Tidigare i veckan slog det mig: pangpang! Att jag förmodligen är arbetslös om fyra veckor. Jag knäade lite under tyngden av den tanken. (Jag har liksom varit förmäten nog att tro att jag aldrig skulle befinna mig i den situationen igen.) Och jag tappade fotfästet en smula. Jag kunde bokstavligt talat känna hur mitt självförtroende bara rann av mig som vatten på en gås. Ja, jag erkänner, jag var en ömklig syn ett tag. Ett hängande huvud fullt av rädslor att inte vara god nog. (Lika lätt som jag drabbas av hybris, lika djupt kan jag också falla.) Men sedan tröttnade jag på att vara rädd. Jag tröttnade på att vara ett offer. Och började prata mig till rätta istället. Varje gång samma tanke flög in i huvudet tillrättavisade jag mig själv milt men bestämt. Efter ett tag märkte jag att det faktiskt fungerade. För jag är inte mitt jobb. Jag är inte min arbetsroll. Min status som människa sitter inte i min extravaganta titel. (Även om den är trevlig.) Den jag är, är mina val, mina erfarenheter, de människor jag omger mig med och de mål jag bestämmer mig för att nå. Det är du och jag under en milsvid himmel med tusen stjärnor. När du säger att jag är fantastisk och hänger i dörren och ropar: "Be careful on your way home", medan du ser mig gå nedför gatan. Den jag är, är någon som alltid vågar, trots att hon alltid, alltid är rädd. Jag är räddare än vanlig nu. Men jag är fortfarande jag och när jag ibland glömmer bort det nyper jag mig i armen och väser en smula åt mig själv. Det är inte svårare än så.
Kate Bush – Jig Of Life
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar