Beyond crazy

"Get the fuck out, I want you to leave and don´t bother coming back!" Jag önskar att jag valt andra ord. Jag önskar att jag inte tappat fattningen så besinningslöst. Men så var det alltid med dig -- besinningslöst bortom alla gränser, absurda känslostormar och orimlig, skärande passion. Det som äter mig nu. Det som far igenom mitt huvud när jag gråter i min soffhörna -- är att du ska minnas mig med ilska och ånger. It´s killing me honey. Men jag var stor nog att ge dig sista ordet. Stor nog att spela med. Bara för att jag vet att du behöver det. Som tack för allt. För du kickstartade mitt hjärta -- pangpang! -- fick mig att springa som vinden, tänka tankar utanför alla ramar, göra saker jag inte trodde mig vara kapabel till. Och nu, går jag sönder, brister, trots att det är lönlöst. Jag tror att vi båda visste. Att slutet måste komma. Jag tror att vi båda var lika delaktiga i vad som hände den där morgonen. När jag stoppade din mobil i kylen och du slog ett hål i min dörr med knytnäven. Sedan slängde jag ut dig. Jag har fortfarande mina hemska ord ringande i öronen. Men det kunde nog inte blivit på något annat sätt. Inte mellan oss. Intensivt, skärande, brännande hett var alltid vår grej. Hur kunde då slutet bli något annat?

En hel livstid har passerat, men bara ännu en sommar. Den bästa och värsta av alla. För ingen fick mig på knä som du. Ingen fick mig att gå i spinn som du. Ingen drev mig till vansinnets gräns som du. Ingen fick mig att känna mig så levande som du. För ja, vi var skrivna i stjärnorna. Fast alltid utan någon framtid.