Proceeding at a low speed

Hjärtat är tomt. Magin är borta och stjärnorna (som visserligen står rätt) tycks mindre och mindre bländande. Vem är jag utan hjärtat? Är jag ens jag? Utan intensitet. Utan att behöva vara modig. Utan att känna långt där inne på djupet att jag är gjord av guld. Att pärlorna trillar mellan mina fingrar och att diamanter och rubiner faller över mitt ansikte. Kan man leva så här? Kan jag leva såhär? Långt från färgsprakande infernon och regnbågar som aldrig tar slut. Avklippt, liksom avskuren från känslan av att ingenting annat behöver finnas -- endast detta, endast hjärtat. För det är så stort att det rymmer världen. Samtidigt behöver jag lära mig ro. Jag behöver lära mig tristess och lugn. Jag behöver lämna höjden och se världen i grått ibland. Jag behöver famla framåt (men inte i kaoset och intensiteten) och leva lite långsammare. Jag vet det. Men gud, det är verkligen så trist att klockorna stannar.

Thomas Denver Jonsson – Willing Night Plants