Truth, not dare...

Jaha. Det hela löstes på ett mycket effektivt sätt. (Fast mannen med orden vet inte om det ännu.) Han släpade med mig till baren där du och jag alltid brukade mötas. Som vi blev utslängda ifrån (på grund av sång), i en ljummen sommar i ett annat liv. Jag skyndade direkt in på toaletten, bara för att du var precis, precis överallt, trots att du inte var där. "Snälla, snälla, mannen med orden. När jag kommer tillbaka -- sitt inte i baren! Snälla!", hann jag tänka. När jag kom ut satt han förstås i baren. På den stol där jag brukade sitta, vid Kilkenny. Och sedan började han prata om sin kärlek till Porter och det kändes som om jag skulle gå sönder. Världen blev med ens så ljus att det gjorde ont att ha ögonen öppna och jag väste fram någonting om att jag ville bort från baren. Sedan plockade jag ihop mina saker och formligen rusade fram till ett bord (ett totalt neutralt bord) på andra sidan lokalen. Kvällen började och slutade liksom där. Med dig. Som vanligt. Och nej, I´m not ready. Not nearly anywhere. 

Alf – Idoit