bloggportalen

måndag 29 november 2010

Hem

Jag tänker inte skriva om tjurnackar. Eller de män med uppumpade biceps i rosa skjorta och backslick som jag träffade i helgen. Inte heller kommer jag att orera om sötsliskiga drinkar eller fullpackade dansgolv. För jag längtar hem nu. Till mina pop-pojkar på Retro. Till fulsnygga Tempo och tidlöst hippa Belle Epoque. Efter att se Timbuktu hänga i baren på Babel och den förtätade känslan av närhet och samhörighet hos den gamla trotjänaren KB. För så är det. Jag längtar hem till pretto, till kvasi -- till mitt älskade Möllish där arbetslösa samhällsvetare och humanister är kungar och drottningar av natten. Där anrika, traditionstyngda Folkets Park breder ut sig som en lunga mitt i storstadsdjungeln och vi dansar oss varma på Cuba Café och provar irländsk finöl på Debaser. Efter timmarna i kärleksrondellen där vi drack vin i sommar när vinden var som en smekning. Och billig, lättdrucken öl på Golden och Sapla i sällskap med rastamän fran Jamaica och dansanta latinos med mörka ögon. Blinkande neon och svartklubbar och poliser som kommer förbi bara för att säga hej. Till butiker där Jing Ling cigaretter är normen, för tjugofem kronor asken -- men bara om de känner dig. För det är alltid öppet. Oliver och fetaost i stora kar. Längs väggarna finns högar med kikärtor och linser och exotiska aromer fyller luften. Och för en sekund, bara en sekund, vet jag inte om jag är i Sverige eller Marocko -- för det är så mycket Tusen och en natt, så många stjärnor och natten är som sammet. Och sedan, känslan när jag vandrar hem i den stilla morgontimmen och himlen färgas ljust rosaröd. Med min röda väska dinglande från axeln. Och världen känns lätt som spunnet socker.

The Weepies – World Spins Madly On

lördag 27 november 2010

Bring on the swagger!

Lördag morgon och eftersom jag var snäll flicka igår så har jag sjukt mycket spring i benen. Jag borde städa, men dansar istället -- Jet – Are You Gonna Be My Girl.



Ikväll tänker jag inte vara fullt så snäll!

fredag 26 november 2010

Fashion statement

Tro det eller ej, men det har snöat i Skåneland! Så idag har jag slirat omkring i mina hala stövlar, för här i södern är det inte lönt att investera i några praktiska, men obotligt fula kängor/snowjoggers eftersom vintern sällan varar mer än ett par veckor. Med tanke på hur frekvent jag står på näsan under de få dagar vi faktiskt har snö, så borde jag kanske tänka om. Fast det är ju svårt att säga hur många av mina blåmärken som har att göra med en brist på rågummisulor och hur mycket min medfödda klumpighet spelar in. Den är vida känd, eller ökänd skulle jag kanske säga. "Åh, du har så snygg hållning, har du dansat balett?" kommenterade en bekant som jag och en kompis sprang på i stan förra vintern (den fruktansvärda, hemska vargavintern då alla tåg stod stilla och till och med vi i södern hade mer än våra vanliga tio snödagar per år). Innan jag hann svara bröt min okänsliga och elaka väninna ihop i skrattspasmer vid min sida. "Ja, du är ju en regelrätt Ninaballerina!" frustade hon. Jag måste faktiskt erkänna att jag än idag inte helt förlåtit hennes okänslighet. Annars har jag ägnat en betydande del av dagen åt att networka med powerwomen som gett råd och tips avseende den irriterande gubbmaffian jag tvingas hantera i mitt arbetsliv. Och så har jag fått göra årets första snöängel!

Längesedan jag bejakade goat ropern i mig, so here we go: Brad Paisley – Online

onsdag 24 november 2010

Anger management

I morse hade jag ett möte. Med x antal herrar i verksamheten. "Lilla vän, vad fint att det finns kaffe --kan du fixa fram lite konjak också?" Det satte tonen för min dag. Krigsstigen.

Till Partiet

Låt oss ta det säkra före det osäkra. Nu när vi äntligen har möjlighet att ställa allting till rätta. Och kom ihåg. Mona var ju hela tiden ett andrahandsval. För att kunna utmana borgerlighetens radarpar Reinfeldt och Borg och på allvar återerövra titeln som Sveriges enda arbetareparti behöver vi en stark landsfader. Just det, en alfahanne i sina bästa år. Jag menar, det finns ju en anledning till att de fyrtiotvå statsministrar vi haft hitintills i vårt land faktiskt varit män i sin bästa ålder. Historien visar att gråhåriga män med kulmage helt enkelt är bättre lämpade att ta hand om statliga umbäranden. Män och åter män i våra historieböcker. Kung som despot. Vem orkar läsa om kvinnornas umbäranden med tvätt och dylikt. Det är ju inte särkskilt glamoröst eller spännande. Och sedan gör ju kvinnors röstfrekvens att de verkar så hysteriska för det mesta. Så var det ju när Margareta Krook läste Nyårsklockorna. Hon var alldeles för ljusröstad. Hjärnan stänger liksom ner. Och så kan vi ju inte ha det i debatten med borgerligheten. Bättre då att vår landsfader grymtar lite och sedan vänder ryggen åt sin motståndare. Eller säger till henne att hon lagt på sig, (det verkar ju som om Maud Olofsson kommer att stanna kvar som partiledare). Sedan är kvinnor så upptagna. Med barnafödande och att sminka sig och pynta och sådant. Mona tränade visst också, tror jag. Riktiga landsfäder prisar och underhåller sin kulmage, de går inte på gym. Och så pratar kvinnor så förskräckligt mycket överlag, tycker jag. Det är nästan som om de låter munnen gå för att höra sin egen röst. De bryr sig liksom inte om vem som faktiskt lyssnar. Ett sådant beteende har verkligen ingen plats i politiken. Här säger vi vad vi menar och sedan tiger vi still. Men jag menar förstås inte att Mona var sådan. Absolut inte, jag stod bakom partiets val. Litegrann i alla fall. För hon var bra, men lite vek. Det märkte man ju när det brann i knutarna. Men säkert bra på att baka och laga mat. Det är ju kvinnorna. Fast inte på restaurang då. Inte finmaten – den lämnar man bäst åt de riktiga karlarna. Sommargrillningen också. Det kan ju vara lite farligt det där – med tänger och tändvätska. Det vekare könet måste ju skyddas. Men det är en annan fråga. Nu handlar det om Sveriges och Partiets framtid. Östros eller Österberg – vilken alfahanne väljer vi?

Bästa hälsningar, Knut-Gösta Jönsson

tisdag 23 november 2010

Forgiveness

"Autumn's mottled blue-gray skies,
lingering green leaves
and radiant orcher sunsets
mingle in your changeling eyes.

I wish I could carve
your face on a birch
crowned in gold,
so I could keep you.
The weeping silver
of an ice sculpture
would suit you better,
if it were your season.

Your hair shines
and your smile blossoms,
recalling summer, lightening
the lenghtening darkness
and warming the brittle air.
Your snowy skin suggests
winter landscapes;
your absence
forebodes it."

T.T

Kostnadseffektivitet

Käre kollega,
Vi tror kanske att Mr Axel D vet var din mockasin/toffla tagit vägen. Från och med nu lovar och svär vi för övrigt att aldrig mer leka med dina tofflor/mockasiner. På heder och samvete. Verkligen. Du kan lita på oss.

Hjärtliga hälsningar från Nina och Sandra


Detta har jag roat mig med idag på kontoret. I know. I'm a bad seed. Tofflan är för övrigt gömd i byxorna på vår jätteläskiga skyltdocka.

måndag 22 november 2010

Lite yogga anyone?

Idag var jag på företagshälsan. Där jag blev upplyst av en snipig och domderande sjuksköterska att jag hade för höga stressnivåer och borde utöva kigogg och kanske yogga. Det var ju väldigt viktigt att jag hittade min harmoni, och yoggan skulle tydligen göra underverk. Vad fantastiskt -- "du är så otroligt intelligent", sa jag. Inte. Men jag tänkte det. Och tig min mun så får du socker. På vägen hem köpte jag bakelser som belöning.

