Utan bakfylla. Med samtal över latte, över chai, över bakverk och grillade ciabattas i höstens sista solstrålar. Och Julias ögon när jag berättade. Sånt jag inte berättat för många. Om dig. Det fick mig liksom att tippa över i huvudet. Som ung, när hon hittade sin pappa i dörröppningen, sluddrande, klockan tre på morgonen. När det egentligen var han som skulle hitta henne, han som skulle bli arg på henne, han som skulle rädda henne. Säkerhetsaspekten i det hela. När jag förra helgen hittade min ytterdörr vidöppen, på vid gavel ut mot trapphuset. Och jag visste ju, att det inte var jag som öppnat den utan du, in drunken stupor. Hon kände igen sig i mina ord och det skakade om mig. Jag såg femtonåringen framför mig. Valhänt, allt var nytt och tilliten hade aldrig funnits, den finns ännu inte. Hon berättade om gråtmildhet och självhat över flaskan. Om känslor som svämmade över ju mer alkohol han drack. Om en brusten barndom och en flicka som aldrig fick känna att hon kunde luta sig och som fortfarande söker efter någon att luta sig mot. Jag är vuxen. Jag har ingen rättighet att gå vidare. Den rättigheten försakade jag dagen jag växte upp. Med vidöppna ögon ser jag, alla er som finns runt mig. Alla ni som bildar ett nät, en famn att falla tillbaka mot. Jag ser er oro och förstår att nu är en tid för skyldighet, nu är en tid för rationalitet och logik, gentemot mig själv och mot er. Jag sviker inte. Jag sviker aldrig. Allt annat kan kvitta.
Ane Brun – To Let Myself Go
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar