Romanser -- som funkar som språngbräda ifrån någonting, käpp rätt ut i det okända. Sedan finns det sådana som handlar om att hitta ett lugn, en harmoni, ett hem. Och så finns det romanser som präglar dig. Oåterkalleligt. Som aldrig riktigt släpper greppet. De blir någonstans din måttstock, som ingen kan leva upp till. Inte ens du själv. Vi är min måttstock, och vi har nog alltid varit det -- alltsedan den där dagen, tjugotvå år ung, när du plötsligt stod framför mig i hisshallen, i det iskalla landet två flygtimmar bort. Jag minns att jag kurade ihop mig till en boll på golvet efter vårt första samtal. Bakom skrivbordet i mitt lilla, lilla studentrum -- så att ingen kunde se mig. För jag visste helt enkelt inte var jag skulle göra av mig. Vi har varit med mig sedan dess. Trots att vi ofta packade våra väskor. Trots att vi ofta försökte lämna och gå. Jag gjorde det tillslut. Sju år och många resor senare. Jag saknar inte dig. Och jag tänker inte särskilt ofta på dig. Men tanken slår mig ibland -- att vi är svåra, omöjliga att följa. För ingenting kan någonsin bli lika stort. Lika dramatiskt. Lika brännande nytt.
Den tanken skrämmer livet ur mig.
Ben Howard – The Fear
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar