Är som ingenting annat. Han pratar om the Atlantic ocean, that streaches as far as the eye can reach. Han pratar om att manövrera kranar som är hundra gånger större än han själv. Han berättar om en eldig mamma med rött hår och en far som alltid arbetade alltför långt bort. Han lämnar dricks åt mannen mellan raderna och planerar att svetsa/bygga en grill till densamme. Sedan nämner han vidsträckta, böljande smaragdgröna kullar och rasande, störtande klippor ut mot ett stormigt hav. Han spelar "homeland music" och dansar genom rummet medan han hötter med näven. Sedan improviserar han röster, accenter, personer och berättar historier tills jag skrattar så jag kiknar.
Och jag är såld. Så jävla såld att hälften kunde vara nog.
The Dubliners – The Black Velvet Band
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar