Wot u at

Jag sitter och går igenom gamla sms från året som gått. Det är någonting jag gör inför varje nyår. Och när jag kommer till dina måste jag bara le. De är humor trots att du inte förstår det. Och jag och Julia kommer att garva länge och väl åt dina fraser. Långt efter att du försvunnit från Malmö. Långt efter att du försvunnit ur mitt liv. Det är lite elakt. För trots din stora hjärna, så har du enorma problem att stava. Och du hatar att skriva. Det vet jag ju. Att tala är din grej. Inte bokstäver. Men när jag för tredje gången hittar "wot u at" i min telefon så måste jag fnittra lite för mig själv. Och det framstår med all tydlighet just varför, varför jag inte kan hata dig, men också (med ännu större tydlighet) varför, just varför, jag måste gå.