Jordens charmigaste maffiaboss

"There's an old Italian saying: you fuck up once, you lose two teeth." -Tony Soprano

Ever so softly

Idag måste allting vara vackert och mjukt. För så här dagen efter är jag liten och bräcklig. Ömklig och skör. Och behöver omhändertas litegrann. Koppla ner och koppla bort. Dra ut pluggen och skydda mig från alla påträngande intryck. Ordet måste är eliminerat, liksom ska -- kvar finns bara vill och önskar. 

Och jag vill få fina blommor. Precis så här exploderande färgglada även utan att ha photoshopats into oblivion. Som jag kan ställa i stora vaser runt om i våningen. Som får mig att le och längta efter nästa sommar och den vår som plötsligt inte känns så långt borta. Några kalla månader och en lång resa till ett varmt och kryddigt Vietnam bort bara. 

 

Och jag gläds åt att kunna välja och vraka bland mina fantastiska bokfynd från senaste rean. Margarettown av Gabrielle Zevin är ännu så länge så totalt vad jag inte trodde den skulle vara.

Jag tänder levande ljus, kryper upp i min soffhörna och dricker rooiboste på persika, hallon och fläder. Lyssnar på vackert sorgsen och rogivande musik Damien Rice – Older Chests, medan jag väntar på att nyckeln ska rassla till i låset och en trött men leende Honey ska stega in med famnen full av värme, kyssar och choklad.

Ajajajaj!

Nu har det hänt. Det som jag har varit så rädd för. Och ja, det var för jäkligt, lika äckligt smärtsamt och frustrerande som jag trodde det skulle vara. Men nu är det över. Och trots att jag känner mig matt och urlakad så är jag såklart fylld av en stor lättnad. I natt drömde jag att jag drev omkring ensam i en enslig liten eka. Horisonten var tom och allting runt omkring mig grått och ensligt. Men konstigt nog var jag inte rädd. För i drömmen visste jag att även om båten tycktes tom på ytan så var den egentligen så full av människor att vi hotade att tippa över. Av alla som jag älskar, jag kunde till och med höra deras röster och räkna in dem. Ungefär lite som i verkligheten då. På det kalla, sterila bordet idag. Medan mannen med de snälla ögonen överträffade sig själv med nål, tråd och sax.

Whatever!

Det är lustigt hur mycket av vår kommunikation som faktiskt sker ordlöst. Nu menar jag inte bara genom  kroppsspråk, utan även genom betoning och ordval. Subtila meddelande som ibland är ämnade för en person, ibland för många. Vissa lyckliga satar verkar inte vara mottagliga för dylika nyanser, eller kanske handlar det om att de väljer att höra det som faktiskt sägs --varken mer eller mindre. Det känns som en hälsosam approach. För visst är det underligt att lägga vikt vid någonting som verbaliseras genom antydningar. Och tänk så mycket enklare det hade varit om vi sluppit all denna analys. Om vi hade kunnat lita på att det som faktiskt uttalades också var det som gällde. Men mest av allt, tänk om vi kunde bestämma oss för att ignorera de subtila meningar och underförstådda sanningar som hela tiden sköljer över oss. Så mycket värdefull energi vi hade sparat. Som vi kunde lagt på människor som faktiskt förtjänade den. Nu har jag två mål denna veckan. Att ignorera personer som inte är modiga nog att säga vad de faktiskt menar och att våga mig till gymmet för min första styrketräningssession med en man som skulle få en Belgian blue-tjur att bli grön (blå?) av avund.

Och bara för att den är så vansinnigt bra --Zaz – Trop Sensible

My America

Amerikanen jag älskade avskydde min förkärlek för bubbelgumsöt, nostalgisk, "heartonyoursleeve" countrymusik. Så han är oskyldig till min fascination. Istället var det nog mitt första möte med Amerika som skapade vad jag tror kommer att vara ett livslångt begär. Sommaren jag fyllde sjutton, mittemellan flicka och kvinna, flög jag till andra sidan jordklotet för ett år på high school. Jag minns fortfarande känslan av total frihet när jag steg ut genom exit dörrarna på flygplatsen. Luften som slog emot mig som en trögflytande vägg, varm och våt, mättad med dofter och så fuktig att det var svårt att andas. Huset var rött och runt och fyllt av skratt, kiv, katter och hundar. Och människor. Med öppna hjärtan och sinnen. På ägorna fanns skallerormar, skorpioner och svarta änkor och jag lärde mig snart att skaka ur skorna ordentligt på morgonen och att kika under täcket innan jag kröp ner på natten. Jorden var intensivt röd, som om den färgats med karamellfärg och mina vita favoritshorts hade snart roströda fläckar som inte gick bort hur mycket jag än skrubbade. En stadsunge, plötsligt mitt ute i ingenstans -- men det var sällan stilla och aldrig tyst. Luften surrade jämt. I skymningen spelade syrsorna och nattluften fylldes av tusentals skinande, glittrande lightningbugs -- som kompakta, svävande moln av små, små ljuslyktor i grönt, orange, rött och gult. Skogen var frodig och tät och slog in mot öppna bilfönster när vi körde ikapp på övergivna grusvägar. Vi åt hamburgare på Sonic, friterad fisk på Long John Silver och flirtade oskyldigt men skamlöst med killar på the mall i närmsta stad. Sedan åkte vi hem i den becksvarta natten och lightening bugs exploderade i tusentals små eldpartiklar mot fönsterrutan medan vi körde. Jag minns att känslan av lycka var överväldigande. Och att jag inte ville att det skulle ta slut. Det är därför jag aldrig får nog av bitterljuv, romantisk countrymusik. För den berättar min historia. Om mitt Amerika. Långt bortom Hollywood och Desperate Housewives. The heartland som jag lärde mig älska en gång för länge sedan och där en liten bit av mitt hjärta alltid kommer att finns kvar.

Kenny Chesney – I Go Back

Helvete!!!

Hörrni, jag är inte människa idag! Kan inte koncentrera mig. Knappt nog formulera en tanke eller en mening. Förutom -- helvete, helvete, HELVETES FÖRBANNADE SKIT! Och nej, det handlar inte om de rödgrönas valförlust. Och nej, det handlar inte om besvikelse över ytterligare fyra år med stora, självbelåtna Mårran och hans gäng. Eller tankar om att jag som arbetar nu kan få fler härliga skattesänkningar som inte hjälper Sverige ett dyft. Att solidariteten är död och det enda som verkar betyda någonting är Mitt och Jag. Vad det handlar om. Vad det i alla fall borde handla om --är att vi släppt in rasister i Sveriges riksdag, i våra landsting och i våra kommuner. Personer som inte respekterar allas lika värde. Som dömer utifrån hudfärg, etnisk tillhörighet, sexuell läggning och kön. Det gör mig tokig. Och jag skäms. Inför de människor som tvingats fly från krig och förföljelse för att mötas av detta. Rasister med makt över besluten. Fy fan för er!

Rage Against The Machine – Bullet In The Head

Kickass!

Kom igen! Nu gör vi det! Ändrar väg! Byter bort! Tar tillbaka!

On fire

Ibland träffar man någon som glöder. Av energi och en vilja att förändra och förbättra. Som lyser passionerat i en alltför grådaskig vardag och som förmedlar en känsla av att allt, verkligen allt är möjligt. Idag gjorde jag det. Han stövlade in med buller och bång och fick mig att le genom tröttheten och tristessen. Och att se att ännu en dag på kontoret faktiskt kunde vara en möjlighet, inte ett hopplöst aber som skulle stökas undan. Det var som att översköljas av en våg av energi och när jag var ensam igen kunde jag plötsligt inte sitta stilla. De finns lite överallt och kommer i olika skepnad -- idealisterna/eldsjälarna. Men deras ögon lyser av ett engagemang som är ytterst smittsamt. Det spelar egentligen ingen roll vad de går igång på --gröna ärtor, politik eller blomsterodling. Istället handlar det mer om den känsla de förmedlar till oss som har turen att hamna i deras väg. Tänk inte mer! Do it! Allt är möjligt! Handla! Gå ut! Ta för dig! Det går! Gör det! Nu! Åh, I love it!

Lyssnar på Seth Lakeman – The Colliers, en eldsjäl "who put the sex back in folk".

Sover du?

Någon mer än jag som reagerat på att det "enda arbetarpartiets" landsfader (aka stora, självgoda Mårran)

blir mer och mer lik en annan storväxt landsfader (vad får du om du korsar en uggla och en vetebulle?) för varje sekund?

Och ja, jag är medveten om att jag är basal som skämtar om deras något korpulenta kroppsform, men frånsett breda höfter så har de även andra gemensamma nämnare. Båda har hybris och är flitiga användare av härskarteknik. I fråga om penningar så uppvisar de slående likheter med både Joakim von Anka och Il Dulce: "en god affär för mig är en god affär för mitt rike!" (den ene ger sig själv en rejäl skattesänkning och ser till att den kvinnliga, polska städhjälpen betalas av dig och mig och den andra köper herrgård och tjänar storkovan på sina konsultjobb). Och båda älskar att klappa både Mona Sahlin och oss andra på huvudet. Stora Mårran tar det dock ett steg längre och dubbar oss till "det sovande folket". Och faktiskt, för en gångs skull måste jag hålla med honom. För jag förstår ingenting. Vad är det som händer? Hur svenska folket kan vilja ha fyra år till med stora, självbelåtna Mårran och hans gäng? Är det skatterna som förför? Anders Borgs manliga hästsvans? Retoriken? Den feta a-kasseavgiften? Missförstå mig rätt. Det är ju jättebra att sjuksköterskorna/poliserna/lärarna fått 300 mer i plånboken varje månad. Vad jag inte fattar är hur man kan nöja sig med den småsmulan när herr (ja, det är tyvärr fortfarande oftast en snopp) VD håvar in 2000. Men jag kanske helt enkelt är alltför dålig i matte för att få ekvationen att gå ihop.

Matt i lacken

Slut som artist. Måste ladda. Batterierna. Men fan, det är ju måndag, inte fredag. Och i morgon har jag tusen saker att göra. Vill inte. Så jag surar ikväll. Och dricker te på chokladmynta. Fast jag har införskaffat stora glänsande tygstycken i glada färger. Som ska bli klockade kjolar och klänningar som matchar regnbågen. Och jag ser fram emot resor. Till vackraste Ryssland och ett varmt och kryddigt Vietnam, men kanske allra mest snart, till ett höstsprakande Madrid. Fast först måste jag jobba mig lite sönder och samman. Och trilla ihop över alla siffror då och då. Som ikväll. Men i morgon är jag såklart avdammad igen.

Yann Tiersen – Comptine D'un Autre Été, L'après-Midi

Höstguld

Idag har jag äntligen varit glad för att hösten är här. För att rabatterna är fulla med stolta, färgsprakande höstblommor och att träden börjar skifta i rött och guld. Efter sommarens hetsiga hetta och solsken är det som om både folk och fä andas ut och kommer till ro för en stund.

På morgonen är luften frisk som en daggdroppe och att andas är som att dricka från en uppfriskande, kristallklar bergskälla. Dagarna kräver ännu inte alltför mycket kläder och även om kvällarna blivit kortare så är de fortfarande nordiskt långa och ljusa.

Jorden samlar sig i en allra sista kraftansträngning och överallt möter jag ett överdåd av färg och form och dofter. Det är lite som om den vet att detta är sista chansen för året. Det är nu eller aldrig. Allt eller inget. Snart återstår bara att vila.

Så trädens grenar dignar av frukt. Blåa och lila plommon som ligger tunga i handflatan. Söta, med en smak av svunnen sommar. Syrliga, friska äpplen som går från ljusgult till djupaste rött och saftiga, gulgröna päron som rodnar lätt där solen kommit åt.  

Jag känner hur hela jag andas ut. Länge. Kastar av mig sommaren som varit och tar sats. Sedan snörar jag på mig mina allra gladaste och finaste Converse och ger mig ut för att jaga nya mål och nya höjder.

Ett styck husmor

Yes, idag är det mulet med regntunga skyar! Det betyder att jag kan stanna inne utan att få dåligt samvete. Dutta med mina kryddor (som fortfarande lever highlife!) i fönsterkarmen och lyssna på Billie Holiday – Georgia On My Mind, medan jag matar min allra första surdeg. Jag känner mig lite som en kemist när jag rör och häller i och väntar på att den ska börja bubbla och fräsa. Vad jag förstår så är det lite av en konst att få igång en surdeg. Fast å andra sidan blir behållningen så mycket större när du faktiskt lyckas. Muy exciting!

Koka den godaste sylten i mannaminne. På sommarmogna jordgubbar som vi plockade i gassande sol och sommarljus som gjorde allting genomskinligt. Ståndaktiga, sura och spröda rabarber från farmors trädgårdsland ska också i och en styck doftande vaniljstång. Sylt är enklast i världen att göra och så vansinnigt tacksamt eftersom det är praktiskt taget omöjligt att misslyckas. I med allting i en kastrull. Låt koka upp och voila --sommar på burk!

Baka ska jag också göra. Det allra bästa brödet. Som blir extra matigt med keso. Och jag blandar friskt ner pumpakärnor, linfrön, vetegroddar, kruskakli, rågflingor, havregryn och solrosfrön efter behag. Ibland tranbär också. Grundreceptet har jag hittat hos underbaraclara och sedan modifierat.

50 g jäst, som rörs ut i 2 tsk salt. Sedan tillsätts 5dl fingervarmt vatten och därefter 150g keso. Rör i 6 dl vetemjöl och ett par dl rågmjöl. Därefter är det fri lejd att kasta i vad du råkar ha hemma. Brödet gräddas i nedre delen av ugnen på 200 grader i ca 20-30 minuter.

Tänk om...

jag kunde måla precis lika bräckligt och förtrollande som Dalí

eller skriva texter som den här

"It's still a beautiful night," he said. He lay down on the ground. "Climb on," he said. "Let's go for a ride." The moon lit up the whole yard and William, white beneath me. I folded my robe and tucked it under his head. Tiny leaves shook loose, bronze snow floating down upon us, sticking gently in my hair and his, until we were almost covered. (Amy Bloom --Where the god of love hangs out)

Eller om jag kunde dansa som en prima ballerina

förändra världen och hur människor ser den

eller skriva en sång som är poesi. Som lyckas fånga essensen av livet och som är så vacker att jag får gåshud.

"There's four new colors in the rainbow
An old man's taking polaroids
But all he captures is endless rain, endless rain
He say's listen, takes my head and puts my ear to his
And I swear I can hear the sea
Sometimes, when I look in your eyes I can see your soul" James – Sometimes

If I were a song...

Jag har drabbats av tillfällig hybris så: Timbuk 3 – The Future's So Bright, I Gotta Wear Shades 

Och så kan jag och Jan Björklund bilda klubb också...

(Kanske läge att fundera på namnbyte. Hur låter narcissistbloggen?)

Detta kan bli hur bra som helst!

Hollywoods i särklass vackraste man i en romantisk komedi som verkar ha både hjärta och hjärna, samt den fantastiska Anne Hathaway och INXS. Åh, jag längtar!                              

Non-smoking smoker

I ungefär ett år har jag varit ickerökare nu. Att kasta pinnarna var något av det bästa jag gjort. Som att bli fri från ett slaveri. Men åh vad jag saknar det ibland. Den heta, lite dekadenta känslan när jag drar in röken i lungorna. Glamoröst 40-tal med drottningen Betty Davies och svartvita filmer på mörka små biografer. Whiskey i rökfärgade glas på gamla, slitna blueshak och månskensbad i sommarvarmt hav. Stranden, alltid stranden, med boombox, flaskor med ljummet vitt vin och Marlboro lights 100. Och den gången vi stannade uppe hela natten bara för att vi kunde.

Jacques Higelin – Cigarette

Glada kryddträdgården

De lever! Nu har det gått en vecka och min fantastiskt väldoftande lilla kryddträdgård frodas fortfarande. Efter att under de senaste sex månaderna tagit död på inte mindre än tre timjanplantor, en oregano, en salvia och en mynta så var mitt "gröna finger" självförtroende helt nedkört i botten. Jag övervägde att hålla mig till torkade kryddor i fortsättningen, men obstinat som jag är vägrade jag ge upp. Och se här, äntligen två små rackare som gillar min fönsterkarm. Oreganon blommar till och med. Om de är lika glada nästa helg tror jag att jag ska utöka familjen med en chokladmynta också. Tänk er en kopp kvällste på de bladen!

Framåt marsch!

