Shelly

Himlen öppnade sig när jag körde hem längs med kanalen. Den sa allt det som jag inte kunde yttra. Alla ord som aldrig blev sagda, helt enkelt för att det inte går -- du är inte längre min. Men du, jag glömmer aldrig. Oss. Vi två. I ur och skur. Rusk och regn. Sol och kvävande hetta. En del av mig längtar tillbaka. En del av mig vill vända om. Men vi vet båda att detta är vad som gäller. It's crunchtime och båten lämnade strandbanken för längesedan. Det är för långt och tungt att ro tillbaka.

"Fasten your seatbelt. It´s going to be a bumpy ride."

Mina klänningar vajar i vinden. Här på tredje våningen. I karmosinrött, blekrosa och smaragdgrönt. Påminner mig om den månad som gått och allt som passerat. I nästa vecka är jag på annan plats. I nästa vecka börjar allt om igen. Mina naglar är fortfarande blå, men nagellacket flagnar. Och jag börjar äntligen landa. Det känns lite tomt. Lite tråkigt, lite lojt att inte längre sväva, att börja känna marken under fötterna. Behovet av kontroll infinner sig igen. Inte lika säkert som vanligt, men trevande och frågande. Svaret är: "Ja, välkommen åter, men håll dig på mattan. Jag behöver dig inte längre som jag gjorde. Jag klarar mig rätt bra utan dig kära logik. Du får gärna vara närvarande på arbetsplatsen, men ge fan i mitt privatliv. Det klarar jag bra utan din hjälp." Jag ska inte sticka under stol med att det kommer att kännas bra när den fysiska röran mattas av. Men att hitta ron kommer ta tid. Jag är inte så bra med ron. Tycker oftast mest att den är enerverande och påfrestande. Det är plötsligt som om allting står still och jag får alltför mycket utrymme för en hjärna som lätt går i spinn. Och min vanliga väg är stängd, nu måste jag hitta andra. På egen hand. Åh, det är spännande,  men ack så läskigt. Om en månad har jag facit. Om en månad vet jag. The only thing you can really trust is change. Däri ligger tryggheten.

Aldrig, tror jag...

Idag ska jag hålla låda för ett gäng pensionärer i en annan stad. Det blir ett välkommet avbrott i vardagen på dårhuset. Fast personalen har hållit sig på mattan ett tag nu. Jag har inte behövt agera diktator. Jag har inte behövt tjata eller bli arg som ett bi. Styr med järnhand gör jag fortfarande, men lite mjukare än vanligt -- jag är ju snart bara ett minne blott. Thank god! Jag har en ny arbetsplats som väntar på mig. Min nya chef mailar mig: "Vi saknar dig. Vi gillar lite vingabrutet." Och: "Glassiga människor brukar inte bli så långvariga hos oss."  Det låter lovande. Kanske ska jag äntligen få en arbetsplats och ett arbete som passar mig. Med normala kollegor och riktiga arbetsuppgifter. Och min lägenhet står redo om några dagar. Med fransk balkong ut mot en park och de flesta av mina kära på gångavstånd. Så fort det har gått. Så bra det har gått. Att skapa ett nytt liv från scratch. Som är precis som jag vill att det ska vara. Jag är ledsen, men jag har inte plats för någonting annat just nu. Du får vänta. För alltid tror jag. För du har inte läst en bok i hela ditt liv. Du är alldeles för förälskad i dina barer och du gillar att ha cowboyboots. Sen har du förstås de vackraste gröna ögon jag någonsin sett. Och en av de största hjärnorna i mannaminne. Men vad hjälper det när du inte gör någonting av din kapacitet. För att det helt enkelt är enklare att bara låta allting rulla på. Fast det finns förstås ingenting du inte klarar av att göra med dina händer. Och här får jag dejavu igen och förflyttas sju år tillbaka i tiden. Men han hade in mjukhet som du saknar. Var inte lika vingabruten och lite mindre van att klä sig i pansar som skydd. Utan honom hade du nog inte fått komma in. Om det inte varit för känslan av att jag träffat dig i ett annat liv hade jag nog bara rest mig upp och gått. Den finns i mina tankar. Flykten. Men inte riktigt ännu.

Alasdair Roberts – Carousing

Till dig

Jag vet inte om du läser mina rader. Jag hoppas på inte. Men om svaret är ja tycker du säkert att jag är hjärtlös. Att jag har gått vidare fort, alltför fort. Att jag inte ser mig om, att jag stressar obehindrat in i en ny framtid utan att tänka så mycket på vad jag lämnar bakom mig. Men du känner mig. Du vet hur snabb jag är. För mig är förändring lite som att slita av ett plåster. När valet väl är gjort går jag med målmedvetna steg. Men du ska veta att du är med mig på vägen. Att det inte går en dag utan att jag vill ringa dig, för att berätta om mitt liv som aldrig står still. Att jag inte kan se en framtid som du inte är en del av. Att jag ibland tror jag ser dig och att hjärtat brister en smula just då. Så, jag är långt ifrån opåverkad. Och det gör ont. Men jag har alltid varit bra på att dra upp bopålarna. På att leva i nuet. Fast på botten, långt där inne i hjärtevrån är det fortfarande du som håller min hand.

Darlin´, what time is it?

I've been through this before you know. He had blond, curly hair and was just a fading image of what you actually are. But I'm not going down that road again. Once in a lifetime is enough. Because you're such a mess. An awful mess, and so am I, but our messes are very different. So I wave farewell, with a smile still, but with perseverance. Because you need to clean up your life and I can't and won't be a part of that process. I can't fix you. You can't fix me. And two broken clocks does'nt mean you can tell the time.

Can you hear me?

Ibland tycker jag att världen har blivit galen. Att jag inte kan möta en enda människa utan att den vill ha någonting från mig. Som jag inte kan ge just nu. Jag har alldeles för roligt och livet är sprakande nytt. Jag måste få tid att vänja mig vid att vara precis så här stark. Precis så här självständig. Precis så här stor. På mina egna villkor. Sedan kan vi kanske prata om saken. Men just nu flyger jag över molnen. Jag ser solen och vinkar åt fåglarna. Långt där nere. Surfar på vågen utan att ramla. Faller ibland, borstar av mig och springer vidare in i framtiden. Jag dricker en kaffe och ler. Äter mina eviga grönsakslådor och ler. Vandrar hem i morgonljuset och fnittrar för mig själv. Ser Ola Salo med änglavingar på Stortorget och dansar mig varm. (Och  du, din arm runt mina axlar då är bara en tyngd som jag vill bli av med. Dina ögon som följer mina rörelser är endast till besvär. Din kamera som dokumenterar mitt ansikte irriterar mig.) För varje dag vaknar jag av morgonsolen och dansar. Och det vill jag fortsätta med -- inte för evigt, men just nu, i detta ögonblick är det precis, fullständigt, rungande perfekt.

Soluppgång

Snälla, oroa er inte. Jag vet inte riktigt vad jag håller på med, men jag vet att jag klarar av det! Jag har en sprillans ny chef som fascineras av mitt blåa nagellack. Som är en sån där fin, linneklädd gentleman och som klargör: "jag får en ännu större respekt för dig nu när jag vet att du följer ditt hjärta." Nya kollegor som säger: "Nina, jag hjälper dig. Kom till mig. Detta kommer att bli så bra." En ny kontext på fjärde våningen, i en byggnad där samtliga bär kavaj och vissa slips. Långt borta från skumma källare och dammiga, dammiga bokhyllor. Och en lägenhet som blir min i nästa vecka -- som ska få ljust citrongula väggar i alla rum utom köket som målas i lingon och mjölk. Men visst, ni har rätt -- jag har också en sorg över det jag lämnat. Den vackre, trygge, ljushårige man som jag trodde var min framtid. Kontoret på första våningen där jag drömde om en bättre värld för alla och där röda fanor vajar varje dag. Tidernas bästa comprade på plats, åh, jag önskar jag kunde stoppa dig fickan och ta med mig in i min nya kunskapssökande, blåa värld. (Fast det hade du förstås aldrig gått med på.) Jag träffar en man som inte är som någon annan. Från den gröna ön, med det svartaste håret och gröna ögon. Han dricker mycket Guinness, talar fort och är sällan stillsam. När han ser på mig gnistrar det till med blixtens hastighet och jag måste le. Trots att jag vet att jag inte kan stanna.  Så visst, glaset är fullt. Men när jag vaknar på morgonen och sträcker ut mig som en katt gör jag det leende. För jag lever, med hull och hår -- jag går framåt och ser inte tillbaka. Och framtiden känns med ens så ljus att jag måste ta på mig solglasögonen.

