundrades över den fantastiska Ane Brun. Som fick mig att glömma alla strider, alla krav och all prestationsångest för en sekund. När Babel kallade lockades jag vidare, men I did well too, för jag valde att svänga av några gator innan. Och istället sätta nyckeln i låset på dörren som går upp med automatik (jag älskar min hyresvärd), ställa cykeln på gården, gå uppför två trappor och öppna dörren till den vackraste lägenhet jag någonsin sett. Jag dricker ryskt! ljust öl (pivo), spotify kör Ane utan uppehåll och snart ska jag rulla ihop mig till en boll och återgå till silent mode för inatt.

Ane Brun – One

A return to silent mode

Så började telefonterrorn igen. Fast från dolt nummer denna gång. Jag gissar att du använde din irländska telefon -- du har gjort det tidigare, när du inte var säker på att jag skulle svara om jag såg ditt namn i displayen. Men du, det är inte särskilt många människor som ringer mig mitt i natten, och som inte slutar ringa. Visst, jag lät dig tro att du inte var ensam om min tid. Jag lät dig tro att det fanns andra i mitt liv. Men egentligen, trots att jag ibland mötte andra över en kopp kaffe, så fanns bara du. Det är så jag fungerar -- allt eller inget och du gick på djupet. Så det blir till att ligga lågt med alkoholen inatt igen. För jag kan inte svara. Vi måste avsluta här. Det finns inget att bygga på, mer än spänning, evigt spel och kamp. Inte för att jag är intresserad av att bygga någonting i nuläget. Jag byggde i många år och han är fortfarande så värdefull att jag inte kan se mig bygga någonting med någon annan. Men du drar ner mig. Och jag behöver min tid och kraft till annat. Jag kan inte ta hand om någon annans neuroser, jag har nog av mina egna. Så, leta upp någon annan. Jag vet att du kan göra det på fem röda. Häng inte kvar, häng inte fast, för du och jag kan aldrig bli ett vi. Och du vet det, men jag gick på djupet jag med. Jag gör ju gärna det. För jag pratar inte som andra. Jag berör andra ämnen -- de som egentligen är viktiga. Och att slåss kan också vara beroendeframkallande. Spänningen i slaget oemotståndlig. Jag om någon vet det. Efter år i USA med en komplicerad, briljant man med mörka ögon, svart hår och ljus, ljus hud. Han var inte helt olik dig faktiskt. Med kraftiga ögonbryn (det var det första jag lade märke till hos dig när våra ögon möttes över huvuden i lokalen där allting började), kejserligt utmejslade drag och kraftig skäggväxt. Han bar också på demoner, men var inte riktigt lika skadad. Men vi tog nästan kål på varandra. Och det tog mig många år att ta mig över och förbi oss. Jag gör det inte igen. Once in a lifetime is enough honey. Även om en del av mig inte vill någonting hellre än att plocka upp den där telefonen och ha dig här hos mig igen.

Rufus Wainwright – Everybody Knows

Tough guy

Det är som om det var ett annat liv. Du och jag, hand i hand. Du och jag, när vi satt på gatan i arla morgonstunden och planerade våra liv. Du och jag i fönstret ut mot världens vackraste rondell när du försökte orientera dig i min stad. Du och jag så tätt ihop som om vi vore sammanväxta. I en sommar som passerat, med brännande, skärande, smärtande förtecken. För det var alltid en kamp. Och jag tror att vi var precis lika starka. Den slutgiltiga striden stod utan vinnare. Men jag lämnade walk over, bara för att du behövde det mer än jag. Jag åkte under dig igår. Under konstruktionen av metall där du spenderar din tid. Log för mig själv när jag mindes dina fraser -- ditt språk, långt mer extravagant än vad jag föreställde mig. Because just like me, you like really big words. Jag saknar dig inte längre. Du är en del av en annan tid nu. Och jag har stängt om den. En diamant i ett gyllene skrin som jag kommer att ta fram och titta på ibland. Undrar om någon sett dig så tidigare. Som en ädelsten i minnets korridorer. Jag tror du hade gillat den metaforen. Fast förmodligen hade du flinat och kallat mig sentimental. Sedan hade du tagit mina händer i dina -- brutna, sargade, förstörda.

"From what?"
"From fighting Nina. I always had to fight."

Mest av allt mot dig själv tror jag. Men jag kan ha fel.

Melissa Horn – Jag kan inte skilja på

Working on a miracle

Inatt drabbades jag än en gång av insomnia. Men det handlade inte om Irish eyes denna gången. Det kändes bra. Istället var det ansvaret som lagts på mig som spökade. Såklart, du har rekryterat en verksamhetschef (tror du). Du har ingen aning om att jag mest agerat dagispersonal i ett år. På samma gång är det oerhört berikande att ses som svaret på ekvationen, lösningen på gåtan -- hoppet i en sträng och ekonomiskt ansträngd värld. Jag tänker inte svika. Jag kan göra detta. Jag vet det -- långt där inne. Du har inte sett fel, men du måste ge mig lite tid. Jag kan inte vända skutan på en femöring. Och du, akta dig för mitt temperament. Tryck inte på för många knappar på en gång -- för då är risken att jag bits. Vi behöver stå på samma sida nu. För att reda upp oredan och ta oss fram till våren, ljuset och alla trädgårdsaktiviteter. Med självrespekt och budget intakta. Jag är ju lite galen. Det har du nog redan sett. Jag gör saker på mitt sätt och ingen annans. Men jag är villig att lära såklart. Om du har tålamod och vaktar din tunga så gör jag samma sak. Så, it´s full speed ahead, insomnia or not. Och varmt  välkommen allra bästa fredag!

Paloma Faith – Upside Down

Fadersomsorger

Jag: Hej
Pappa: Hej på dig. Hur är det?
Jag: Hm, har du läst bloggen?
Pappa: Ja.
(Talande tystnad)
Pappa: Jag måste visst ta med mig spackel?
Jag: Det vore nog en god idé.
Pappa: Ja, jag tänkte kanske det.

Mod

Ett kraftfullt elixir -- det där med att tro att man kan rädda någon. Men det är egentligen inte min grej och jag trodde faktiskt inte att det fanns i mig. Så du lärde mig någonting nytt. För ja, du behöver räddas, men jag är inte personen som kan/vill göra det. Så det där sms:et får vara. Det är bättre så. Jag tror ändå du kommer minnas mig som en hägring. Iallafall när allt har lugnat ner sig i ditt huvud. Och du, i all din svärta, i all din ilska, i all din sorg, så räddade du faktiskt mig. Från ett liv som inte längre var mitt. Du såg ett liv som slocknat och en rödhårig flicka som inte riktigt vågade. Sedan vände du upp och ner på allt och jag vågade plötsligt våga igen.

När jag flög in från Stockholm inatt. Kände jag att min vackra lägenhet i hjärtat av Malmö redan var mitt hem. Att det inte fanns någon annanstans jag hellre ville vara. Och när det kommer till dig: Jag gav alltid mer än jag tog. Det är jag glad för idag. För du hjälpte mig förändra allt. Du hjälpte mig tänka om och skapa nytt. Nu? Nu är saker och ting precis, exakt som de ska vara.

Away, but you´re still here...

Jag fick flyga sextio mil norrut för att distansen skulle infinna sig. För den är här nu. Du är fortfarande i mitt huvud. Fortfarande i mitt blod, men jag kan se ut och bortom våra gator, våra vägar. Genom stan. Från Södra Skolgatan och österut. Nattliga vandringar med min hand i din, så nära, nära. Jag undrar vad du egentligen tänkte. Du var ju så ovan vid att sätta ord på känslor, den sämsta. Du exploderade och grät istället. När du minst anade. Jag kommer att se dig lite överallt ett tag, hjärtat kommer att lyfta en smula bara för att komma ner igen. För det kommer inte att vara du, bara någon som på långt håll påminner om dig. Men min stad är vår nu. Inte min.  "We ended on a really bad note, but I hope things are ok between us. I hope you think well of me, as I do of you." Det är inlagt i min telefon. Under sparade meddelanden. Ännu vet jag inte om jag kommer att trycka på sändknappen...

Beyond crazy

"Get the fuck out, I want you to leave and don´t bother coming back!" Jag önskar att jag valt andra ord. Jag önskar att jag inte tappat fattningen så besinningslöst. Men så var det alltid med dig -- besinningslöst bortom alla gränser, absurda känslostormar och orimlig, skärande passion. Det som äter mig nu. Det som far igenom mitt huvud när jag gråter i min soffhörna -- är att du ska minnas mig med ilska och ånger. It´s killing me honey. Men jag var stor nog att ge dig sista ordet. Stor nog att spela med. Bara för att jag vet att du behöver det. Som tack för allt. För du kickstartade mitt hjärta -- pangpang! -- fick mig att springa som vinden, tänka tankar utanför alla ramar, göra saker jag inte trodde mig vara kapabel till. Och nu, går jag sönder, brister, trots att det är lönlöst. Jag tror att vi båda visste. Att slutet måste komma. Jag tror att vi båda var lika delaktiga i vad som hände den där morgonen. När jag stoppade din mobil i kylen och du slog ett hål i min dörr med knytnäven. Sedan slängde jag ut dig. Jag har fortfarande mina hemska ord ringande i öronen. Men det kunde nog inte blivit på något annat sätt. Inte mellan oss. Intensivt, skärande, brännande hett var alltid vår grej. Hur kunde då slutet bli något annat?