Idag har varit i sådan där dag. En dag när allting liksom fallit på plats, fast ingenting egentligen förändrats utom att jag upptäckt glädjen och kraften i att "my lord, jag klarar det här!" Jag klarar av alla höga krav. Jag klarar av att ses som förändringens elixir, som medicinen för åkomman och som svaret på den svåra gåtan. Jag lever redan upp till varenda en av förväntningarna, jag har bara varit tvungen att kämpa för att upptäcka det själv. Det känns i hela kroppen att jag äntligen, efter mycket letande, har hittat hem. Att jag är på rätt väg och att jag kommer att vara lysande. Så känner jag förstås en djup tacksamhet. Att de finaste gråhåriga herrarna ser det som självklart att verbalisera min betydelse i alla riktningar. Att jag öppet framhålls som hoppet, steget i en ny riktning och utvecklingen. Och så är jag är glad att jag är jag och att jag lyckades ta mig hit trots allt. Ta mig igenom, slå mig igenom, kämpa mig igenom alla tvivel och all självkritik, förbi alla som förmedlade en känsla av "det klarar du inte" och "vem tror du att du är?" Genom pressande tystnad, osäkerhet och en starkt härskande Jantelag som outtalat förmedlar att alla ska falla in ledet. 
Jag om någon vet att det är svårt att välja någonting annat. Att gå i motsatt riktning. Att göra saker för att du faktiskt vill göra dem och inte för att det förväntas av dig. Men kom ihåg en sak när du står vid ditt vägval. Om du väljer att huka inför din egen rädsla så får du ett liv som står helt still. Är du rädd? Visa tänderna och framåt marsch!

Edith Piaf – Non, Je Ne Regrette Rien

Edward och Bella

Mot förmodan har jag fallit pladask för en viss vampyrhistoria. Närmare bestämt någonting så töntigt som en kärlekshistoria mellan en vampyrpojke som heter Edward och en människoflicka som kallas Bella. Historien utspelar sig i amerikansk high school miljö och den har egentligen inga nya element utan är av klassisk "girl meets boy" natur. Lägg också till lite "ten reasons to hate you" aggressivitet, fast i form av Edwards kamp mot sin blodsugande natur och lillgamla Bellas förvirring inför sin  huvudlösa förälskelse i en vacker, perfekt pojke som råkar vara vampyr. Ja, du hör själv hur fasansfullt klyschigt och nördigt det låter. Jag vet inte varför, men jag kan helt enkelt inte lägga ifrån mig boken. Bra att veta att det finns ytterligare sex böcker att tillgå. Och så finns det visst en film också. Det känns tryggt.

Escape

You could stand just
beneath me and not see
Lost
in translucent contours of the ground

And when the wind blows, I sway

The female curse

Nu blir jag mer personlig än vanligt här. Men av alla maddahs så är detta den mest blinding, maddahfakking one! Jag pratar om gudsförgäten, gräslig och avskyvärd PMS! Jag vet inte hur könsfördelningen ser ut bland er som läser min blogg, men jag vill mana er av manligt kön till lite eftertanke. Tänk dig följande scenario under ett par dagar en gång i månaden i cirkus fyrtio år eller så. 1: du vill döda dig själv omgående.    2: du vill döda någon annan omgående: 3: du är helt säker på att nu, just i detta ögonblick kommer du att på permanent basis förlora ditt förstånd och bli en grönsak. Har du fördelen att uppleva alla tre vid samma tillfälle bidrar det säkert med ännu en dimension, men jag är dock oftast begränsad till alternativ 2 och 3. Särskilt nummer 2. Vilket inte sällan bidar till konflikter som involverar mig, min cykel och en tredje part (ibland även en fjärde part) som a. cyklar extremt sakta mitt på cykelstigen, b. cyklar i bredd och konverserar med kamrat/fru/kollega utan att hålla uppsikt bakåt, eller c. står först i kön vid trafikljuset, men är mer intresserad av himlen/andra människors förehavanden/ankor än när ljuset slår om till grönt. Och tyvärr har min ringklocka ramlat av så i dessa situationer blir jag oregerlig och mycket verbal. Dylika uppträden har dock inte ägt rum idag, men natten har passerat i vånda. Jag vet inte exakt hur få timmar jag sovit, bara att min bröstkorg suttit fast i ett skruvstäd och min ilska och ledsnad varit oändlig. Så nu väntar jag på att slöjan ska lyfta, för det gör den ju... och så skruvar jag upp volymen och lyssnar på: The Pretty Reckless – My Medicine - Single Version