Just for a little while...

Det får vara så här nu. Jag vill ha det så här nu. Just nu. Förstår ni inte det? Det kostar inte mer än det smakar. Då hade jag aldrig fortsatt. Jag vet vad det är att få hjärtat krossat. Jag vet vad det är att älska någon så mycket att du tillslut inte finns kvar. Jag vet vad det är att slitas i tusen bitar. När du ser honom gå. Nedför gatan. Fem år senare. Svart, vågigt hår. Bruna ögon och ljus, ljus hud. Din D'Artagnan vars drag du en gång kände lika väl som dina egna. Han, som du ömt betraktade när han sov, medan vågor av värme pulserade genom din kropp för att sedan centreras någonstans i brösthöjd. Utan honom var du inte dig själv. Och med honom var det ett ständigt krig. Lika barn som inte lekte bäst. Jag har vaknat, många år senare, insnodd i svettiga, förvridna lakan, kippande efter luft. Av samma dröm, alltid samma dröm. "You´ve stolen my dreams", sa jag till dig för hundra år sedan en morgon i ett kylslaget land. Det var sant -- du var min dröm. Länge. Alltför länge egentligen. Men få människor kan säga att de levt sin dröm. Det är ett privilegium. Även om det slutade i ett svart, bottenlöst hål. Tror ni verkligen att jag skulle riskera det igen? Att försvinna så djupt ner att det finns en risk att jag inte kan ta mig upp? Det finns inte på kartan. Ja, jag medger att jag kanske kommer att gråta en smula när detta är över. Ja, jag kanske kommer att ömka mig och slänga stora ord omkring mig ett tag. But that´s beside the point. Då är fortfarande inte nu och jag är en annan. Så låt mig flyta runt en stund. Jag är alltid, alltid främst. Lita på mig. Bara lite till.