Det är som om det var ett annat liv. Du och jag, hand i hand. Du och jag, när vi satt på gatan i arla morgonstunden och planerade våra liv. Du och jag i fönstret ut mot världens vackraste rondell när du försökte orientera dig i min stad. Du och jag så tätt ihop som om vi vore sammanväxta. I en sommar som passerat, med brännande, skärande, smärtande förtecken. För det var alltid en kamp. Och jag tror att vi var precis lika starka. Den slutgiltiga striden stod utan vinnare. Men jag lämnade walk over, bara för att du behövde det mer än jag. Jag åkte under dig igår. Under konstruktionen av metall där du spenderar din tid. Log för mig själv när jag mindes dina fraser -- ditt språk, långt mer extravagant än vad jag föreställde mig. Because just like me, you like really big words. Jag saknar dig inte längre. Du är en del av en annan tid nu. Och jag har stängt om den. En diamant i ett gyllene skrin som jag kommer att ta fram och titta på ibland. Undrar om någon sett dig så tidigare. Som en ädelsten i minnets korridorer. Jag tror du hade gillat den metaforen. Fast förmodligen hade du flinat och kallat mig sentimental. Sedan hade du tagit mina händer i dina -- brutna, sargade, förstörda.
"From what?"
"From fighting Nina. I always had to fight."
Mest av allt mot dig själv tror jag. Men jag kan ha fel.
Melissa Horn – Jag kan inte skilja på
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar