Saturday night

Telefonen plingar i ett. Spindeln i nätet för alla ska samlas. Även de som inte brukar. Och jag känner tillförsikt. Att inatt kommer att vara fantastisk. Att i morgon kommer att ge mig ett nytt liv. Ett alldeles eget. Som jag kan måla som jag vill -- i ljust citrongult. Med parkettgolv och utsikt över en park. Så jag kan öva mig att stå ensam. Med mig själv som sällskap i det som gör ont men även i lyckan. Åh, hoppas, hoppas. Och nu? Jag har sagt det förr och jag säger det igen: Nu ska jag dansa tills benen trillar av.

Jack Johnson – Sexy Plexi

Du

Jag minns den där morgonen. Väskan var tung, men hjärtat så mycket tyngre. Jag satte mig i en taxi västerut genom stan. Bengt körde. Längs med kanalen där allting stod i blom. Och jag tror han förstod att jag inte klarade tystnaden -- huvudet var alldeles för fullt -- för han pratade på om barn och barnbarn vid kusten, medan tårarna rann nedför mina kinder och vätte ner allting. Jag tumlade ut där måsarna skränar 24 timmar om dygnet och luften alltid luktar salt och hav. Stod där ett ögonblick med min blåa väska vid fötterna. Såg Bengt vinka och köra iväg. Sedan öppnade jag porten till mitt nya liv. Tiden har passerat sedan dess. Jag har gått stegen. Jag har tagit konsekvensen. Vänt mig om och letat bland ansikten efter dig. Jag har ångrat mig tusen gånger, men längst där inne -- på botten -- vet jag att jag gör rätt. Att livet är kort (vi vet inte hur kort) och att jag måste gå nu. Men jag kommer att sakna dig länge.

Frihet

Idag är förändrad. För jag vet vad jag vill nu. Spiken i kistan. Den sista stenen är kastad. Och jag kan inte vända tillbaka. Även om jag skulle vilja. Det är befriande på något sätt. Som om beslutet är taget utan att jag behövde göra speciellt mycket. Istället släppte jag trossen. Lyfte ankaret. Nu är jag verkligen på väg.

Kan själv!

Should have, would have, could have. Did it! Helt själv och utan skyddsnät.

Sorgedag

Men va fan! Det gör så ont i mig när jag tänker på alla er som fanns på plats. Ni som hade turen att ta er hem helskinnade. Alla er som ligger på en sjukhusbår idag. Och ni som aldrig kommer att komma hem igen. Vad är det som händer med världen? När började satan vandra på våra gator? För att döda, förpesta, lemlästa efter behag. Av princip är jag emot tortyr, men nu undrar jag. Ge mig fem minuter i enrum, med en hammare och en såg. Så ska jag se till att du känner någonting din jävel. Mer än svårmod och självömkan runt det politiska system som närt dig. Fast det hjälper ju inte er förstås. Ni som aldrig kommer att få samma liv igen. En oåterkalleligt förändrad kontext som kommer att påverka alla era beslut och val. Jag önskar vi kunde spola tillbaka bandet ett dygn. Inte för att uppleva allt igen, utan för att någon liten sak kanske hade varit förändrad och därmed ändrat allt. Men det är omöjligt. Så mina tankar är med er. I fjordarnas land. Hos alla er som inte hann undan. Ni som nästan klarade er. Ni som sitter/står upprätt idag. Ni som inte längre finns. Och alla dem som älskar er. Inatt är er!

Lullaby

Hjärtat är fullt. Jag har gjort det jag ska göra. Och sånt jag inte borde. Men jag ångrar ingenting. Livet är för kort för det. Så jag sträcker på ryggen och går vidare in i framtiden. Den är höljd i dimma. Det passar mig. Ibland undrar jag hur jag tog mig hit. Bortom och igenom vissa år. Men jag är här nu. I stormens mittpunkt. På knivseggen. Och jag känner att jag har balans. Att jag klarar av att stå upprätt. Jag är så nyfiken -- var är jag om ett år? På det vita, tomma arket som utgör tiden efter. Det är nästan så att jag önskar jag trodde på en högre makt. Tacksamheten är så alltomfattande. Alla chanser jag fått. Alla som trott på mig. Som stått bakom och hjälpt mig framåt. Mina pärlor. Som jag trär på det osynliga halsbandet som hänger runt min hals. Vissa av er är borta sedan länge. Vissa i dagarna. Men de flesta av er vandrar samma gator som jag. Andas samma luft. Talar med varandra-- fast på olika språk. Vi delar samma drömmar. Samma längtan. En del av vår historia. Minnen. Fragment av tid som flammar till i medvetandet precis innan sömnen tar över. Då ser jag er. Var ni än är. Vem ni än är idag. Precis som ni var. Som ni är. Medan hjärtat slår taktfast. Pumpar blodet runt och ut och igenom kroppen i sin ändliga bana. På väg. Alltid på väg. Precis som jag.

Bregottfabriken@work

Polisen i Svea verkar behöva någonting att göra. För att inte tala om korna.

http://www.sydsvenskan.se/sverige/article1515497/Stringbadbyxor-blev-fall-for-polisen.html

http://www.sydsvenskan.se/sverige/article1515673/Kvinna-skadad-av-koattack.html

http://www.sydsvenskan.se/sverige/article1515055/Misstankt-kidnappning-var-svensexa.html

Och plötsligt, bara sådär -- tänker jag att livet fortfarande kan vara mycket, mycket underhållande.

De vackraste

Jag har en vän som spenderar många minuter på Blocket för min skull. Alla hennes bollar är i luften (och vägrar komma ner just nu) medan hon lägger sin kraft på att ställa allt tillrätta för mig. Hon är så modig och så fin att hon gör mig vimmelkantig. Jag har en annan vän som utan att tveka en sekund upplåter sin lägenhet åt mig och säger till mig att ställa till fest (trots att hennes älskling sitter i styrelsen för bostadsrättsföreningen), bara för att hon vill att jag ska ha roligt. Sedan svänger hon med sitt blonda hår, slänger ur sig sanningar och charmar hela världen. Jag har en vacker rödhårig varelse i mitt liv som kallar mig Dockan. Som checkar av och checkar in och dricker vin och kaffe och upplåter madrasser och kuddar i världens härligaste, galnaste, bästa lägenhet. Och sedan, den finaste tjejen i förorten (kom in till stan snart va!) med den stolta ytan och ett hjärta av guld. Som tar med mig ut och får mig att skratta så jag kiknar. Sådär trots allt, ända från tårna ni vet. Han, amerikanen -- (jag har saknat dig länge) -- med sin visdom, som alltid får mig på rätt köl igen. Pratar mig till rätta eftersom han vet saker om livet som jag missat eller glömt. Och du, så långt borta, men i tanken så nära. Med ett liv som är så olikt mitt, men med en värme som är lika stor som livet självt. Jag hoppas jag ger tillbaka åtminstone en bråkdel av vad ni ger mig.

You have to wait...

Men jag vill inte. Nununu! Ska allt bli bra.

Idag måste jag...

Försöka hitta en lägenhet
Inte prata med dig om det som gör ont
Fundera ut var jag ska göra av mitt piano
Prata med min chef
Tvätta
Kolla upp bostadsmarknaden
Inte ringa dig när det gör ont

Bäddat För Trubbel – Sånt Är Livet

Att växa ur någonting du älskar

Jag måste vara modig nu. Utan dig. Det bränner i mig -- ditt avtryck -- din skugga. Och jag kan inte skaka den av mig. En fot framför den andra. Ett steg i taget, för livet är ett vitt papper igen. Jag kan inte se handen framför mig och jag tror att jag kommer att gilla den känslan. Du är omstoppad, instoppad nu -- i hjärtevrån, känner du det? Du kommer att heja igen. Så som bara du kan göra. Från sidlinjen. Jag hoppas hon är lika rädd om dig som jag var. Jag älskar dig.

Life lesson

Be careful what you wish for. You might get it.

Quote of the day

"While the rest of the species is descended from apes, redheads are descended from cats." - Mark Twain

Så vansinnigt, fruktansvärt bra. Fortfarande.

                                                                         
Baz Luhrmann - Everybody's Free (To Wear Sunscreen)