Iron & Wine – Naked As We Can

söndag 21 november 2010

Buss 20

Jaha. Jag borde ta mig i kragen och författa den där politiska artikeln idag. För ett politiskt magasin här i stan. Men nu när jag äntligen har chansen har jag plötsligt ingenting att säga. Inga sarkasmer, ingen ironi, inget slagkraftigt svar på kommentaren "men den nya krönikören måste ju vara rolig...kvinnor är sällan roliga." Detta från en herre som en gång stal en papegoja från en av Malmös lokala parker. Ryktas det iallafall. Vilket i och för sig är ett ganska roligt tilltag, men kanske inte så lämpligt om man är kommunalråd. Och så drack jag såklart alldeles för mycket vin igår och är därför mycket medveten om mitt huvud idag. Men natten var värd huvudvärken. Dansgolvet var knökfullt, baren välbesökt och basen överröstade melodin. Jag ägnade mig åt att försöka undkomma ett styck yngling med backslick och rosa skjorta och träffade en italiensk, guldkedjebärande maffiaman som hette (brace yourselves) --Tony. Ja, jag erkänner att jag blev lite galen när han sa sitt namn. Riskanalytikerna hade lämnat både sina portföljer och sina kapitalistiska umbäranden hemma och koncentrerade sig på att vara charmanta och dansanta. Och pop-pojkar i all ära, men de ligger verkligen i lä när det gäller raggningsrepliker.
"Jag har knappt sovit någonting inatt." (Sagt med allvarsam stämma och sneglande hundögon under poplugg.) "Fastnade med Idioten av Dostojevskij" står sig slätt mot --
"My friend is kind of aggressive", (detta sedan en främling plötsligt grabbat tag i min hand och börjat svinga runt mig i en vild dans som slutade med att jag törnade in i magen på honom) "but that´s ok cause otherwise I'd never have met you!" Fast den bästa raggningsrepliken jag någonsin hört yttrades utan tvekan av den ljuslockiga killen med hatt och stor backpack på ryggen som stegade fram till mig på en tom buss i ett sensommar Malmö för länge sedan.
"Ursäkta, vart går den här bussen?" sa han. Och förändrade mitt liv för alltid.

fredag 19 november 2010

Slightly dopey...

När jag blir förtjust/fascineras av någonting  missbrukar jag det gärna. Jag blir som en junkie och kan inte få nog. Just nu är detta någonting Alexi Murdoch -- brittisk singer-songwriter med sammetslen röst, trallande gitarrbaserade melodier och hopplöst romantiska sånger om världen, kärleken och livet. Och sorry honey, men det skadar ju inte att han råkar vara en (som min mamma brukar säga) mandel till man heller.

Lyssna! Alexi Murdoch – Blue Mind

onsdag 17 november 2010

Slaveri

Jag blir arg när saker och ting inte är logiska. Fast nu är jag nog lite skrytsam, för ibland blir jag arg när saker och ting är logiska också. Och ibland ledsen. On that note and the first -- detta är vad jag åstadkommit hitintills denna veckan:


  • Jobbet -- Snyftat och gråtit på högsta chefen som gjorde misstaget att fråga hur jag ser på det som pågår inom arbetarrörelsen just nu. 
  • Gymmet --blivit ovän med en enerverande och gnällig individ som ville att jag skulle flytta den supertunga bänk jag satt på för att hennes matta inte skulle nudda min sko. På detta svarade jag jakande och fortsatte obehindrat med mina övningar (utan att flytta bänken). Hon upprepade sin förfrågan ytterligare en gång och nu svarade jag "men du kan ju flytta din matta istället, det känns lite enklare tycker jag". Jag fick då svaret att mattan redan flyttats två gånger (ja, jag erkänner, jag såg henne peta på den med tån vid ett par tillfällen) och att det därför var min tur. Och det var ungefär här jag fyrade av ett bländande leende och sa med bebisröst: "Men nusselille, så duktig du är som har flyttat din matta! Och två gånger till och med! Så DUKTIG!"
  • Sedan var det ju businessen med min designkurs. Den var igår och jag var kreativ och skapande så det stod härliga till. Tills vår jättegulliga cirkelledare kom fram till mig och sa: "Nina, skulle du möjligen kunna ta med dig några tomtar till avslutningen i nästa vecka?" Jag hatar tomtar. Jag tycker julen är gjord av plast och påklistrade känslosvall och så här i mitten på november (när den förbannade julskyltningen börjar) fantiserar jag dagligen om att förestå ett offentligt tomtebål på Stortorget. Därför svarade jag: "Visst, men då får du stå ut med att de är halshuggna". Fröken Inga-Lill såg lite chockad ut, men eftersom hon av någon anledning alltid varit mycket beskyddande mot mig lyfte hon sedan frågande på ögonbrynen: "Godis då?" Varpå hon stegade bort till Elsa åttiotvå och tvingade henne att överta tomteuppdraget.
Och vad försöker jag säga med detta? Bara att jag är lite galen just nu. Och slav under känslan av alldeles för mycket. Irriterad för att jag tappat bort mitt favoritläppstift och arg som ett bi för att jag plötsligt är personalansvarig för ytterligare fem personer i verksamheten. Men mest är jag ledsen tror jag. För att socialdemokratin är sin egen värsta fiende. Och den allra vackraste av drömmar om solidaritet visade sig vara så oerhört bräcklig. Men det är väl å andra sidan essensen av en dröm.

Nine Inch Nails – Every Day Is Exactly The Same