En hel livstid har passerat, men bara ännu en sommar. Den bästa och värsta av alla. För ingen fick mig på knä som du. Ingen fick mig att gå i spinn som du. Ingen drev mig till vansinnets gräns som du. Ingen fick mig att känna mig så levande som du. För ja, vi var skrivna i stjärnorna. Fast alltid utan någon framtid.

Darling

Let´s not change our minds. Let´s just leave eachother be. Atleast for a while. Untill things settle down in my life. Untill we know, really know what we want. Because it was never clear with you. My mind wandered in one direction and my heart in another. Besides, two hotheads as one seems like somewhat of an impossible equation. Even though lightning bolts kept on flashing before my eyes when I looked at you. Even though I sometimes had trouble breathing when you held me so close, so tight and the world stopped moving for a second or two. But our lives were never compatible. Forever unable to merge, I think. But you taught more than most. About the world. About who I want to be. And one day I´ll tell my children about you. When they´re flying, soaring high above the clouds.

I so hope you will find your peace. I so hope you find your way. And I´ll never, ever be sorry. Not in a million years. Even though we left eachother a little bruised. Be well my darling.

Mumford & Sons – The Cave

Insomnia

The world is silent. The world is still. Everything is still in colour, but feels like black and white. So much water under the bridge, so much movement, and now -- chilling, bitter stillness. I don´t wish you were here. It´s better that you´re not, for both of us. But I do hate that we ended on such a bad note, because you really did mean something. I meant something, and everything will be set in grey for a while without it. I hope, despite all, that you think well of me. I hope, inspite of everything, that you remember me kindly. I hope, I really wish, that when you look back you smile. And that the smile reaches your eyes.

Out with a bang!

Det började med ett högljutt pang! När du tog tag i mig vid Folkets den där ljumma sensommarnatten och allt stannade av i några sekunder. Jag fann mig själv hålla andan lite för länge -- sedan stapplade jag baklänges, bort från dina händer, för jag kände direkt att du var farlig för mitt hjärta. Jag minns att jag sprang hem den natten -- hög på adrenalin. Sedan skrev jag ett sms som skulle blivit slutet på historien. Att jag inte kunde. Men "in another life." Svaret kom direkt: "In this life darling." Du fick vänta ett tag, men det blev som du hade förutspått. Och i morse sa vi adjö. Med ett lika högljutt pang som den natten. Det gick snabbt och var mera explosivt än jag kunnat ana. Världen är fortfarande densamma. Fast lite mindre färgstark. Jag är fortfarande jag. Fast lite tunnare och blekare. Tomheten är den övergripande känslan i bröstet. Inte saknad. Jag har liksom stängt ner och stängt av den. Men du kommer att stanna kvar i mig ett tag. Och det kommer att dröja innan jag låter mina tankar bli minnen. Jag vet att det är många som drar en djup suck av lättnad nu. För ni förstod nog aldrig mitt val. Men hörni, han var sjövild och vilse, men inte fel, aldrig fel. Tvärtom, just då, i vårt ögonblick, var han förbannat, vansinnigt, fantastiskt rätt.

Melissa Horn – Dom som bländats av ljuset

Come on then...

Jaha, så du är på väg. Som vanligt en fredagnatt. Med dina neuroser, din svartsjuka och ditt jag -- som är så stort att hälften kunde vara nog. Men shit, du får mig att skratta. Hela vägen från tårna. Varje eviga gång. Som ingen annan. Och du roar även andra. När du jagar cyklister, med eller utan bälte, med eller utan skjorta. Fan, jag är så glad att du kom förbi. Världen är en annan sedan dig. Roligare, djupare, mer intensiv. Det tar jag med mig när jag går. För det kommer jag att göra. Mellan pints och fags och schlansher. Men tills dess.... du är maddafakking fänstästic och ännu är jag inte trött!