bloggportalen

fredag 30 september 2011

Fd dårhuschef

Så gick jag då. Äntligen. Och det känns bara tungt. Det känns bara fel. Idag. För jag kommer aldrig att möta människor som ni igen. Du, som har varit oumbärlig att ha i fickan. Vi har slagits sida vid sida i ett års tid. Mot krafter långt större och sjukare än vad vi kunde ana. Tagga ner nu. Låt det flyta på och försök att inte bry dig så mycket. Det är helt enkelt inte värt det. Han är inte värd det och en dag, en dag möter han betong och slår sig blodig. Din framtid är så ljus. Jag tror jag kan se ungefär vart du är på väg -- utan att ens behöva försöka särskilt mycket. Riktningen är självklar även om jag tror att du undrar ibland. Gör inte det. Och han, som vaknar klockan tre i arla morgonstunden. Bara för att äta två frukostar framför en dålig actionfilm. Han går till jobbet på semestern bara för att han älskar det han gör och bor i en etta med kokvrå på 25 kvm (som han fram till i förra veckan alltid trott var på 24 kvm). Han kan allt om min stad och slänger ur sig färgstarka, ocensurerade sanningar som ingen någonsin tänkt på. Och så jätten. Som jag att utan att tveka en sekund skulle våga lägga mitt liv i händerna på. För han har varit och vänt i helvetet och tagit sig ut och tillbaka, med en styrka som gränsar till det absurda. Han vakar över sitt skadeskjutna bostadsområde som en örn och tar hand om alla som är mindre än han själv. Och så en av de roligaste och fräckaste männen jag vet. Med ett hjärta av guld som klappar ståndaktigt bakom Beatles tröjan. Han författar poem som går rakt in själen och skriver requiem på vers som fortfarande känns äkta och innerliga. Sedan, den intelligenta, skadeskjutna mannen, som åsidosätts på grund av sin brutna svenska och sitt arv, men som jag själv skulle anställa i ett hjärtslag -- bara för att han är så strävsam, underfundig och rättrådig. En kollega spelar i band. Vi ses där. För jag tror du kan lära mig en del. Så vänner, jag saknar er redan. Fast det inte ens gått en dag. Ni är med mig på vägen.

Denna är något av det vackraste jag vet. Den är till er.
Tom Waits – Downtown Train

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar