Så började telefonterrorn igen. Fast från dolt nummer denna gång. Jag gissar att du använde din irländska telefon -- du har gjort det tidigare, när du inte var säker på att jag skulle svara om jag såg ditt namn i displayen. Men du, det är inte särskilt många människor som ringer mig mitt i natten, och som inte slutar ringa. Visst, jag lät dig tro att du inte var ensam om min tid. Jag lät dig tro att det fanns andra i mitt liv. Men egentligen, trots att jag ibland mötte andra över en kopp kaffe, så fanns bara du. Det är så jag fungerar -- allt eller inget och du gick på djupet. Så det blir till att ligga lågt med alkoholen inatt igen. För jag kan inte svara. Vi måste avsluta här. Det finns inget att bygga på, mer än spänning, evigt spel och kamp. Inte för att jag är intresserad av att bygga någonting i nuläget. Jag byggde i många år och han är fortfarande så värdefull att jag inte kan se mig bygga någonting med någon annan. Men du drar ner mig. Och jag behöver min tid och kraft till annat. Jag kan inte ta hand om någon annans neuroser, jag har nog av mina egna. Så, leta upp någon annan. Jag vet att du kan göra det på fem röda. Häng inte kvar, häng inte fast, för du och jag kan aldrig bli ett vi. Och du vet det, men jag gick på djupet jag med. Jag gör ju gärna det. För jag pratar inte som andra. Jag berör andra ämnen -- de som egentligen är viktiga. Och att slåss kan också vara beroendeframkallande. Spänningen i slaget oemotståndlig. Jag om någon vet det. Efter år i USA med en komplicerad, briljant man med mörka ögon, svart hår och ljus, ljus hud. Han var inte helt olik dig faktiskt. Med kraftiga ögonbryn (det var det första jag lade märke till hos dig när våra ögon möttes över huvuden i lokalen där allting började), kejserligt utmejslade drag och kraftig skäggväxt. Han bar också på demoner, men var inte riktigt lika skadad. Men vi tog nästan kål på varandra. Och det tog mig många år att ta mig över och förbi oss. Jag gör det inte igen. Once in a lifetime is enough honey. Även om en del av mig inte vill någonting hellre än att plocka upp den där telefonen och ha dig här hos mig igen.
Rufus Wainwright – Everybody Knows
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar