Vill du inte slita ut. För de tillhör en speciell tid. Och när du spelar dem tar de dig direkt tillbaka till den du en gång var. Du vill bevara den känslan. Du vill ha dina minnen intakta. Du vill inte blanda ihop då med nu. För det är lätt att sudda ut igår. Tiden har en tendens att göra det. Men ikväll, ikväll tillåter jag mig att spela denna: David Bowie – Strangers When We Meet. Om och om igen. Inte därför att jag vill tillbaka. Men därför ibland, ibland känns det bra när det gör lite ont, bara en smula, där inne på botten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar