Independence

Ikväll är jag sur. På min chef som väljer någon annan framför mig. På att alla mina blommor vissnat på fem röda (kanske för att passa mitt mood). På att jag inte längre orkar med att ge ens sextio procent på jobbet (jag är ju ändå på väg därifrån). Men mest därför att jag börjat om från noll på alla cylindrar de sista fem månaderna, och nu när jag är i hamn är jag trött och vill sova på samma ställe ett tag. Fast det får jag inte. Jag får inte lära mig grunderna i ett jobb jag älskar. Jag hinner helt enkelt inte. Jag får inte sitta runt fikabordet och störa mig på en chef som äter apelsin. Och jag får inte hänga med kollegor som sporrar och utmanar mig varenda eviga dag. I en kreativ miljö där ett tak inte är ett tak -- om det inte når till himlen. Det finns andra jobb, jag vet. Men när jag hänger på AMS (vilket är ganska ständigt nu för tiden) lyser de med sin frånvaro. Och jag vägrar vandra nedåt på stegen. Men jag vägrar vara arbetslös ännu mer, så vi får väl se vad jag tvingas inlåta mig med. Om jag ska se det positivt så har dessa månader gett mig världens mest komplicerade igelkott. Han säger: "With a brain like yours, you won´t be unemployed for long". Han knäböjer framför mig, lägger armarna om min midja och säger om och om igen: "Why, why, why, did´nt you call me right away when you found out? Why, Nina?" Och jag har inget bra svar. Bara att jag inte kommit så här långt för att falla tillbaka i fällan att luta mig så mycket på någon annan att jag snart inte kan gå ett enda steg själv. Bara att jag är livrädd för att tappa det jag byggt upp under dessa månader, den tilltro och styrka som är min och bara min. It´s you and I Gallagher, but I need alot of space to breathe. And I think you understand. Because you did always get me. Without any words. Without any explanations. Att vara med dig har alltid varit som att cykla sida vid sida längs en grusig skogsväg. Ibland ser jag en alldeles speciellt vacker fjäril och försvinner ut på min egen upptäcktsfärd ett tag. Jag kommer tillbaka till huvudstigen och berättar vad jag sett och i samma sekund som jag slutar tala kommer vi till en korsning. Till vänster ligger en sjö. Vi ser den glittra och glimma mot horisonten. Den högra mynnar ut i skogsklädda berg och jag känner hur det drar i benen: "Jag vill klättra", ropar jag och svänger av. När jag vänder mig om står du kvar och ler mot mig. "I´m going swimming, Nina." Sedan blåser du mig en kyss. Ropar: "Be careful up there". And we´re off. To a flying start. Helt säkra på att vi möts igen snart, snart.