Magic morning

När du inte är här. Det är då jag får lite tid att andas. Att reda ut allt i huvudet. Och det är då det slår mig med full kraft: This could actually be it. You could be the one. That I want for the rest of my days. Bilderna passerar i revy i mitt huvud. Du och jag mitt på gatan. Den första gången vi diskuterade ett vi. Du och jag hos pizzabagaren. När du frågade mig om jag ville följa med till Irland. Du och jag här. Morgonen efter. I min röda soffa. När du berättade för första gången att du ville ge mig en ring. Och jag for upp och började samla koppar i ren och skär panik. Du och jag så tätt, tätt ihop, i en ljum sommar, en krispig höst och en mild, men blåsig vinter. Detta kan bli stort. Detta kan bli större än störst. Detta är så romantiskt att jag borde skriva ett filmmanus. För jag är inte intresserad av vad du gör. Det handlar inte om status eller pengar. Eller om egenskaper jag är gammal nog att veta att jag behöver. Detta handlar om kärlek. Om två hjärtan som håller på att fogas samman. Kosta vad det kosta vill. Vare sig vi vill det eller ej. För det finns egentligen inget val. Det är inte längre vi som håller i trådarna. Jag undrar om det någonsin var det.