Come on then...

Jaha, så du är på väg. Som vanligt en fredagnatt. Med dina neuroser, din svartsjuka och ditt jag -- som är så stort att hälften kunde vara nog. Men shit, du får mig att skratta. Hela vägen från tårna. Varje eviga gång. Som ingen annan. Och du roar även andra. När du jagar cyklister, med eller utan bälte, med eller utan skjorta. Fan, jag är så glad att du kom förbi. Världen är en annan sedan dig. Roligare, djupare, mer intensiv. Det tar jag med mig när jag går. För det kommer jag att göra. Mellan pints och fags och schlansher. Men tills dess.... du är maddafakking fänstästic och ännu är jag inte trött!