The Cave Singers – Summer Light

Slutna cirklar

Jag har mött hösten här förut. Bakom detta skrivbord. Färgsprakande kvällar när jag betraktade världen genom fönstret -- alltför länge, för jag ville inte gå hem. Och vintern. Den långa, kalla, isiga, blåsiga Malmövintern. Då satt jag här. Skyddad bakom tjocka rutor, bakom röda gardiner och skrev tal på tal i Excel och försökte förstå vad det var jag höll på med. Igen, därför att jag inte ville gå hem. Våren som kom, äntligen, med spirande knoppar och fågelkvitter. Och med ljuset. Framför allt ljuset. Allteftersom dagarna blev längre, blev det också alltför uppenbart -- jag ville fortfarande inte gå hem. Men jag formulerade nog aldrig den konkreta frågan i mitt huvud: Varför? Istället skrev jag blogg, lyssnade på samma låt om och om igen och drömde om annat än det jag hade. Ingenting nytt under solen. Så, sommar. Och livet bytte skepnad på några veckor. Upp och ner och på ända. Ett år av mitt liv, fyra årstider av samma längtan att faktiskt vilja, önska, gå hem. Detta blir min sista höst bakom samma skrivbord. Nästa blir av en mera energisk, föränderlig och expressiv sort. Jag tror kanske inte att jag kommer vilja gå hem då heller. Fast av helt andra skäl än tidigare.

Åh, the Cave Singers!

Så fick jag dansa äntligen. Till precis de toner jag ville. Och nu har jag fortsatt att dansa mig igenom morgonen. Tre kulmagade killar i brottarlinne på scen, med en energi och livslust som tog över rummet och strömmade ut över havet av människor som svängde sida vid sida. Jag fick hoppa, jag fick skrika och sjunga och tänka att livet är så stort, så stort och att jag aldrig någonsin skulle kunna sitta still igen. Nu är jag tillbaka på kontoret, med samma toner i högtalarna, samma känsla i kroppen. Att allt är möjligt. Att allt blir bra. Att allt går din väg. Bara du dansar.

The Cave Singers – Dancing On Our Graves

Välkommen till Svedala

Jag såg Orup spela igår. Han hade någon typ av sparkdräkt i jeans och var precis så härligt okreddig som jag trodde. Det var lite rörande -- att medelåldersfolket hade lämnat ungarna hemma och tagit bilen in till stan från Höör och Svedala för att se sin ungdoms hjälte. För att minnas sina glorydays vid korvkiosken och försöka glömma sin tråkiga vardag med storhandling på ICA och hatande tonåringar. Och han bjöd på show mannen: Sjungande gitarrer, cowboyhatt och en hel del refränger som på gott och ont (mest ont) är ohjälpligt inristade i min hjärna. Jag är medveten om att jag är fördomsfull. Jag vet vem jag är och jag vet vad jag gillar -- och det är inte schlagerfestivalen och Orup. Men jag fann mig...inte hänryckt, men iallafall road. Av mer än hans utstyrsel -- även om det är något särskilt med att se en vuxen man i sparkdräkt. Och jag kunde inte låta bli att sjunga med och hoppa lite -- när han spelade "Stockholm har blivit kallt" (som är den enda Oruplåt jag faktiskt har en relation till). Ikväll blir det andra takter -- jag tror kanske jag kommer att brista lite inuti (och förmodligen skämma ut mig också), för inatt, åh inatt spelar the Cave Singers. Och jag är ju som sagt lite besatt.

A lethal beat

Jag förpestar kontoret just nu. För jag är besatt. Och vill dansa hela natten. Genom förkylningar och förvirrade hjärtan. Till just denna: The Cave Singers – Swim Club

Drizzle Inferno

The rainiest summer I´ve ever known, but the best in a piece of forever. I had to read you between the lines and that was never simple, never in one single direction -- always colourful. But you were really just a dream to take me the distance. From one point to the next. From one line to the other. A questionmark, an exclamationpoint on my journey onwards. As I watched you watch me. I looked through your eyes and saw a golden girl. Through a boy clad in black, next to her -- green eyes shining. And all else seemed to fade. Then you kept on walking through a map of miles. Down south. Languages passing in front of your eyes, under your feet, through your hands. Those hands of yours: cut, disfigured, used -- just like you.

You´ll be my poem for a while.

"Men sluta, jag har en helt vanlig själ!"

Den går sönder om du stampar på den. Den sviktar när dina ögon är hårda. Den blir förvirrad av detta eviga virrvarr av stora, skrämmande ord. Men så tar du min hand. Håller den hårt, släpper inte taget -- ler sådär, som bara du kan -- långt där inne från botten. Och jag står fortfarande på scenen. Med dig som publik. Lika motvillig, och precis lika stor som jag. På väg bort, men fötterna lyder inte och stegen tas inte i rätt riktning. Teater. Medan sömmarna brister och huden blir synlig i skarvarna. Vi måste sluta nu.

Purpose

Tomhet
Lugn efter storm
Jag
Samma, men ändå en annan
Kläder överallt
Avskavda sängben
Böcker om oss
För länge sedan
I varsin soffhörna
Värme mot kyla
Luft mot stagnation
I en annan tid
Långt härifrån...

Emil Jensen – Gått mig i blodet

Whatever

Herregud, mitt huvud är stort idag. Jag är desto mindre. Måste sluta boken nu. Avsluta meningen och knäppa av ljuset. Tiden är här, jag är helt enkelt inte gjord för detta. Detta spring och dessa tvära kast över gator och genom nätter. Väntan vid ensliga tågstationer, blickar över barbord, det eviga sökandet efter Marlboro lights. Moodswings, spel och ego --alltid detta ego. Så jag möter dig vid Folkets. En sista gång, en sista natt. För att låta dig veta vad som ligger på bordet. Att glaset är halvfullt och att det räcker och blir över. Det tog ett tag, men nu är jag här. So long honey -- be well.

Kraft

Ni vet, när man träffar någon som känns speciell. Du vet egentligen inte varför, men du minns dem. Inte för att de sagt eller gjort någonting särskilt utan för att personen av någon anledning faller utanför boxen -- utanför ramarna. En sådan människa träffade jag för längesedan. Han stack ut. Nu vet jag varför.

Boris Valdes Villarroel – Love Trouba

Learning to live again

Idag är stegen lätta igen. Och natten var försjunken i ett lugn jag inte känt på länge. Nu vandrar jag framåt. Mot allt som är nytt och bryter av mot det gamla. Målet är att hitta en egen, alldeles egen harmoni. Det konstiga är att trots allt drama, alla rädslor-- allt som har hänt och passerat under dessa två hemska, men fantastiska månader, så känner jag mig starkare än någonsin. I grunden, långt där inne vet jag: Jag kan själv och jag har alltid kunnat själv -- jag har bara glömt bort det under många år. Men jag minns nu. Och för varje dag som passerar förvandlas minnet till min nutid -- en fot framför en annan, taktfast, och tillslut kan jag inte låta bli att springa som vinden. Ner till havet. Jag sätter mig i sanddynorna, slår upp skrivboken, greppar pennan och sedan kan jag inte sluta. Orden tar över och snart vet jag inte vad pennan gör. Den har makten och stänger mig ute. När jag vaknar upp och tittar ner ser jag mitt liv. På ett enkelt vitt papper. Och jag är så tacksam att det är mitt.

Mat Kearney – Learning To Love Again

Tacksamhet

Tack min finaste vän. För att du ger mig perspektiv. För att du säger som det är. För att du så bestämt drar paralleller till ditt eget liv när det var rörigt. Så enkelt du reder ut saker. Som suttit på min nästipp länge och därför är svåra att se. Så lätt som spunnet socker du plockar ner mig, får mig att landa där jag ska vara. Bara sådär. För att du känt mig längst av alla. Och därför känner mig bäst av alla. Jag saknar dig. Alltid, alltid.

The Cure – Boys Don't Cry

Sista stenen

Jaha, det verkar som om beslutet är taget. Det var inte jag som tog det utan livet och omständigheterna. Det gör ont så in i vassen, men bättre nu än senare. Men jag är ovan. Vid att det slutar så här -- som jag inte vill, men vill ändå. Fast jag vet att det är bättre så här. Egentligen -- logiskt sett. Men jag tappade min logik i soppåsen för en månad sedan och det är först nu som den sticker upp huvudet igen. Och jag gillar den inte. Även om den just nu är det som håller ihop mig. Som gör att jag kan fungera trots allt. Solen skiner och jag ser den. Jag noterar att himlen är blå och att vinden är ljum. Jag kan le, men leendet når inte ögonen. Inte just idag. Men i morgon är en annan dag, trots allt. Fast du, det var inte meningen att det skulle sluta så här.

Too much information can kill you...

I förra veckan tvingades jag kasta ut en person från mitt kontor eftersom han envisades med att säga ordet kuk. (Sammanhanget minns jag inte, men det spelar mindre roll tycker jag.) Idag fick jag höra av min kollega att hon "porrat" med sin pojkvän igår. Vid tidigare tillfällen har samma kollega visat sitt skrev för mig (för att jag säkert skulle se det stora blåmärke som fanns på hennes ben) samt förevisat sina fötter (det var mitt i vintern så hon fick jobba hårt för att få av sig sina kängor och sockar) därför att den ena pryddes av någon form av blåsa. Vidare har jag tvingats tackla kommentarer som "man ska knulla inte kriga" på fikan, samt hantera personal som gjort juckrörelser mot sin kollega på samma gång som han yttrade frasen "jag vill inte vara din kollega, jag vill vara din man, baby". Nämnda kollega frågade också den samlade personalstaben (på fikan) om de visste vad man kallar en åsna som har ett rövhål på ryggen. Och nej, jag jobbar inte på ett mentalsjukhus. Men ja, man kunde tro det.

Svar på tal

Och så denna. Bara för att bekänna färg -- för nej, jag är inte särskilt kreddig som avgudar en av Sveriges allra största sexister. Men jag kan bara inte låta bli. Det är så vackert att jag går sönder litegrann.

Ulf Lundell – Blodröd Zon

Skrämselhicka

Fy fan, jag är lite som ett rådjur som är fast i strålkastarljuset. Velar. Vill, vill, men borde inte. Av en miljon anledningar. Men mest därför att jag vet att väljer jag att gå framåt så kommer det att gå snabbt, alltför snabbt för att jag ska klara av det just nu. Jag har varit här förut. Konstigt att samma situation återkommer igen och igen under en livstid. Vad är det jag ska lära mig? Jag vet exakt hur det borde vara. Hur jag borde agera. Men det känns som en omöjlig ekvation. Lika omöjlig som att göra det jag inte borde göra. Och under tiden förvirrar jag. Mig själv och andra. Som inte förstår att jag försöker hitta den rätta vägen. Det som är bäst för alla inblandade. "You think too much." Jo tack, välkommen till min verklighet.

De som funnit sitt ljus

Inatt mötte jag tre änglar på vift. Ljuslockiga, kerublika, med snälla, blåablåa ögon. De presenterade sig som kristna och undrade var jag hade ont. Sedan bad de för mig och jag lät dem. Medan Julia stod bredvid och höll på att skämmas ihjäl över mitt tilltag. Fast det var helt rätt just då. Och trots att jag själv endast är en strävsam agnostiker höll jag på att börja gråta. För det fanns en sådan innerlighet i deras röster. En självklar säkerhet och trygghet som jag själv alltid söker. (På fel ställen). Och jag tänkte att det hade varit så förbannat befriande att hitta gud. Att sluta bara vara en enda liten enda människa och bli en del av en större helhet där man inte längre är så fasansfullt viktig. Att kunna förlita sig på försynen och släppa taget. Det kommer aldrig att vara min sanning, men jag är glad att jag träffade dem och fick vara en del av deras för en sekund.

Ikväll är det crunch time. Vi får se var jag landar. 

Upprop

Idag känns det i luften att hösten är på ingång. Det finns en friskhet, en fräschör som sommaren saknar. Jag känner doften av äpplen. Trots att det är onsdag och därför långt till lördagens torghandel. Och vinden smakar salt och hav, måsskrik och new beginnings. För mig har hösten alltid inneburit nystart. Det stammar nog från tiden när jag hängde på mig min rosa Salomonväska, fylld till bredden med nyinköpta pennor, suddgummin och linjaler, snörade skorna och cyklade två kilometer mot ännu en skoltermin. Eller senare, i svarta, rivna jeans, med kattögon och tigerspräckligt hår. Jag rökte frenetiska cigaretter utanför den vita, pampiga skolbyggnaden och undrade nervöst vilka kompisar jag skulle få. Och sedan träffade jag dig. Med grönt hår, lika kedjerökande som jag och vi delade alltid rättvist på allt. Utom killar. Vi bestämde oss tidigt för att en "han" aldrig skulle komma mellan oss. Vilket var ganska lätt eftersom vi hade helt olika smak. Fast en gång var det lite svårare än annars. Han hette Lirim och var ryss -- svarthårig, svårmodig och blek. När vi lämnade festen gick han mellan oss, svingades våra handväskor i vardera hand. Vi visste fortfarande inte åt vem han lutade. Bussen ut till havet stod och brummade en bit framför oss när våra ögon möttes. Jag flinade frågande. "Ja", sa du, utan att faktiskt säga det och sedan log du. Vi drog åt oss våra handväskor och började springa, vinkandes åt Lirim i flykten. Sedan kastade vi oss skrattande på bussen. Vi två, precis i det ögonblicket, är fortfarande ett av mina allra vackraste minnen.

"Underbara dagar framför oss..."

Idag skiner solen hos mig. Trots att himlen är mulen och trots att jag sovit som den ultimata krattan. Jag kan inte sluta spela Van Morrison – T.B. Sheets om och om igen -- jag kan heller inte sluta le och jag vet mycket väl varför. Men än så länge föredrar jag att spela ad hoc. För jag väntar på att allt ska komma ner snart. Och jag vill inte kasta upp fler bollar -- det räcker och blir över som det är. Med spända bågar och utmaningar. Jag har fått som jag velat. Tiden i gråzonen är över -- korthuset har rasat och mitt perfekta liv finns inte mer. Istället är det rörigt och fullt av sömnbrist. Slarvigt, med disk upp till taket. Högljutt och företagsamt. Som ett väckelsemöte utan att jag behöver tala i tungor. Explosivt och fullt av känslor och rädslor. Jag läser om den unge Palme. Identifierar mig med hans idealism och brist på måttfullhet. Tänker att han levde äkta. Utan att krypa. Tänker att jag ämnar göra detsamma. Och ja, att dagarna framför mig verkligen är underbara.

Min vardag

"Amen sluta", skrek mamma. "Är han katolik?" Jag nickade. "Med synden och skammen som bagage", fortsatte hon. "Var på Irland kommer han ifrån?"
"Någon liten håla på västkusten", svarade jag. "Jag tror knappas man kan kalla det en stad".
"Och han är katolik?" Efter ett jakande svar tjöt hon: "med en kvinnosyn från 1800-talet, du kan inte mena allvar! Han verkar dessutom alkoholiserad och inte riktigt klok."

Precis i detta ögonblick ringde min mobil. Jag kände inte igen numret så jag gissade att det var killen med rastaflätorna jag träffat kvällen innan. Denne gick under det exotiska namnet Solo.

"Vem var det?", frågade mamma. "Varför svarade du inte?"

Det var inte ens lönt att försöka slingra sig -- mamma har näsa för sådant.

"Någon jag träffade ute igår."
"En man?", hon rynkade ögonbrynen.
"Ja." (Snälla, snälla, fråga inte vad han heter...)
"Vad heter han?"
"Men mamma, spelar det någon roll?"
Hon spände ögonen i mig. "Nina, vad heter han?"
Eh...Solo.
"Vad sa du?"
"Solo, mamma. Han kommer från Gambia men är uppväxt i USA."
"Jaha." Hon var tyst någon sekund för länge."Vet din far om detta?"
"Vadå, om Gambianen?"
"Ja, och den gästarbetande irländaren."
"Mamma, jag är faktiskt vuxen. Jag behöver inte ert godkännande."
"Jag vet hjärtat, sa hon och suckade. Sedan började hon flina. "Men jag kan iallafall göra mig av med tv:n."
"Varför det?"
"Det räcker med att du ringer och uppdaterar mig med jämna mellanrum. Ditt liv har mer underhållningsvärde än alla såpor i världen."

Att glömma att vara rädd om sig

Idag är jag suddig i kanterna, för inatt stod stjärnorna inte rätt. Och huvudet var alldeles för fullt av tankar på sånt jag vill ha men inte kan få. Jag stod där vid baren, vinglas i hand och plötligt försvann alla konturer. Ni som var med mig började gnistra vita i kanterna för att sedan tona bort. Jag hann tänka: det här är inte ok. Och: jag måste hem. Sedan sjönk jag till marken. Fast jag svimmade aldrig. På vägen hem kom jag på att jag inte ätit mer än en fågel under dagen. Och så här, dagen efter förstår jag att jag måste ta hand om mig bättre. För jag har inte råd att falla ihop nu -- livet är alltför levande och nytt och stort. Så nu ska jag parkera på världens bästa blåa soffa hos fru Rosa. Titta på Borta med vinden, äta ruskigt mycket blandgodis och bli förälskad i Scarlett all over again. Not a bad way to spend an evening.

Så är det...

Det är som om jag suttit i detta fönster i tusen år. Och sett solkatter leka över husväggarna. Sett er gå förbi, över gatorna och genom mitt liv. Lyssnat till stadens hjärtslag och mina egna. Jag har haft ingenting -- inte ens hopp -- jag har haft allt, så mycket att mina drömmar suddats ut för ett slag. I denna stökiga lägenhet som på många sätt är en karta över mig -- genom barndomen, tonåren och som vuxen. Odengatan, Aspudden och Södra Parken. Och nu, journalistförbundet och business. Jag har nog alltid vetat var jag skulle hamna tillslut, men så fort? Och nu? Med allting i luften, marken ännu långt där nere. När jag som så många gånger förr tittar ut över rondellen från den franska balkong som är min för en sekund i den bortflyende sommaren. Ett kaos som är så hemtamt, så välkomnande -- som en god gammal vän som känner mig bättre än många. Fast med nya inslag som Biagatti och Champagne på kylning. Och saker och ting är precis, exakt som de ska vara.

Nytt liv

Du, som fick mig att ta det första pyttelilla steget. Den minsta av knuffar som ledde till en avalanche som svepte med sig allt i sin väg. Jag landade på ändan, visst, men borstade av mig och började gå. Nyare än någonsin tidigare. Nyare än vad jag trodde var möjligt. Ett vitt ark att fylla med färg. Måla med svepande rörelser i rödaste rött, djupt violett, lysande gult, brinnande orange och smaragdgrönt. Mitt eget kanvas -- åh, vad jag har längtat. Nu kan jag inte riktigt ta in att jag är här. Jag redde ut resan. Upprätt och med självrespekten intakt. Som att vinna högsta vinsten, bara för att jag bestämt mig för det. Eller fixa den där drömtjänsten genom att teckna ner de bästa orden på ett helt vanligt papper. Bli skickad till en konsult som grillar mig i två timmar -- bara för att få höra senare att jag entusiasmerat honom. Makten över mitt eget öde. Mitt eget liv. Igen. Och aldrig någonsin något annat.

Joss Stone – Newborn

Kanoner och krut

Idag smäller det. Och jag ser fram emot det med skräckblandad förtjusning. När du är här, framför mig och jag säger orden. Som jag tänkt så länge. Undrar hur lätt jag kommer att känna mig på en skala -- när det är gjort. När jag äntligen officiellt går vidare. Tack, men nej tack. Och inte dasvidanja utan so long, goodbye, adjö. Jag räknar minuterna och skakar lite inuti. Längtar efter cigaretter som jag inte längre röker. Önskar att jag rökte, men gör inget åt saken. Man bör inte byta en last mot en annan och just nu har jag tillräckligt med vices. Så jag byter min röda bana mot en blå. Sengångaraktiv monotoni mot effektivitet. Återvändsgränd mot motorväg. Slentrian mot dagar där det oväntade är normen. Och han som vill och tror att jag ska ta ner månen åt honom. Visst, jag är rädd som vanligt. Visst, jag tvivlar och jag undrar. Men så tar jag ett djupt andetag, fyller lungorna och sträcker mig lång, lång. När jag kommer ner på jorden igen ligger månen i min handflata.